Nyanser och noggrannhet – att välja rätt skiljetecken
2/2016

Alva Dahl

Nyanser och noggrannhet – att välja rätt skiljetecken

Vi kan signalera väldigt olika saker beroende på vilka skiljetecken vi använder, för i all sin enkelhet har skiljetecknen stor uttryckskraft.

När vi skriver använder vi oftast skiljetecken utan att tänka så mycket på hur vi gör, och tvingas vi tänka efter är det inte alltid lätt att reda ut vilket som blir bäst. Valet av skiljetecken handlar inte alltid om rätt och fel; oftare är det en fråga om nyanser. Vad hör ihop med vad? Vad vill vi framhäva? Vilket intryck vill vi förmedla? Ett sätt att bli uppmärksam på betydelsen av valet av skiljetecken är att skriva två huvudsatser efter varandra, med luft emellan:

Artikeln handlade om skiljetecken                        jag läste den på tåget.

Sedan funderar vi över vilka skiljetecken som vi kunde tänka oss att placera mel­lan de båda satserna, och prövar att placera ut dem:

Artikeln handlade om skiljetecken. Jag läste den på tåget.

Artikeln handlade om skiljetecken! Jag läste den på tåget.

Artikeln handlade om skiljetecken ... Jag läste den på tåget.

Artikeln handlade om skiljetecken, jag läste den på tåget.

Artikeln handlade om skiljetecken; jag läste den på tåget.

Artikeln handlade om skiljetecken – jag läste den på tåget.

Väljer vi något av de första tre alternativen i listan – punkt, utropstecken eller tre punkter, får j:et bli versalt. Satserna står då i varsin grafisk mening. Med punkt staplas de grafiska meningarna efter var­andra som två separata in­for­ma­­tionsbitar. Så är det nog också med utrops­tecken och tre punkter, men dessa tecken förändrar också något i den första satsen, ger den ett tonfall som tycks antingen entusiastiskt och bestämt (med utropstecknet) eller tveksamt och dröjande (med de tre punkterna).

Spontanitet eller eftertanke

Placerar vi kommatecken mellan satserna har vi åstadkommit så kallad sats­radning. Satsradningar är avskydda av många svensklärare och andra, inte utan orsak. Den som satsradar riskerar alltså att uppfattas som en slarvig skribent som inte behärskar skrivreglerna. En nackdel med kommatecknet här är också att det gör kopplingen mellan satserna gan­ska vag. Men det kan finnas situationer där en lösare koppling är önsk­värd, till exempel när en skönlitterär författare vill gestalta ett spontant, osorterat tanke­­flöde eller när en journalist vill återge ett upprört vittnesmål.

För en mer precis relation mellan satserna krävs eftertanke. Vad vill jag egentligen säga, och hur bör det sägas? Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger nära sam­man; ofta, men inte alltid, är det fråga om en orsaksrelation. I vårt exempel kan semi­kolonet få oss att utläsa meningen som ”Jag vet att artikeln handlade om skiljetecken eftersom jag läste den på tåget.” Den exakta tolkningen beror på sammanhanget. När vi läser tolkar vi och skapar förståelse utifrån faktorer som textens genre, författare, tänkta läsare och ämne. Om vi vet att den som yttrar meningen är mycket in­tres­serad av skiljetecken tolkar vi den kanske som ”Artikeln hand­lade om skilje­tecken, så ni förstår säkert att jag satte igång med att läsa den redan på tåget.” Att använda semikolon i stället för bindeord som ”när” eller ”så” är att visa läsaren för­­tro­endet att själv lista ut sam­bandet. Det kan tyckas vansk­ligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som upp­skat­tar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett ypperligt hjälp­­medel för den med­vetna skribent som vill utnyttja skriftens möj­lig­heter och bjuda in läsaren till sam­­förstånd.

För pretentiöst?

Semikolon används inte i alla genrer utan framför allt i resonerande och litterära texter – om vi bortser från smilisen ;). En del hävdar att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Kanske har de läst för många meningar med slarvigt använda semi­kolon. Men i stället för att bannlysa de skiljetecken vi inte till fullo behärskar kunde vi ju se till att alla verkligen fick lära sig i skolan hur skribenten genom att medvetet välja mellan olika skiljetecken kan ut­trycka sig nyanserat och precist. Vi får vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formul­e­rar oss.

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semi­kolon undrar jag alltid om detta inte medför att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Påhäng eller fråga

Ett ytterligare alternativ i vår exempelmening är tankstreck. Här skulle tank­strecket göra den andra satsen till något som vi kan kalla påhäng. Satserna har inte längre samma status. Den andra satsen framstår som något skribenten kom­mit att tänka på och spontant velat lägga till den första, mer planerade; tank­strecket kunde i detta fall jämföras med adverbet förresten.

Det finns fler tänkbara skiljetecken mellan våra två satser. Det första alternativet, punkten, kan följas av styckebrytning:

Artikeln handlade om skiljetecken.

Jag läste den på tåget.

Relationen mellan de båda meningarna är nu avsevärt svagare, och den andra satsen framstår som början på en ny ansats. Kanske anar vi en fortsättning: ett refe­rat av artikeln eller en skildring av den aktuella tågresan?

Slutligen kan vi faktiskt skriva frågetecken efter den första meningen. Då har vi för­vandlat den till en fråga; som jag nyss gav ett annat exempel på har inte alla frågor frågeordföljd. I stället för att ändra ordföljden kan vi ändra prosodin, när vi talar, eller använda frågetecken, när vi skriver, för att visa att något är en fråga. För att frågan ”Artikeln handlade om skiljetecken?” ska bli begriplig behöver vi återigen föreställa oss ett sammanhang. Kanske markerar frågetecknet en förväntan om en respons; kanske finns det något under­för­stått i frågan, något om att det är märkligt med en bok som handlar om skilje­tecken? Eller så kan vi tänka oss att de två meningarna besvarar en annan fråga: ”Vad hand­lade artikeln om?”, och att frågetecknet då i sin tur signal­erar ett ifrågasättande av denna fråga, som när vi i samtal använder överdriven frågeintonation för att markera att vårt svar är självklart.

Vi har konstaterat att det finns en rad valmöjligheter för den som är noga med nyanserna. Ändå har vi inte ens nämnt interpunktionen efter den andra huvudsatsen, som förstås också kan varieras.

Skiftande konventioner

Vi har hållit oss till sådana varianter som Svenska skrivregler godkänner, och kan alltså konstatera att flera alternativ ofta är lika tänk­bara enligt skrivreglerna; att välja rätt skiljetecken handlar inte bara om att följa regler. Skrivreglerna kan inte rymma allt vi gör med interpunktion, liksom en ordbok inte kan rymma alla ord eller alla deras potentiella betydelser. Interpunktionen är mycket mer för­änder­lig och skiftande mellan olika sammanhang och verksamheter än vad som kan framgå i en regelsamling.

Konventionerna varierar också mellan genrer. En del tecken är helt förbehållna vissa specifika genrer; de kallas ibland specialtecken. Paragraftecken, till exempel, används bara i juridiska texter. Asterisken * har helt skilda användningsområden inom olika specialiserade genrer: den fungerar till exempel som jokertecken i databasers sökfält eller som avsnittsmarkör mellan stycken i litterära texter. Som vi redan har konstaterat används semikolon främst i texter med högre stilnivå. I nya genrer som sms och e-post tycks konventionerna inte ha stabiliserats helt.

När det gäller e-post klagar vi ofta på andras utrops­tecken och smilisar – här är alla uppenbarligen inte överens om vilken formalitets­grad som ska råda. Jag har också hört föräldrar säga att deras barn tycker att de låter arga när de avslutar sms med punkt. Själva anser de punkten vara helt neutral och nödvändig; för deras barn är den inte alls nödvändig. När sms:et avslutas syns ju det ändå, utan punkt. Då blir punkten i stället en pragmatisk markör, en detalj som reglerar vill­koren för samtalet och relationen – till exempel genom att signalera allvar. Om vi oftast sms:ar med en ganska snäv krets personer, till exempel våra vänner i samma ålder, uppstår lätt miss­för­stånd när vi ska tolka sms från andra, till exempel våra barn eller föräldrar, eftersom vi på detta och liknande sätt har ut­veck­lat olika kon­­ventioner. Vi lär oss dock tro­ligen rätt fort att anpassa både våra egna ytt­randen och våra tolkningar utifrån vem vi har kontakt med.

Tecknens och teknikens utveckling

Hur texter ser ut har alltid förändrats när skrifttekniken förändrats, och så sker också i dag. I dag påverkas skriften av hårdvarans och mjukvarans förutsättningar, när vi skriver alltmer på tangent­bord och pekskärmar. Stavningsprogram och teckenuppsätt­ningar blir auktoriteter som vi förhåller oss till när vi skriver och som i viss mån stabiliserar skriftspråket; det krävs en självsäker skribent för att stå emot datorers standard­inställningar, stavningsförslag och grammatiska anmärkningar. Vid slutet av 1990-talet, när det blev vanligt att vanliga människor hade en e-post­adress, fick det annars föga använda understrecket _ plötsligt en viktig funktion: som platshållare där vi var vana att ha ett mellanrum. Men efter bara några år blev det punkt som var vanligast mellan till exempel för- och efternamn i e-post­adresser. Understrecket har återigen förpassats till interpunktionens peri­feri, och de – ofta äldre – som fortfarande har understreck i sina e-postadresser råkar ofta ut för att mejlen inte kommer fram, eftersom vi andra läser fel.

Tankstreck kräver ansträngning

En olyckligare förändring är att divis, det vill säga binde­streck, allt oftare används där det enligt skrivreglerna ska vara tank­streck, i synnerhet i texter som pub­li­ce­ras på nätet. I många program går det att göra tank­streck genom att hålla inne ctrl-knappen och det numeriska tangentbordets minustangent, men alla använder inte numeriskt tangentbord, och i exempelvis webbläsare fungerar inte detta knep. För att använda tankstreck i en webbläsare måste vi kopiera ett och klistra in det igen! Det är nog bara vi allra mest inbitna inter­­punktions­älskare som anser detta värt an­sträng­­ningen, så det är inte konstigt att bindestrecket tar över. Inte heller på en skrivmaskin fanns i allmän­het tankstreck, men då skapades en konvention för att lösa detta problem: två bindestreck efter varandra i ett maskin­skrivet manus betydde att det skulle vara tankstreck i den tryckta texten. På motsvarande sätt betydde understrykning i ett maskinskrivet manus att partiet skulle kursiveras i tryck. Liknande lösningar borde vi kunna skapa också med dagens teknik – det enda som krävs är att tillräckligt många tycker att det är viktigt.

Oftast när vi kommunicerar i tal eller skrift gör vi som vi brukar utan att tänka på hur det går till. Så använder troligen de flesta av oss också skiljetecken på betydligt mer raffinerade och intressanta sätt än vi är medvetna om. Men när vi blir uppmärksamma på deras potential kan vi nog ändå våga oss på att variera och nyansera våra texter mer än vi är vana vid, och fortsätta utvecklas som skribenter. I all sin enkelhet har de ju en sådan uttryckskraft, skiljetecknen.

Alva Dahl