När jag i förrfjol kvistade in i en bokhandel, en raamatukauplus, i Gamla stan i Tallinn för att köpa en svensk-estnisk ordbok, var det enda man kunde erbjuda ett ficklexikon tryckt 2002. Det fick duga som första hjälp.
Inom pärmarna till den lilla utgåvan ryms trots allt omkring 9 000 ord. Men det säger sig självt att uppgifterna om betydelser och bruk måste bli begränsade. Lexikonet ger i varje fall besked om ett och annat, t.ex. att ’bok i allmänhet’ heter raamat på estniska. Det hör till de många ”falska vännerna” i estniskan och finskan. Böckernas bok heter piibel.
Att ingen annan ordbok fanns att köpa, berodde helt enkelt på att utförligare utgåvor var slutsålda. Också hos oss, inte ens i antikvariatens gömmor hittar man någon. Men på universitetsbiblioteket i Helsingfors står i hyllan i läsesalen ett exemplar av Per Wieselgrens klassiker Rootsi-eesti sõnaraamat från 1939. Den utarbetade Wieselgren medan han var utsänd professor i svenska i Tartu åren 1930–1940. Medarbetare var de estniska kollegerna Paul Ariste och Gustav Suits.
Den wieselgrenska ordboken, vars förord är daterat ”Tartu i slutet av juni 1939”, kom ut av trycket då Stalins arméer ockuperade Estland. Den sovjetiska censuren förbjöd försäljning av boken, den fick distribueras endast till de ursprungliga abonnenterna, berättar Wieselgren i sin memoarbok Estland från hammaren till hakkorset. Vart återstoden av utgåvan tog vägen, nämner han inte. Den hörde väl som så mycket annat i sovjetiska ögon till ”den folkfientliga litteraturen”, speciellt som Estlands president Konstantin Päts bidragit till tryckningskostnaderna. Det exemplar som nådde Helsingfors är registrerat 1941 som rekvisition nr 1631. Wieselgrens ordbok kom ut i Sverige i omarbetade upplagor, den sista 1976. I Estland sammanställdes en ny ordbok 1979, omtryckt 1996.
Planeringen av den senaste ordboken kom i gång hösten 1994, samtidigt som Wieselgrens efterträdare på den svenska professuren i Tartu, Stig-Örjan Ohlsson, tillträdde. Tio år kom arbetet på den att ta, i februari 2005 presenterades den för allmänheten på svenska ambassaden i Tallinn.
Nykomlingen Rootsi–eesti sõnaraamat / Svensk-estnisk ordbok (2004) går på hela 1 405 tvåspaltiga sidor och omfattar omkring 100 000 uppslagsord. Den är därmed den digraste som hittills kommit ut. Medarbetarna har hunnit vara många och verksamma i både Estland och Sverige, något som är möjligt i datoråldern. När antalet kockar ökar krävs god koordination. Den har fungerat oklanderligt, inser man, men så har också sakkunnigt folk medverkat. Verket tillägnas två av författarna, förre professorn i germanska språk Juhan Tuldava († 2003) och emerituslektorn Liina Ask.
Källorna och förlagorna har också varit många. Lite förvånad blir man kanske över att inte hitta den senaste svensk-finska resp. finsk-svenska ordboken i källförteckningen. Hade inte svenskans möte med ett annat finsk-ugriskt språk kunnat ge uppslag?
Utgivarna framhåller i förordet att ordboken är främst att betrakta som ett hjälpmedel för ester som vill ”förstå texter på svenska från modern tid, och i viss utsträckning också äldre texter”. I någon mån har redaktionen också tänkt på svenskspråkiga användare, men lite läsarvänligare hade den kanske kunnat vara. Förkortningarnas innebörd hade man exempelvis gärna sett återgiven också på svenska, för få (riks)svenskar kan väl sluta sig till att kõnek. = kõnekeelne har med talspråk att göra och sõj. = sõjandus med krig?
Av förordet framgår också att uppslagsorden följer den totalalfabetiska ordningen, vilket innebär att sammansättningar inte nödvändigtvis står direkt efter grundordet utan finns på sin alfabetiska plats. vårtrött följs t.ex. av vårtsvin som följs av vårvinter. I en ordbok, där antalet sammansättningar av utrymmesskäl begränsats, är den här principen att föredra före SAOB-modellen.
Boken ska i huvudsak avspegla moderna förhållanden, vilket betyder, såsom Stig-Örjan Ohlsson nämnde då jag intervjuade honom i Tartu, att man begränsat antalet frasexempel och sovrat i vokabulären för den gamla bondekulturen. I den sovjetiska liturgins termflora har man också gallrat. Jag gjorde några nedslag i Wieselgren och jämförde med dagens utgåva. Jag kunde konstatera att brunnsbal, fälsup, knävelborr, lungmos, maltkaffe, smultronsylt, tvärsadel och valnötstårta förpassats till det förgångna, medan brylépudding, brännvinsadvokat, färdknäpp, gubbstut, pappenheimare, pösärm och salongslejon nog fått stå kvar.
För en finländare är det intressant att upptäcka att Wieselgren tar upp finlandismer som memma, menföre, tuppen, gå på tuppen och småkusin och fogar till dem bruksuppgiften (soom). De regionala orden är nu färre, för hemlighuset anges (ute)dass. Här kan kanske tilläggas att någon sträng censur i fråga om vardagliga ”phula” ord inte tillgripits, det mesta på fi-, fj-, kn- och ku- finns med.
Det är en diger, vetenskapligt gjord ordbok som redaktionen i Tartu sammanställt. Den förtjänar ett stort tack och är just nu välkommen, då handeln, vandeln och umgänget mellan ester och (finlands)svenskar är större än någonsin tidigare. Boken har kommit ut på det estniska förlaget Valgus och bildar samtidigt nummer 10 i den nordiska institutionens, Skandinavistikas, publikationsserie Nordistica Tartuensia. Den smakfullt designade pärmen går – såsom väntat – i blått och gult.
Ordboken kan rekviveras direkt genom institutionen: tfn +372-7-375 212 eller på e-postadressen nordistica.tartuensia@ut.ee(avautuu uuteen ikkunaan).