Ny mellanstor ordbok från svenska till finska
4/1995

Nina Martola

Ny mellanstor ordbok från svenska till finska

I artikeln nedan diskuterar Nina Martola finsk-svenska lexikografiska problem utgående från en nyutkommen svensk-finsk ordbok. Martola arbetar som forskare och lexikograf vid Forskningscentralen för de inhemska språken och hon är själv en av författarna till en nyutkommen finsk-svensk ordbok.

I WSOY:s nya serie mellanstora ordböcker föreligger nu en svensk-finsk ordbok, Ruotsi-suomi opiskelusanakirja. Den innehåller över 62.000 ord och uttryck och är gjord av Anja och Tauno Sarantola med en svensk-engelsk ordbok som bas.

Det är naturligtvis inte alldeles oproblematiskt att en person som har medverkat i en finsk-svensk ordbok (se Språkbruk 2/1995) recenserar den motsvarande svensk-finska från samma förlag. De två ordböckerna har dock tillkommit oberoende av varandra och därför tyckte jag att jag kunde åta mig den intressanta uppgiften. Några jämförelser mellan de två ordböckerna tänker jag självfallet inte göra. Men däremot vill jag framhålla, att jag tror att ordböckerna gärna skulle få utgöra ett par mera än till namnet. Som det nu är kommer användarna säkert ofta att råka ut för att ett ord som de hittat som ekvivalent (= ordöversättning) i den ena ordboken inte återfinns som uppslagsord i den andra, om de tittar i den för att få ytterligare information av något slag. Denna åsikt delar jag säkert med många andra ordboksförfattare – det är praktiska omständigheter och inte bristande vilja som ligger bakom missförhållandet.

Anja och Tauno Sarantolas ordbok är en så kallad passiv ordbok, eller med en modernare och kanske bättre benämning, en receptionsordbok. Det innebär att den riktar sig till finskspråkiga som önskar förstå svenska. Detta sägs också tydligt och klart i förordet (som finns också på svenska). Man får bara hoppas att presumtiva svenska köpare tar sig tid att läsa igenom det ungefär en halv sida långa förordet innan de slår till – om de inte genom att bläddra i själva ordboken har upptäckt att den kanske inte riktigt är ägnad för dem.

Hur kan man då veta att en ordbok är passiv? Om man vet vad man skall titta efter upptäcker man snabbt att Sarantolas ordbok riktar sig till finnar. Den information som ges gäller uteslutande de svenska motsvarigheterna, medan ingen information ges om finskan utöver det som framgår implicit. Användaren får t.ex. upplysningar om hur hus, sten, fråga, läsa, sitta  osv. skall böjas, men däremot inte om den för svenskar nog så komplicerade finska ordböjningen, utöver det som framgår av exemplen. (Sådana finns det i uppskattningsvis en tredjedel av ordartiklarna.)

För uppslagsord som har fler betydelser räknas motsvarigheterna bara upp, åtskilda med komma om de är synonyma och med semikolon om de inte är riktigt synonyma. Inga preciserande förklaringar ges.

Ex.

föresats -en ‑er aikomus; päätös

matt 1 voimaton, raukea; voipunut 2 laimea, vaisu; heikko 3 matta, himmeä, kiilloton

skrumpn|aade ‑at kuivua, kutistua; nahistua; näivettyä

Förklaringar saknas för det mesta också när betydelserna är indelade i moment med hjälp av siffror som i matt.I de fallen finns det dock ofta exempel som kan hjälpa en svensk användare att ringa in betydelsen för de olika grupperna.

Det finns heller inga explicita angivelser om i vilka slags konstruktioner de finska ekvivalenterna ingår och alltså t.ex. ingen information om vilken kasus objektet till en verbekvivalent skall ha. För den som inte har modersmålskompetens i finska är det ju en verklig stötesten.

Ex.

före|slå -slog ‑slagit  ehdotta, esittää; suositella

titt|a -ade ‑at 1 katsoa (på ngt jtak); kurkistaa; […]

varier|a -ade ‑at […] 2 vaihdella, muuttaa, varioida; tehdä vihtelevaksi; ~ ett tema muunnella teemaa

I artikeln  titta  framgår partitivobjektet för   katsoa på grund av att prepositionen måste anges för den svenska konstruktionen, medan användaren inte får några upplysningar om hur  kurkistaa skall konstrueras. Det framgår inte heller av exemplen, som alla utom det första – titta själv! – är exempel på andra konstruktioner än med de ekvivalenter som har givits. I artikeln  variera kan användaren tack vare exemplet sluta sig till att  muunnella tar partitivobjekt, men om de övriga får man inga upplysningar.

Det är orättvist att kritisera en ordbok för att inte uppfylla behov som den inte alls ger sig ut för att uppfylla, och det ovan anförda är heller inte avsett som kritik. I det följande skall jag försöka mig på att analysera den nya svensk-finska ordboken utifrån dess egna premisser.

Adekvata översättningar av basordförrådet

I förordet står det att ordboken innehåller ”det basordförråd som är nödvändigt för förståelse av språket i dagstidningar, tidskrifter och litteratur” och därtill ”har vi också tagit med nya vardagsuttryck och bl.a. centrala tekniska och medicinska termer”. För att se hur väl ordboken verkar klara av det den utfäster sig testade jag den genom att läsa igenom ett antal svenska texter och slå upp alla de ord som kunde tänkas vara svåra för en person som inte kan så mycket svenska. Texterna var av olika slag. Två artiklar var ur Dagens Nyheter från den 30 november 1995 – en om de arbetslösa och boendet och en om den kvinnliga stjärnan i den nya James Bond-filmen. Dessutom gick jag igenom rubrikerna i DN. Som skönlitterär text testade jag ett par avsnitt ur Göran Tunströms Under tiden och som fackbetonad text avsnittet Efterkrigstiden ur Nationalencyklopedins artikel om Finland. För att se hur ordboken klarar av ett vardagligare språk gick jag slutligen igenom uppslaget  Öppet för alla i Hemmets veckotidning nummer 45/1995.

I förhållande till sin storlek klarade ordboken testet utmärkt. Största delen av de ord jag slog upp återfanns, och översättningarna var överlag adekvata. Bara i några enstaka fall hade jag invändningar mot dem. Majoriteten av de ord jag inte hittade var sammansättningar, och i de fallen kan ju användaren komma fram till betydelsen genom att slå på efterleden, om det finns andra sammansättningar med samma förled, så att hon eller han får hjälp med att gestalta sammansättningen. Sådana fanns det i de flesta fall när jag inte hittade just den sammansättning jag sökte.

Av de olika texttyperna var det DN-rubrikerna som ordboken klarade sämst. I övrigt gick sakprosan bra medan det vardagliga språket på Hemmets Veckotidnings insändarsida gav något sämre resultat.

Jag skall göra ett litet axplock bland de ord och uttryck som jag slog upp. Det jag inte hittade var t.ex. värsting, nalle (i betydelsen ’ficktelefon’), majje (vardagligt för ’magister’, limerick, bo-ende, sparka (i betydelsen ’avskeda’; bli   sparkad finns dock), ranking (ranka och rankningslista finns), gammelmormor (den enda sammansättningen på gammel- är gammeldans och den ger ju ingen hjälp i det här fallet), enmansshow (inga sammansättningar på  enmans) , cykelhjälm (som ju dock är en genomskinlig bildning),  sjöelefant, jubelsång, blixtbeslysning, mjukstart, sjösäkerhet (i betydelsen ’säkerheten till sjöss; sjösäker = merikelpoinen [om båt] finns’). Vidare saknas t.ex. skogsbaserad, notkris, omvälja (inte heller välja om finns, däremot nog omval), utsuga (och inte heller suga ut, däremot finns substantivet utsugare), dödsfälla, elskatt, stryklag, barnstadium, barnamun, få fason på något, sitta uppflugen och slå mot något (i betydelsen ’drabba’).

Som jag redan konstaterade återfanns dock största delen av de ord som jag slog upp, och här följer ett litet urval för balansens skull; golfare, avveckla, trakasseri, strejkvarsel, skatteåterbäring, tillväxt, slagskämpe, pult, bärbar, legendarisk, bevista, pikant, nattkröken, bitterljuv,  tankeställare, trona, mansgris, tajt, pekoral, ligga lågt, pretentiös, utanverk, faiblesse och aborigin.

Några av de småsaker jag noterade om översättningarna skall jag också ta upp. Ordet  mix har etiketten ruok som anger att det har med matlagning att göra. I de texter jag gick igenom förekom ordet ett par tre gånger och inget av beläggen hade med mat att göra. För bristvara ges endast ’puuttuva tavara’. Det belägg som fanns i DN var exempel på en bildlig användning. Och partikelverbet byta in utan reflexivt pronomen betyder inte ’murtautua sisään’.

Det finns ingen direkt motsvarighet på finska till det som på svenska kallas gammaldans eller gammeldans, men förklaringen ’perinteiset tanssit’ för nog åtminstone mina tankar åt fel håll. Visserligen är ordet också en sammanfattande benämning på en viss typ av danser, men det är väl i första hand om danstillställningar där sådana danser dansas som det används; man kan ju t.ex. säga att man skall åka på gammaldans. Svensk ordbok är uppenbarligen medskyldig i detta fall med sin förklaring ’typ av traditionell svensk pardans’.

Ur Svensk ordbok härstammar antagligen också översättningen olla hävytön till uttrycket bita huvudet av skammen. I Svensk ordbok finns nämligen den diskutabla förklaringen ’vara fräck eller hänsynslös’ under skam. Under bita hade den riktiga förklaringen funnits: ’övervinna skamkänslan’.

Det här var sådant jag råkade stöta på under mitt bläddrande. På det hela taget är dock översättningarna som sagt adekvata. Det gäller också att komma ihåg att antalet ord och uttryck är över 62.000 och sidoantalet 939. Om det inte smög sig in ett och annat fel i den mängden vore det bra märkligt.

Principiella frågor

Jag skall avsluta med att diskutera vissa principiella saker. Att ordboken tar upp starka verb-former bland uppslagsorden är utmärkt. Den som inte kan svenska så bra vet inte utan vidare hur grundformerna till t.ex. bragte och stack ser ut. Principen kunde vara ännu konsekventare genomförd.

En ordbildningstyp som är främmande för finskan, nämligen sammansättningar till verb och particip, kunde ha ägnats större uppmärksamhet.

Det kunde ha varit bra att ta med en sammansättning som exempel under sådana grundord som ofta bildar sammansättningar för att visa på typen, t.ex. baserad under basera, -betonad  under betona och ‑drabbad under drabba (krigsdrabbad, krisdrabbad, otursdrabbad; skogsbaserad, utlandsbaserad; standardbetonad, fackbetonad. )

Här kan jag tänka mig att förlagan varit knapphändig, alltså den svensk-engelska ordbok som legat till grund. Men den är ju en aktiv ordbok för svenskar, och svenskar behöver ju inte upplysas om något som för dem är självklarheter. Det här är en av nackdelarna med att i stort sett samma ord- och exempelförråd utnyttjas för ordböcker som riktar sig till helt olika målgrupper.

De svenska partikelverben är ju synnerligen besvärliga, och ingen ordbok jag känner till behandlar dem tillfredsställande (jag har i skrivande stund inte haft tillfälle att fördjupa mig i den nyutkomna  Nationalencyklopedins  ordbok). Anja och Tauno Sarantola har med andra ord inte haft så god hjälp av svenska ordböcker, och med tanke på det är resultatet tillfredsställande.

Partikelverben återfinns sist i verbartiklarna i ett eget moment. De är satta med samma stil som exemplen, men partikelverben börjar ny rad till skillnad från ”vanliga” exempel.

Med tanke på att ordboken riktar sig till användare som inte kan svenska hade det varit tydligare att göra sublemman (’underuppslagsord’) av partikelverben, dels för att tydligt framhålla att det rör sig om självständiga enheter, dels för att kunna gruppera betydelserna på samma sätt som för andra uppslagsord. Nu blir det ibland rejäla kullerbyttor från en betydelse till en annan; gå an – ’sopia’ vs. ’riehua’, gå bort – ’kuolla’ vs. ’mennä vierailulle’, lägga ner (ned) ’sulkea,  lakkauttaa’ vs. lägga  ner en björn ’kaataa karhu’.

Mycket gott vitsord trots småfel

Den allvarligaste anmärkningen jag har mot ordboken gäller behandlingen av lös och fast sammansättning. Det är naturligtvis bra att ha med båda alternativen i en receptionsordbok. Dels konfronteras användarna med olika stilarter i sina svenskstudier och dels är ju perfekt particip-formerna fast sammansatta. Det hade dock varit bättre att ge översättningarna under det alternativ som är normalform i en viss betydelse, för att användaren skall få en riktig uppfattning om verbens bruklighet. Åtminstone borde de fast sammansatta formerna ha etiketterats som skrift- eller kanslispråkliga när de är det. En ordbok från det främmande språket till det egna används ju   för textstudier, och om ordboksanvändaren gör upp egna gloslistor att plugga lär han eller hon in fel form. Några exempel på vad jag talar om: under medfölja ges både ’tulla mukana, seurata’ och ’olla liitteenä’. Den andra översättningen passar bra in, men den första borde ha hänförts till  följa med  eller åtminstone betecknats som högtidligt. För upplysa är ’valistaa, neuvoa, tehdä selkoa’ korrekt, medan ekvivalenten ’valaista’ i moment ett hade hört hemma i  lysa upp. Under avskriva borde den första betydelsen ’jäljentää, kopioida’ ha betecknats som högtidligt  eller också kunde en hänvisning ha gjorts till skriva av där samma ekvivalenter finns. Det här är definitivt en sak som borde ses över inför utgivningen av en reviderad upplaga.

Med den reservationen är dock slutomdömet mycket gott. För den målgrupp ordboken riktar sig till kan den sägas hålla vad den lovar.

 

 

 

Ruotsi-suomi opiskelusanakirja. Red. Anja Sarantola och Tauno Sarantola. WSOY, Helsingfors 1995. 939 s. Ca 62.000 uppslagsord.

Nina Martola