Nederländsk-svensk-/svensk-nederländsk ordbok
4/1997

Nina Martola

Nederländsk-svensk-/svensk-nederländsk ordbok

För en tid sedan kom det ut en nederländsk-svensk/svensk-nederländsk ordbok på marknaden. Det är den första större ordboken mellan de båda språken och den fyller en betydande lucka i ordboksutbudet. Ordboken har utarbetats vid institutionen för nordiska språk vid universitetet i Groningen och den har getts ut av Norstedts i Sverige och det stora ordboksförlaget Van Dale i Nederländerna. Till omfånget närmar sig de båda delarna, var för sig alltså, det som här i Finland brukar benämnas storordbok. På omslaget anges enligt gängse förlagspraxis antalet ord och fraser. Den svensk-nederländska delen uppges omfatta 92 000 ord och fraser och den nederländsk-svenska 106 000 ord och fraser. Det exakta antalet uppslagsord meddelas faktiskt i användaranvisningarna, vilket är ett glädjande hederligt grepp. Den svenska texten i den svensk-nederländska delen har hämtats ur en svensk lexikalisk databas på Norstedts och den består av 52 085 uppslagsord och 39 499 fraser. I den nederländsk-svenska delen är motsvarande siffror 45 318 uppslagsord och 60 409 fraser, och det materialet har hämtats ur en nederländsk lexikalisk databas på Van Dale.

Ett första bläddrande i de båda delarna tyder på att det rör sig om ett gediget arbete och det intrycket visar sig stämma när man synar de båda delarna närmare i sömmarna, även om man därmed också upptäcker en del brister.

Layouten är mycket tydlig och klar. Texten kunde dock ha varit något större.  Uppställningen är synnerligen systematisk, vilket gör det förhållandevis lätt att orientera sig också i de längre artiklarna. Däremot tycker jag personligen inte att det numreringssystem som används är särskilt lyckat. För betydelsebeskrivningen, som kommer först, används huvudsiffran 0 och sedan numreras de olika betydelserna så att vi får  0.1, 0.2, 0.3 osv. för ord med fler betydelser. Så långt är det inga problem. Men sedan följer exempelavsnittet, där betydelsenumret kombineras med siffrorna ett till nio för de olika ordklasserna, där 1 betyder substantiv, 2 adjektiv, 3 verb osv. Siffran 5.2 före en exempelgrupp betyder alltså att det handlar om exempel där uppslagsordet används i sin andra betydelse (2) i kombination med adverb eller partikel (5). I artikeln låna ser numreringen ut så här: 0.1, 0.2, 1.1, 1.2, 5.1, 5.2, 6.1, 6.2. Under de dagar jag höll på att bläddra i böckerna lyckades jag inte lära mig utantill vilka ordklasser siffrorna ett till nio står för och jag hade svårt att hålla reda på om det var den första eller den andra siffran som stod för ordklassangivelsen. De som har böckerna som ett dagligt arbetsredskap lär sig säkert systemet småningom, men för alla dem som inte använder böckerna så flitigt skulle ett system med bokstavsförkortningar ha varit mindre kryptiskt; t.ex. S för sustantiv, V för verb, Ad eller Aj för adjektiv, AP för adverb och partikel osv. Då hade vi haft AP.2 i stället för 5.2.

Det som intresserar de presumtiva köparna mest är väl hur bra ordböckerna fungerar i praktisk användning. För att få en uppfattning om hur pass representativt ord- och frasförrådet är testade jag den svensk-nederländska delen på en förstasida i Dagens Nyheter och den nederländsk-svenska delen på ett antal notiser ur De Telegraafs Internetsidor.

Det lilla anspråkslösa testet på tidningstext gav ett gott resultat. I den svensk-nederländska delen hittade jag över 80% av de ord jag slog upp. Det verkar inte vara någon imponerande siffra, men resultat är utmärkt så länge man talar om receptionell användning, för det som inte fanns med var på två undantag när (substantivet borrelia och adjektivet basal) sammansättningar, vars betydelse man kan sluta sig till utifrån betydelsen hos sammansättningsleden. Skall man däremot översätta en text till det främmande språket, alltså använda ordboken produktivt, är resultatet sämre. Att en sammansättning existerar på språk 1 garanterar inte att motsvarande sammansättning existerar på språk 2, inte ens fast språken står varandra nära, och det är därför inte att rekommendera att utan vidare bilda sammansättningar på ett främmande språk.

Den nederländsk-svenska delen gav ännu bättre testutslag, ca 85 %, men å andra sidan slog jag i proportion säkert upp fler ”lätta” ord på nederländska, eftersom mina kunskaper i språket börjar vara rudimentära vid det här laget.  Också i detta fall var det sammansättningar som inte fanns med. För språk som är rika på sammansättningar är det här ett ofrånkomligt problem med ordböckerna.

Det undandrar sig tyvärr i hög utsträckning min bedömning hur väl översättningarna motsvarar uppslagsorden respektive exempelfraserna och jag kan naturligtvis inte säga något om hur idiomatisk nederländskan är. Svenskan i de båda ordböckerna är bra. Några direkt oidiomatiska fraser har jag inte stött på. Det som däremot förekommer i någon mån är att tämligen olika betydelser sammanställs och att stilangivelserna är något bristfälliga.

Under uppslagsordet haast finns exempelfrasen ~ maken met iets som har fått översättningarna skynda på med ngt, få eld i baken. Fraserna har tämligen olika betydelser, och den senare är malplacerad, eftersom den dels avser en oavsiktligare brådska än det nederländska uttrycket, dels saknar en motsvarighet till prepositionsfrasen met iets.

I artikeln hakken  finns exemplet op de piano ~ och det har översatts med hamra/klinka på pianot. Möjligen kan det holländska uttrycket ha båda betydelserna, men under klinka i den svensk-nederländska delen ges i alla fall endast op de piano tingelen.

För herstellen i intransitiv användning ges  ekvivalenterna tillfriskna, återhämta/repa sig, återställa. Den sista ekvivalenten är ju transitivt och passar inte in. Av exemplen framgår det att det är bli återställd som avses, vilket hade varit den korrekta formen på ekvivalenten.

Ordet tvärnita har inte fått någon entydig markering om att det är vardagligt. Den första ekvivalenten, ploetslig remmen, representerar neutral stil och ges också för tvärbromsa. Den andra ekvivalenten, bovenop de rem staan har tydligen givits för att ange vardagligheten, ef tersom den saknas under tvärbromsa. I artikeln rem har det uttrycket översatts med ställa sig på bromsen, göra en tvärnit, tvärnita.

Uppslagsordet haast är för övrigt ett bra exempel på ett principiellt problem i ordboken. Tre ekvivalenter ges, åtskilda med komma; hast, brådska, fläng. De är bara delvis synonyma, och de används i olika sammanhang. Många ordböcker använder sig av semikolon för att separera ”nästan synonyma” ekvivalenter och i regel med möjlighet till en förtydligande förklaring. Det här leder självfallet till många gränsdragningsproblem, men ger över lag en bättre beskrivning av relationerna mellan käll- och målspråksord. Den nederländsk-svenska/svensk-nederländska ordboken skiljer bara på ”samma betydelse”, där ekvivalenterna separeras med komma, och ”olika betydelser” där indelning med momentsiffror används.

Slarvfelen är ytterst få. Jag har råkat stöta på bara ett par stycken under mitt bläddrande i böckerna; sparpakket förekommer som svenskt uppslagsord med ett k för mycket, och för uppslagsordet tillryggalägga anges uttal med långt y.

Eftersom böckerna utgör ett par kan det vara intressant att titta litet på överensstämmelsen mellan de båda delarna. Två saker noterar man vid första anblicken. I den nederländsk-svenska delen markerar en liten punkt mellan bokstäverna i uppslagsordet var ordet skall avstavas (hon•gers•nood, re•cla•me•ren). I den svensk-nederländska delen finns det inga avstavningsangivelser. Jag vet inte om det är så pass mycket besvärligare att avstava nederländska att detta är befogat, men inkonsekvent verkar det. (Hur   många som inte har svenska som modersmål – och svenskar med för den delen – vet för övrigt hur t.ex. kronärtskocka skall avstavas?)

Det andra jag fäster mig vid är att uttalet ges enligt två olika system. I den nederländsk-svenska delen ges uttalet genomgående för uppslagsorden och det internationella fonetiska alfabetet IPA används. I den svensk-nederländska delen anges uttalet för uppslagsorden om det ”avviker från vad man skulle vänta sig”, som det sägs i förordet, och uttalsuppgifterna ges enligt Svenska akademiens ordlista (1986), Norstedts stora svenska ordbok (1986) och Svensk skolordlista (1988). Det här är ingen särskilt lyckad lösning, eftersom de tre källorna ju alla vänder sig till svenskar, medan uttalsangivelserna i den svensk-nederländska ordboken väl är tänkta för användare med nederländska som modersmål. I praktiken innebär det att de användare som mest skulle behöva uttalsangivelserna, nämligen nybörjarna, som ju inte kan veta vilket uttal som ”är att vänta”, i väldigt hög grad lämnas i sticket. De symboler som används i de explicita uttalsangivelserna har också övertagits direkt från källorna; som exempel kan nämnas att sj  står för sje-ljudet, tj-för tje-ljudet och o för det svenska o-ljudet. Detta är knappast optimalt för användare med nederländska som modersmål, i all synnerhet som ljudbeteckningarna inte förklaras någonstans.

Eftersom det inte finns utgivet några uttalsordböcker för svenskan där IPA-systemet skulle användas är tillvägagångssättet förståeligt – redaktionen hade fått enorma problem om den hade försökt börja utarbeta ett eget system för att ange uttalet eller om den hade försökt tillämpa IPA-systemet på det snåriga svenska uttalet – men särskilt användarvänligt är det som sagt inte.

Jag har också kontrollerat samstämmigheten mellan de båda delarna för ett antal ord och kunnat konstatera att den är relativt god, ungefär så god som man kan vänta vid gediget lexikografiskt arbete som utförts manuellt. Så pass många luckor och avvikelser finns det dock att man kan dra slutsatsen att någon systematisk, maskinell jämförelse mellan de båda delarna inte har gjorts.

Det som är ytterst intressant och glädjande är att både finlandssvenskan och den flamländska varianten av nederländskan har beaktats. Mig veterligen är detta den första tvåspråkiga ordbok utgiven i Sverige som beaktat finlandssvenskan. Såväl boboll och  knackkorv som  klotta och rådda finns med och likaså trafikministerium, skyddspolis, stadsdirektör, personbeteckning, identitetsbevis och förskottsinnehållning, för att nämna några exempel.

 

                                                                                                   Nina Martola

 

 

Norstedts nederländsk-svenska ordbok. Norstedts. Stockholm 1996 (och Van Dale Lexicografie. Utrecht Antwerpen) ISBN 91-1-955232-7      (Norstedts)

 

Norstedts svensk-nederländska ordbok. Norstedts. Stockholm 1996 (och Van Dale Lexicografie. Utrecht Antwerpen) ISBN 91-1-955242-4       (Norstedts)

Nina Martola