Ny norm i nyheterna
1/2016

Jenny Stenberg-Sirén

Ny norm i nyheterna

På många sätt är språket i nyheterna likadant i dag som för femtio år sedan, men det ”skillnadska” idealet har gått mot ett mer neutralt nyhetsspråk.

”Du som jobbar på Svenska Yle har ett särskilt ansvar för det svenska språket och du är en språklig förebild i alla professionella sammanhang.” Så inleds broschyren Så talar och skriver vi på Svenska Yle, som är den nyaste skriften med språkråd och språkliga rekommendationer på Svenska Yle. Broschyren innehåller även uttalsregler för ett tydligt talspråk, som rekommenderas framför allt i nyhetssammanhang. Dessa regler har hängt med sedan 1980-talet och ingår också i de tidigare handböckerna Röst och språk från 1982, 1993, 2000 och 2006.

Noggranna uttalsregler

Enligt uttalsreglerna för ett vårdat talspråk ska redaktörerna vid Yle undvika kortstavighet i ord som företag eller översikt, uttala ändelserna i verb i preteritum (talade), i bestämd form av neutrala substantiv (ordet), i verb i supinum (övat) och i presens (heter) och låta bli att förkorta orden inte, skulle, till och redan. Däremot uppmanas de göra uttalslättnader i orden det (ska sägas de), är (ska sägas e), och (ska sägas å), skall (ska sägas ska) och sade (ska sägas sa). Uttalslättnaderna rekommenderas för att språket inte ska bli för uppstyltat och låta uppläst, trots att det ju ofta är uppläst text vi hör i nyheterna. Ytterligare ett ord kommenteras: de, som ska uttalas som di eller dom. I denna broschyr från 2014 nämns dom för första gången; i äldre handböcker har di varit den enda rekommenderade formen.

Redaktörerna styrs således av rätt noggranna regler för uttalet och min studie av nyhetsuppläsningarna i Svenska Yles radionyheter Aktuellt och tv-nyheter TV-nytt från tidsperioden 1970–2009 visar att redaktörerna verkligen till stor del följer dessa regler. Under hela undersökningsperioden är uttalet som helhet normenligt och skriftspråksnära, vilket skapar en klar skillnad mellan vardagligt talspråk och Yles nyhetsspråk.

Förutom de uttalsdrag som nämns i reglerna för ett vårdat talspråk, analyserar jag uttalsdrag som undersökts i andra sociolingvistiska studier samt sådana som träder fram ur materialet. Det handlar framför allt om bortfall av slutändelser eller slutljud, andra vanliga uttalslättnader och om typiska finlandssvenska kvantitetsfenomen, såsom kortstavighet och lång tonlös konsonant efter lång betonad vokal, t.ex. /pra:tta/ för prata.

Skriftspråksnära uttal

Som helhet är nyhetsspråket mycket standardnära och uttalet är i hög grad ett skriftuttal. Flera av uttalsdragen uppvisar ingen variation under de fyra årtiondena: uttalet är i stort sett detsamma 1970 som 2009. Till exempel uttalas orden också och nog alltid i sin fulla form, medan inte förkortas endast en gång i nyhetsuppläsningarna (medan det sägs oförkortat 126 gånger). Uttalslättnader görs naturligtvis också: och, det och är förkortas nästan alltid och orden jag och god förkortas genomgående, eftersom de främst förekommer i samband med hälsningsfraser, t.ex. då nyhetsvärden presenterar sig och önskar ”go morron”. Orden är en del av ett informellt, mer personligt tilltal, och förkortas därmed naturligt.

Det informella i hälsningsfraserna reflekteras däremot inte i uttalet i övrigt. Trots att språket i medierna överlag blivit mer informellt under de senaste årtiondena, går uttalet i de finlandssvenska radio- och tv- nyheterna i motsatt riktning, mot ett mera formellt uttal. Ändelser och slutkonsonanter uttalas oftare på 2000-talet än på 1970-, 1980- och 1990-talet.

Denna utveckling gäller uttalet av finalt ‑t i bestämda neutrer och verb i supinum, där bortfallet är cirka 10 procent på 1970-talet, stiger till drygt 21 procent på 1980-talet för att sedan tvärt byta riktning och sjunka till 6 procent på 1990-talet och slutligen till knappt 5 procent på 2000-talet. Ännu tydligare är trenden då det gäller korta, ofta obetonade funktionsord. Uttalet av tvåstaviga ord som efter, eller, mycket, under, vilket och över går klart mot ett mer skriftspråkligt uttal; bortfallet av slutkonsonanten ligger på cirka 44 procent på 1970-talet och sjunker till knappt 8 procent på 2000-talet. Vi ser också samma fenomen för enstaviga funktionsord: de med finalt ‑r (där, för, hur, här och när) reduceras inte lika ofta som de med finalt ‑d (god, med, vad och vid), men båda grupperna går mot ett mer skriftspråkligt uttal. Bortfallet av finalt ‑d sjunker från 92 procent på 1970-talet till 60 procent på 1990-talet för att igen stiga till cirka 75 procent på 2000-talet, vilket i varje fall är klart mindre än på 1970-talet.

Utvecklingen är däremot inte entydig och det finns även särdrag som uppvisar en annan trend, såsom bortfallet av finalt ‑r som varierar mellan de olika årtiondena. I verb i presens och plurala substantiv sammantaget sjunker bortfallet av finalt ‑r från cirka 15 procent på 1970-talet till drygt 7 procent på 1980-talet, för att öka kraftigt till 19 procent på 1990-talet och därefter sjunka lite till drygt 17 procent på 2000-talet.

Finlandssvenska kvantiteter

Jag har även undersökt två kvantitetsvariabler: kortstavighet, t.ex. då man säger /bara/ i stället för /ba:ra/, samt lång tonlös konsonant efter lång betonad vokal, i ord som t.ex. /tea:tter/ för /tea:ter/ (Stenberg-Sirén 2015). Båda variablerna har en social distribution, eller hade det åtminstone tidigare. Mikael Reuters (1982) sociolingvistiska studie av Helsingforssvenska visar att kortstavigt uttal förekom mindre i de högre samhällsklassernas språk, medan det var vanligare i de lägre samhällsklasserna.  Därtill är det vanligt i dialekter i hela Svenskfinland (med undantag av Åland). Lång tonlös konsonant efter lång vokal förekom däremot oftare bland de högre klasserna och är geografiskt begränsat till huvudstadsregionen och Åbo.

Kortstavigt uttal har förekommit länge i finlandssvenskan och kritiserades hårt av Hugo Bergroth (1924): ”Uttalet med helkort vokal + helkort konsonant […] hör nämligen obestridligt till de fulaste och vulgäraste dragen i vårt språk”. Synen på kortstavighet har förändrats sedan Bergroths tid och Mikael Reuter (2014) anser inte att vi ska bekymra oss så mycket för kortstavigt uttal. Det är starkt rotat i finlandssvenskan och ett långstavigt uttal i en del ord och framför allt i ortnamn (t.ex. Hanaholmen, Bågaskär) skulle låta mycket onaturligt. Däremot framhåller han att det trots allt är viktigt att vara återhållsam med kortstavighet i vårdat tal, till exempel i nyhetssändningar.

Naturlig kortstavighet

Den förändrade synen på kortstavighet kan eventuellt vara en av orsakerna till att kortstavigt uttal har ökat i de upplästa nyheterna i Aktuellt och TV-nytt, från cirka 18 procent på 1970-talet till cirka 28 procent på 2000-talet (förändringen ligger en aning över gränsen för signifikans, p≈0.076). Ett kortstavigt uttal är kanske inte lika stilkänsligt som reduktioner och redaktörerna har inte heller hjälp av skriftspråket för att undvika kortstavighet. I uttalsrekommendationerna nämns dessutom endast några exempelord, så det kan vara svårt för redaktörerna att inse vilka alla ord det gäller, speciellt eftersom ett kortstavigt uttal känns naturligt för många i vardagsspråket.

Det andra kvantitetsfenomenet, lång tonlös konsonant efter lång betonad vokal, förekommer främst i huvudstadsregionen och i Åbo och har traditionellt associerats med ”skillnadskan”. När man ser på tydligt förlängda intervokaliska tonlösa konsonanter i två- eller flerstaviga ord kan man konstatera att särdraget tydligt har minskat i de upplästa nyheterna. På 1970-talet uttalades cirka 40 procent av sådana ord med lång konsonant mot endast 6,5 procent på 1990- och 2000-talet.

Ett förändrat nyhetsspråk

Att uttalet i nyhetsuppläsningarna har blivit ännu mer normenligt och skriftspråksnära under 1990- och 2000-talet är en lite överraskande upptäckt, med tanke på den allmänna informaliseringen i mediespråket, och det finns naturligtvis ingen enkel förklaring till detta. Det är anmärkningsvärt att speciellt korta, obetonade ord numera uttalas tydligare. I Sverige kan vi se en sådan trend i vardagligt talspråk, men samma fenomen ser vi inte i finlandssvenskan generellt. Det upplästa nyhetsspråket skiljer sig därmed mycket från vardagligt talspråk.

En orsak till utvecklingen kan vara att journalistiken har professionaliserats ytterligare, med språket som en del av den processen. Språkvården har befästs och utvecklats, men samtidigt har både sändningstiden och antalet redaktörer ökat markant, vilket minskat möjligheten till personlig språkvård. Ett mer skriftspråkligt uttal kan också ses som ett tecken på en större språklig osäkerhet, som man som redaktör försöker motverka genom att följa uttalsreglerna extra noggrant eller genom att ta efter mer erfarna, tongivande redaktörer.

Språkvården har alltid betonat vikten av närheten till sverigesvenskan och vikten av att finlandssvenskan inte i alltför hög grad går sina egna vägar. Detta budskap i kombination med en allmän oro för svenskan i Finland kan ha lett till en vilja att till det yttersta följa de språkliga rekommendationerna på Yle – som en motreaktion mot det hot man upplever mot ens minoritetsspråk.

Ett neutralare språk

Att kortstavigheten ökar och de långa konsonanterna efter lång vokal minskar kan tolkas som att nyhetsspråket har blivit både regionalt och socialt mer neutralt. Det här kan i sin tur bero på att den växande journalistkåren naturligt nog har en bredare geografisk bakgrund än redaktörerna på 1970-talet. En annan tolkning är att synen på kortstavighet och på de långa konsonanterna har förändrats. Å ena sidan upplevs kanske inte kortstavigt uttal mera som ett markerat stilistiskt drag; å andra sidan ses en Helsingforssvenska med lång tonlös konsonant efter lång vokal inte längre som en norm att eftersträva (Stenberg-Sirén 2016 u.u.). Även Therese Leinonen (2013) har noterat en förändring i bruket av lång konsonant efter lång betonad vokal i sin jämförelse av talare i Helsingfors, Åbo och Vasa. Hon konstaterar bland annat att bruket varierar bland unga i Åbo, där en del har mycket långa konsonanter och andra mycket korta. Men hon ser också en neutralare mellankvantitet växa fram speciellt bland unga flickor, ett uttal som också har blivit den dominerande formen i nyhetsspråket. Frågan är om förändringar i vårt vardagliga språkbruk återspeglas i nyhetsspråket eller om det är tvärtom: påverkar det förändrade nyhetsspråket vårt vardagliga språkbruk?

Jenny Stenberg-Sirén