Nordisk lärobok i terminologi
2/1998

Ilse Cantell

Nordisk lärobok i terminologi

Orden informationssamhälle och kunskapssamhälle används ofta om dagens samhälle. Vilket ord man än väljer vill man markera att det är kunskap och vetande som är tongivande för vår tid. Den moderna informationstekniken står ofta i centrum för folks uppmärksamhet, men lika viktigt som detta är också innehållet, det som sägs – och hur det sägs. Ett viktigt arbetsredskap i informations-/kunskapssamhället är en adekvat terminologi (uppsättning termer) som möjliggör en effektiv kommunikation både på nationell och internationell nivå. Så här beskriver det svenska terminologiorganet Tekniska nomenklaturcentralen vikten av en korrekt terminologi på sin hemsida på Internet:

”Ibland kostar det (dvs. ett missförstånd) bara en prestigeförlust men i många sammanhang kan det kosta miljoner. Inom medicinens område kan det till och med kosta människoliv!” Och vidare: ”Facktermer behövs för att man skall kunna uttrycka sig noggrant inom ett visst ämnesområde och för att man skall kunna kommunicera på ett exakt sätt med andra fackmän.”

Terminologin (terminologiläran) har alltså ett i hög grad praktiskt syfte. Därför är det kanske just inom områden som teknik och medicin som dess resultat utnyttjas så mycket. Inom till exempel beteendevetenskaper har terminologin (och begreppssystemen) ofta varit beroende av teorin i fråga. Kravet på en allmän exakthet är inte lika centralt här.

Terminologiskt arbete är ofta internationellt. Ett viktigt internationellt sammanhang är samarbetet mellan de nordiska terminologiorganen inom Nordterm. Samarbete förekommer också på akademisk nivå. I Finland bedrivs terminologisk forskning förutom vid Centralen för teknisk terminologi också vid Vasa universitet vid institutionen för nordiska språk inom projektet Svenskt fackspråk. I spetsen för terminologi- och fackspråksforskarna i Vasa står professor Christer Laurén.

Laurén är också en av författarna till boken Terminologi som vetenskapsgren, som innehåller en bred presentation av området terminologi, dess historia och utveckling, den teoretiska referensramen, praktiska användningsområden samt en gränsdragning mellan lexikografi, facklexikografi och terminografi (terminologins grafiska representation). De andra författarna är Johan Myking från Universitetet i Bergen  och Heribert Picht från Handelshøjskolen i København. Vasaforskarna Anita Nuopponen och Nina Puuronen har bidragit med var sitt kapitel, Begreppsrelationer och begreppssystem resp. Dynamiska begrepp.

Boken är ett sant resultat av nordiskt samarbete: artiklarna är skrivna på svenska, norska och danska och har inte blivit översatta. Av de olika avsnitten innehåller ett en tillbakablick på terminologins historia där året 1980 får bilda en ungefärlig gräns i och med att terminologin då anses ha genomgått sin första utvecklingsfas. Ungefär samtidigt började också lingvisternas intresse för fackspråkliga och terminologiska frågor vakna. En viktig milstolpe är dessutom utvecklingen av de första databankerna.

En person som starkt präglade utvecklingen under den första fasen var österrikaren Eugen Wüster. Han såg terminologiläran som en del av den tillämpade språkvetenskapen och var den första som placerade begreppet i centrum för den terminologiska forskningen. Inom den senare fasen efter Wüsters död har terminologin stärkt sin identitet som vetenskap och forskningsområde genom kontakter till bl.a. språkvetenskapen, logiken, terminografin, informatiken, standardiseringen och terminologiplaneringen. 

De viktiga begreppen  inom terminologin, referent, begrepp, begreppsrelation, begreppssystem, definition och term får en presentation i ett antal centrala avsnitt i boken. Här är boken en riktig grundkurs i ämnet terminologilära.

Ett intressant avsnitt i boken handlar om språkplanering, harmonisering och standardisering. Avsnittet innehåller en diskussion om (den allmänspråkliga och den fackspråkliga) språkplaneringens sociala aspekter. Språkvårdens historia tangeras och namn som Hugo Bergroth och Erik Wellander kommer fram. Språkplaneringsfrågor sägs ofta vara politiskt känsliga, risken finns att någon språkgrupp i samhället prioriteras och får politisk makt på grund av sin språkvariant eller sitt språk då det gäller flerspråkiga samhällen och t.ex. valet av officiellt språk i ett land.

Standardiseringen som också berör terminologin är en del av språkpolitiken t.ex. i Kanada och Katalonien. Terminologiarbetet är nyskapande, terminologier skall byggas upp, rensas från främmande inslag, fastslås och spridas bland användarna.

Den demokratiska aspekten kommer starkt fram i detta avsnitt som visar att terminologiarbetet också har en anknytning till språksociologin. Författaren påpekar kritiskt att det ur demokratins synvinkel är betänkligt att upplysningar om den moderna fackterminologin måste köpas. Den allmänna språkvården kan konsulteras gratis men däremot inte den terminologiska rådgivningen. Detta kan inte heller vara optimalt om man önskar att de fastslagna termerna skall komma i användning bland språkbrukarna, skriver han.

En översättare använder många slag av tryckta och elektroniska hjälpmedel: ordböcker, terminologiska ordlistor eller termbanker samt fackordböcker. Bokens sista avsnitt behandlar skillnaderna mellan metoderna i arbetet med olika lexikografiska produkter, den traditionellt lexikografiska metoden och den terminografiska metoden. Bakgrunden finns i den traditionella lexikografin.

Boken gör en skillnad mellan den semasiologiska infallsvinkeln inom lexikografin (och facklexikografin) och den onomasiologiska infallsvinkeln inom terminografin. Lexikografin utgår från ordet och facklexikografin från termen medan terminografins utgångspunkt är begreppet. Som en följd av detta ser de olika lexikografiska produkterna olika ut, dvs. artiklarna i en ordbok/fackordbok har en annan struktur än artiklarna i en termlista eller termbank. I en termpost kan ett begrepp beskrivas i sin helhet, bl.a. kan eventuella synonyma termer tas upp på ett ställe. Ordboken med sin alfabetiska ordning (makrostruktur) däremot är osystematisk och informationen ligger splittrad i olika artiklar just på grund av den alfabetiska ordningen.

Författaren till avsnittet om lexikografin vs. terminografin medger dock att facklexikografin gjort framsteg i och med att fackordböcker ofta numera innehåller en översikt över ämnet i form av en inledning före den egentliga alfabetiska artikeldelen. – Ambitionen med dessa inledningar måste ju vara att täcka ämnet så väl som möjligt. Presentationsformen och infallsvinkeln är naturligtvis fortfarande lexikografiska, men då det gäller att vara täckande finns det knappast några gränser för facklexikografin och lexikografin heller.

Det är sant att termer ofta kommer med i ordböcker som ett resultat av en excerpering som inte är systematisk på samma sätt som valet av begrepp och termer som finns med i termlistor. Speciellt i enspråkiga ordböcker finns termer ofta med av rent språkliga orsaker, t.ex. för att beskriva det ifrågavarande språkets ordbildningsmöjligheter. Då kan alla andra termer ur samma begreppssystem lysa med sin frånvaro och termen verkar udda. Vid arbetet med Stora finsk-svenska ordboken stötte redaktionen ofta på detta problem. Då ett ord eller en term i en tvåspråkig ordbok vanligen inte förses med en definition, verkar en sådan ensam term ännu mera udda än vad den gör i en enspråkig ordbok.

Min personliga dröm är en kombination av de starkaste sidorna i en ordbok och en termlista, något av en sådan ”hybrid” som beskrivs på s. 278–279 i boken.

I det moderna informations-/kunskapssamhället kommer också ”vanliga” ordboksanvändare i allt högre grad att slå upp facktermer i ordböcker. Detta betyder att den ”vanliga” användaren ofta har samma behov som den professionella användaren som oftast konsulterar en fackordbok eller en terminologisk ordlista eller termbank. Det kan inte undvikas att ordböcker i betydelsebeskrivningen tar upp också ett ords användning som term. Ett bra exempel på ett ord med både allmänspråkliga och terminologiska användningar är uppslagsordet harja i Stora finsk-svenska ordboken.

I den idealiska allmänspråkliga ordboken borde urvalet av uppslagsord (lemmaselektionen) ske enligt terminologiska principer då det gäller  facktermer. Detta skulle innebära att man arbetar utgående från ett antal begreppssystem. Men det är klart att den allmänspråkliga ordboken, hur täckande den än är, inte på alla sätt kan beskriva ett fackområde lika systematiskt som en termlista som utarbetats enligt de gängse principerna för terminologiskt arbete som beskrivits i boken Terminologi som vetenskapsgren. Detta gäller speciellt den tvåspråkiga allmänspråkiga ordboken som ju vanligen inte innehåller definitioner utan uppslagsord och ordöversättningar (ekvivalenter). Begreppen och relationerna mellan dem blir inte redovisade i en sådan ordbok.

Terminologi som vetenskapsgren är inte bara en lärobok, den är en diskuterande lärobok – och den inspirerar till diskussion.

                                                               Ilse Cantell

 

Terminologi som vetenskapsgren. Christer Laurén, Johan Myking och Heribert Picht. Studentlitteratur 1997. 293 sidor.

Ilse Cantell