Nya slangordböker
2/1997

Kjell Weimer

Nya slangordböker

Kanslar du inte tugget eller hajar klyket? Här hjälper inte de vanliga ordböckerna långt men väl en riktig slangordbok om man vill förstå. Tätt efter varandra på hösten 1996 utkom två nya svenska slangordböcker: dels Ulla-Britt Kotsinas Stockholmsslang, dels Benjamin Thoréns Bonniers slanglexikon. Dessa två ordböcker är de första heltäckande slangordböckerna sedan Haldo Gibsons Svensk slangordbok 1969. Jag skall först kort presentera de två ordböckerna var för sig och sedan göra en mer direkt jämförelse mellan dem där jag också beaktar Gibsons klassiker.

Ulla-Britt Kotsinas 500-sidiga bok inleds med en översikt av vad slang egentligen är, hur den uppstår och om det är fult eller vackert med slang. Här får läsaren också veta att urvalet helt baserar sig på källor av olika ålder och slag; de är skriftliga, utom de allra yngsta beläggen som också hämtats från bandinspelningar av ungdomar. Vi får också veta om vanskligheten att bestämma åldern och den exakta betydelsen hos slangorden. Här förklaras noga varför inte alla ord finns med: de förekommer helt enkelt inte i källmaterialet. Längst bak i boken finns en noggrann källförteckning med bl.a. de skönlitterära verk och de tidningsartiklar och kåserier som ligger till grund för den insamling av exempel på Stockholmsspråk som utfördes på institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet på 1950- och 1960-talen. Enligt undertiteln skall boken täcka ”folkligt språk från 80-tal till 80-tal” men en del ännu äldre ord har tagits med om författaren anser dem levande än i dag. I förordet får läsaren också upplysningen att det faktum att ett visst ord saknar belägg från nyare tid ingalunda behöver betyda att det inte längre används.

Bokens första del utgörs av en alfabetisk ordlista på 290 sidor med rikligt av satsexempel. Olika stavningsvarianter finns redovisade under samma uppslagsord, t.ex. sjangtil, schangtil, gentil, changtil – alla med betydelsen ’bra’, ’fin’, ’snygg’ osv.; under gentil finns hänvisning till sjangtil. För varje uppslagsord finns angivet årtal för belägget under de olika betydelserna t.ex. tagg 1. ’slagsmål’, ’stryk’ (1910, 1934), 2. ’cigarett’ (1961, 1962, 1963, 1968), 3. ’sup’ (1948) och 4. ’flicka’ (1987). I den andra delen är orden indelade efter ett 60-tal olika betydelsefält som alkohol och berusning, ekonomi, kroppen, pengar, vapen, yrken och värderande uttryck, de flesta också med underrubriker. I den här delen finns årtalet för beläggen angivna som årtionde, t.ex. 1930 anger 30-talet. Författaren har här, enligt förordet, tagit med en del äldre slangord som inte återfinns i den första delen om de ansetts ”typiska”.

Benjamin Thoréns drygt en sida långa förord i Bonniers slanglexikon anger att ”Boken gör inte anspråk på att vara vetenskapligt klanderfri. Den är i första hand ämnad för nöjesläsning ...” Enligt förordet innehåller boken slang från hela landet, inte bara Stockholmsslang, men det ges ingen närmare förklaring till hur urvalet gått till. I slutet av ordboken finns en litteraturlista med 27 titlar, mest tidigare ordlistor och artiklar om slang – fyra av titlarna har Ulla-Britt Kotsinas som författare. Av litteraturförteckningen framgår att i varje fall Skåne finns representerat genom två skånska ordböcker. Hur väl t.ex. Göteborg och norra Sverige är med framgår inte lika klart.

Även Thoréns bok är tvådelad med en första del slangrikssvenska på 222 sidor och en andra del rikssvenskaslang på 114 sidor. Liksom hos Kotsinas finns i den första delen tidsangivelser för ordet uttryckt som det decennium (t.ex. 1910-talet) där det först är belagt. Tyvärr är detta inte konsekvent genomfört utan de flesta orden saknar närmare tidsangivelse. Ett exempel: första sidan under bokstaven O har 66 uppslagsord varav endast 10 med tidsangivelse. Ett stort plus för boken är att författaren liksom Gibson ofta försöker ange i vilken bransch ordet hör hemma: ”militärslang”, ”förbrytarslang”, ”flygarslang” etc. Ord med varierande stavning har inte sammanförts, t.ex. schabbla och sjabbla ’fumla’ står på olika sidor, allt i strikt alfabetisk ordning. Denna ordning är så strikt genomförd att exempelvis 42 uttryck som börjar med gå på står dels under, dels under huvudordet. Thoréns bok innehåller en hel del fraser men knappast några hela satser. Del två är också strängt alfabetisk men med vissa underavdelningar; under ’springa’ finns ’springa fort’, ’springa omkring’, ’springa sin väg’ osv. Årtal för orden saknas helt i den andra delen.

En jämförelse

För att få en rättvisande jämförelse mellan de två böckerna har jag valt en sida hos Thorén med motsvarande hos Kotsinas och Gibson. Jag valde ut första sidan av bokstaven R. Sidan har hos Thorén 68 olika uppslagsord, från rabarber till raka igång, och av dessa är cirka 30 helt eller delvis utan motsvarighet hos Kotsinas. Genom detta får man lätt intrycket att Thorén skulle ha utfört ett mer omfattande insamlingsarbete. Man får dock en helt annan uppfattning om man i stället slår upp i Gibson (1969); bara tre helt nya nya ord återstår: rabattpåse i uttrycket Scania-Vabis rabattpåse = ’Volksvagen’, radhusbiff = ’blodpudding’och raggardusch = ’parfym’, alla tyvärr utan årtal. Å andra sidan har även Kotsinas en del ord som varken står att finna hos Gibson eller Thorén, framför allt en del äldre uttryck, exempelvis raggen – ett kraftuttryck motsvarande ’sjutton’ belagt från 1800-talet och 1920-talet.

Kotsinas bok innehåller en mängd illustrativa satsexempel – med årtal för belägget och översättningar om så behövs. Här kommer ett par smakprov: jag trana rött å kalva ’jag drack rödsprit och spydde’ 1946, flukta in mina vasslon ’se på mina händer’ 1962 och mandrom fyser kaks månter ’jag har två månaders fängelsestraff’ 1946 (1912) och myran var inte riktigt förälskad i staren ’flickan var inte riktigt förälskad i pojken’ 1964 (1961, 1966, 1963). Just mängden belysande satsexempel gör Kotsinas bok till en verkligt underhållande läsning medan Thoréns oftast bara är en ord- och fraslista, om än en intressant sådan.

Bägge böckerna lider av två allvarliga brister: för det första saknas uttalsangivelser helt och för det andra saknas genus på substantiven. Även för en infödd sverigesvensk kan det ibland vara svårt att gissa, och det måste ofta vara helt omöjligt för den som inte har svenska som modersmål eller helt enkelt kommer från ett område där ordet är obekant. En annan fråga man lätt ställer sig är varför Bonniers slanglexikon som gör anspråk på att vara geografiskt heltäckande totalt tycks ha glömt den svenska som talas i Finland; inte ens ord som kiva eller råddig finns med –  en klar brist och kännbar inte minst för de sverigesvenskar som försöker läsa modern finlandssvensk skönlitteratur.

Som slutomdöme kan sägas att Kotsinas Stockholmsslang utgör ett gediget arbete både för den som studerar slang vetenskapligt och för den som vill förstå författare som August Blanche eller Per Anders Fogelström, inte minst genom sina talrika satsexempel och sin mycket systematiskt uppställda andra del. Thoréns Bonniers slanglexikon är främst en typografiskt tilltalande reviderad version av Gibsons klassiker från 1969. Lexikonets andra del rikssvenskaslang, som helt saknas hos Gibson, är ett stort plus och snabb att slå i. Båda böckerna fyller ett stort behov och kompletterar varandra väl.

 

                                                  Kjell Weimer

 

 

 

 

 

Ulla-Britt Kotsinas: Stockholmsslang folkligt språk från 80-tal till 80-tal. Nordstedts. Stockholm 1996. 499 sidor.

 

Benjamin Thorén: Bonniers slanglexikon. Bonnier Alba. Stockholm 1996. 351 sidor.

 

 

Kjell Weimer