Allt som skrivs om språk måste inte vara nyttigt, och allt måste inte handla om rätt och fel. Ofta blir det ju så, men Catharina Grünbaum konstaterar själv i förordet till sin nya bok I sällskap med språket att det också finns andra sätt att umgås med språket. Catharina Grünbaum är känd för många som Dagens Nyheters språkvårdare och hennes arbete med att ge journalisterna råd i språkliga frågor har resulterat i böckerna Strövtåg i språket och Språkbladet.

I sällskap med språket koncentrerar sig på små språkliga betraktelser och dagsverser som har ingått i DN. Grünbaum berättar underhållande om hur det gick till då DN övergick till att skriva rejv i stället för rave, och om hela den trend av försvenskad stavning (skejtare, blejdare, mejla, dej­ta osv.) som uppkom när den första förskräckelsen över rejv hade lagt sig. Läsaren får också ta del av betraktelser om bland annat det nya niandet, om till synes tomma ord som alltså och va, ”små kontaktrelän som med jämna mellanrum slår till för att åhöraren inte ska glömma bort att instämma och framför allt inte sluta lyssna” och om nya ord och uttryck i svenskan, som  vego, ultimat och ha en bra dag. Så här ringar Grünbaum in nyordet sunkig: ”Sunkigt är avgnagt nagellack, cigarrettpaket med en sparad halvrökt Prince som sprider sin odör genom täckjacksfickan, en nedgången pizzeria med glåmigt ljus, håglöshet, bakfylla, taskig koll på tillvaron.”

I sällskap med språket kallas i förordet för en lättbok. Det är ett beskrivande omdöme om det lättlästa formatet. Språkligt är Grünbaum i alla fall en tungviktare som skriver insiktsfullt och tolerant om språket – dessutom på en synnerligen njutbar prosa.

MF

 

Catharina Grünbaum: I sällskap med språket. Bokförlaget DN 2000. 133 s.