Nationalencyklopedins ordbok
1/1996

Nina Martola

Nationalencyklopedins ordbok

Ordboksanvändarna har ivrigt väntat på Nationalencyklopedins ordbok (i fortsättningen NEO), och det kändes ganska högtidligt att hålla det första bandet i sin hand, när det utkom i höstas. Nu har band två kommit, och i höst kommer det tredje och sista bandet.

Motsvarar då den nya ordboken de högt ställda förväntningarna? Kanske inte till alla delar. Åtminstone kan en viss besvikelse anas bland många som bläddrat i den eller använt den för att slå upp i. Möjligen kan besvikelsen ha att göra med alltför högt uppskruvade förväntningar.

Vem är ordboken tänkt för?

NEO är en omfattande ordbok, och man frågar sig naturligtvis vem den riktar sig till. Det enda som sägs om den saken i inledningen är: ” Vissa av de informationer som ges kan synas självklara för svenskar, men vi har också haft användare med annat modersmål än svenska i åtanke.” Det sägs alltså inte om ordboken är tänkt för gemene man eller för folk som är professionella språkbrukare eller om den skall kunna användas av bägge kategorierna.

Oavsett hur det är tänkt, är det inte så sannolikt att NEO blir en ordbok som sporadiska ordboksanvändare skaffar sig i någon större utsträckning. I bokhandeln kostar band ett 360 mark och band två 660 mark. Räknar man med att priset för band tre blir detsamma som för band två gör det ett totalpris på 1680 mk. Norstedts stora svenska ordbok, som är en nyupplaga av Svensk ordbok, kostar 493 mark, alltså knappa tredjedelen av vad NEO kostar. Förmodligen är prisrelationen ungefär densamma i Sverige.

Informationen i artiklarna

Den nya ordboken är trevlig att bläddra i. Layouten är tilltalande och tydlig. I artiklarna följer de olika informationskategorierna alltid varandra i en bestämd ordning, vilket gör att man som användare snabbt lär sig hitta i artiklarna. Artikeln emalj kan få tjäna som exempel:

Efter uppslagsordet ges alltid uppgifter om ordklasstillhörighet och böjning. Därefter följer en ordledsangivelse på egen rad och sedan kommer betydelsebeskrivningen. Ordet emalj har två huvudbetydelser och dessa markeras med siffror. Om en betydelse avviker från huvudbetydelsen anges det explicit med förklaringen betydelsenyans(er). Språkexemplen ges under den betydelse de hör till, vilket är tydligt och bra. Att t.ex. sammansättningarna till ett uppslagsord tas upp under respektive betydelsegrupp är mycket värdefull information för användaren, som många gånger kan ha behov av att kontrollera till vilken betydelse av ett ord en sammansättning är bildad. Det är ju en sak som inte ens modersmålstalare alltid är säkra på. Det hade kanske varit mera utrymmesekonomiskt att som språkprov ta upp sammansättningar som inte återfinns som uppslagsord, eftersom ett sammansättningsurval ändå alltid bara blir ett axplock bland alla de sammansättningar som är tänkbara. Möjligheterna att bilda sammansättningar är ju stora på svenska.

NEO är en s.k. definitionsordbok, vilket innebär att varje ord förklaras med hjälp av en omskrivning. Över lag är definitionerna i NEO klargörande och bra. Mest problematiskt blir kravet på definition när uppslagsordet avser alldagliga och välbekanta företeelser. Ordet byggnad definieras så här i sin första betydelse: ’fristående, täckt, över marken upphöjd, fast konstruktion’. Frågan är om inte uppslagsordet är förståeligare än definitionen som skall förklara det i ett sådant fall. De finstilta tilläggsförklaringarna är mera upplysande, vilket beror på att synonymen hus och det ”lätta” ordet  rum uppträder: ’vanl. med ett antal rum e.d.; ofta om större hus avsett för ngt särskilt ändamål, ofta för annat än boende’. I en definitionsordbok får synonymer inte användas för att förklara ett ord. Det är i och för sig en bra princip, eftersom synonymer lätt leder till cirkelgång och till suddigheter, men å andra sidan frågar man sig hur många som blir hjälpta av definitionen på byggnad ovan. Och om definitionen inte klargör någonting undrar man vilken mission den har.

Inte heller definitionen på byxa är särskilt upplysande: ’plagg som täcker underkroppen och större eller mindre del av benen och har en öppning för vartdera benet’. Definitionen av räkneorden ställer man sig också undrande inför; arton ’grundtalet som är sjutton plus ett’, femton ’grundtalet som är fjorton plus ett’. Den här typen av nedslag går det naturligtvis att göra i vilken definitionsordbok som helst för att lyfta fram definitioner som är mindre lyckade, och det förtjänar att upprepas, att det allmänna intrycket är att NEO över lag lyckas bra. Att ge vettiga definitioner på uppslagsord som avser välbekanta fenomen måste vara ett av enspråkslexikografens största dilemman, och diskussionen om definitionsspråket går säkert vidare.

Synonymer och motsatser

Ett utmärkt grepp, som är väl genomfört i NEO, är att ge synonymer och motsatser och att ange närbesläktade ord.

 

Det här bidrar till att ge en allsidig belysning av språket, och för en professionell språkbrukare som sitter och brottas med formuleringar kan det vara ovärderligt, eftersom man ibland kommer ihåg just t.ex. motsatsen till det ord man söker. Vad gäller artikeln emigration undrar man bara om inte migration vore att betrakta som ett överordnat begrepp till uppslagsordet, så att en uppåtriktad pil borde ha använts i stället.

Ordledsangivelser

 NEO markerar konsekvent ordledsgränserna för alla uppslagsord. Huvudledsgräns anges med ett längre streck och övriga ledgränser med ett kortare; don-at-or-er, frukt-ans–värd. Det är enbart morfologisk avstavning som ges, vilket är kontroversiellt. I ordboken används också genomgående morfologisk avstavning och i förordet sägs det: ”Det är inte utan att avstavningar som gök–ur-et och gång–berg-art-en är mer tilltalande än den strikt mekaniska principen gö-ku-ret och gång-ber-gar-ten.”. Men är det inte snarare automatiska avstavningsprogram som ger upphov till avstavningar av det senare slaget och inte reglerna för mekanisk avstavning, enligt vilka ordgränser veterligt går före enkonsonantsregeln?

Första belägg och etymologi

För alla uppslagsord anges när det först är belagt. Det här är en uppgift som i och för sig är intressant och som många användare säkert gärna tar del av, även om den kanske i allmänhet har mindre praktisk betydelse för professionella användare. I förordet sägs det uttryckligen att det är fråga om första belägg, och det kunde man ha försökt framhålla bättre också i artiklarna, med tanke på att det brukar antas att en ganska stor del av ordboksanvändarna aldrig läser förordet. Hist. sedan låter litet väl kategoriskt. Ett ord kan ju ha förekommit tidigare i texter som inte bevarats till eftervärlden eller det kan ha förekommit i texter som inte har excerperats. Angivelsen om första belägg åtföljs i vissa fall av en etymologisk förklaring, som i emalj ovan. Det är en trevlig nyhet eftersom etymologier brukar intressera folk.

Konstruktionsuppgifter

En synnerligen värdefull information som satts i system på ett helt annat sätt i NEO än i föregångaren Svensk ordbok är konstruktionsuppgifterna, alltså uppgifterna om vilka prepositioner ett uppslagsord kan konstrueras tillsammans med. Obligatoriska element står utan parentes, fakultativa inom parentes. Särskilt för oss finlandssvenskar med en viss vacklan i språkkänslan vad gäller prepositionsanvändningen och för folk som inte har svenska som modersmål är det här en stor förbättring, men också modersmålstalare tvekar ju ibland och har behov av att kontrollera prepositioner, särskilt om flera prepositioner är tänkbara. Trots att uppgifter om prepositionerna kan ha förekommit i språkexemplen tidigare i en artikel är den formaliserade informationen viktig, eftersom den är allmängiltigare. Den som använder ordboken kan inte alltid veta hur mycket det går att generalisera prepositionsbruket utifrån ett enskilt exempel.

 Det man noterar är att reflexivt pronomen ibland uppträder i konstruktionsuppgifterna; för kolka  ges ~ (i sig) ngt och under bekänna, betydelse två, förekommer ~ sig till ngt. Vanligen tas  dock de reflexiva formerna upp som egna uppslagsord, och tanken har uppenbarligen varit  att skilja mellan reflexiv användning av ord och lexikaliserade reflexiver, men frågan är om det inte leder till onödiga gränsfall. På vilket vis skiljer sig t.ex. förlora sig i ngt  från bekänna sig till ngt konstruktions- och lexikaliserings-mässigt? Förlora sig uppträder som eget uppslagsord.

För verben som uppslagsord ges alltid uppgifter om vilka verbalsubstantiv som kan bildas till ordet. Det här är i och för sig nyttiga upplysningar, men ibland verkar formerna ganska teoretiska, så man undrar hur väl belagda de är i de texter den lexikaliska databasen bygger på. Bildningar som bitning, droppning, operering och försovande fanns åtminstone inte i de av Språkdatas textkorpusar över löpande text som vi på Forskningscentralen kommer in i. En stor brist är också att bildningarna inte förklaras på något vis. När man jobbar kontrastivt med svenska och något annat språk har man då och då behov av att kontrollera ett ords ”aspekt”, alltså om ett verbalsubstantiv avser en punktuell eller en pågående handling eller om det möjligen kan avse både och.

NEO i jämförelse med Svensk ordbok

Eftersom den stora skillnaden i pris mellan NEO och Norstedts stora svenska ordbok (Svensk ordbok) påpekades i början kan det vara intressant att jämföra de båda ordböckerna litet, för att se om de innehållsliga skillnaderna står i proportion till prisskillnaderna. Ordböckerna bygger på en lexikalisk databas som har utarbetats på Språkdata vid Göteborgs universitet. I förordet till NEO sägs det att databasen har utökats med ett avsevärt antal artiklar och att nya informationskategorier tillkommit och att databasen är ny till hälften. Svensk ordbok omfattar cirka 100 000 ord och fraser enligt texten bak på omslaget. I NEO definieras enligt förordet 137 000 språkliga enheter.

En del stickprov i uppslagsordlistan på olika avsnitt av alfabetet visade, att det tillkommit en hel del moderna ord, som knappast varit aktuella när Svensk ordbok utarbetades, men också en del annat. På ett avsnitt på da- har vi dark horse och darren och, inte oväntat, en hel del ord på data-; datagrafi, dataintrång, datalingvistik, datalogi, datanät, dataträff, datavirus. Nytillkommna är också daterbar och datja. På ett avsnitt på gl- finns nytillkomna ord som;  glottal, glädjebägare och glädjefattig. I gengäld har två ord fallit bort; glossematik och glosögon. Det senare ordet har redan i Svensk ordbok markeringen mindre brukligt. Nya sammansättningar på  ljus- är ljusbärare, ljusskylt, ljussax och ljussvag.

Överskådlig uppställning

Artiklarna i NEO har en betydligt överskådligare uppställning och nya informationskategorier har tillkommit; ordledsangivelserna, konstruktionsuppgifterna (de explicita) och uppgifterna om första belägg och etymologi. Uppgifterna om besläktade ord och motsatser är också nya. I Svensk ordbok anges endast synonymer. Det är alltså en hel del. Däremot verkar inte definitionerna och språkexemplen ha ändrats i särskilt stor utsträckning för de uppslagsord som är gemensamma.

För den professionella språkbrukaren, som har behov av att följa den nyaste utvecklingen inom språket och som är beredd att betala för detta behov är NEO säkert ett ganska självklart tillskott i bokhyllan. För den som slår mera sporadiskt i enspråkiga ordböcker är priset nog högt i relation till priset för Bonniers svenska ordbok. Med tanke på hur omfattande ordboksprojekt det är fråga om hade man kanske väntat sig något större omarbetningar jämfört med Svensk ordbok, men NEO gör definitivt ett genomarbetat och gediget intryck och är mycket trevlig att slå i.

Nina Martola