Nytänkande.nu
2/2012

Charlotta af Hällström-Reijonen

Nytänkande.nu

Finlandssvenskarna har kallats en av världens mest privilegierade språkminoriteter, och det med rätta. Få minoriteter har det så bra som vi. Men det hindrar mig ändå inte från att vara allvarligt oroad över situationen vi i dag befinner oss i. Orsaken är den negativa syn på svenskan som sprids inom alla områden i vårt finländska samhälle. Det finns naturligtvis många som är positiva till det svenska, ett exempel är alla duktiga svensklärare som vi har i de finska skolorna. Men de negativa åsikterna griper omkring sig. Att racka ner på svenskan anses tydligen acceptabelt, och språkpolitik framställs av många som något skamligt.

Det finns säkert flera orsaker till att det har blivit så, och en del är sådant som finlandssvenskarna inte har haft något inflytande på. Sovjetunionens kollaps kan t.ex. vara en bidragande orsak, eftersom vi finländare i samband med kollapsen i stället för att rikta in oss på det nordiska både politiskt och kulturellt i allt högre grad började snegla på Kontinentaleuropa och EU. Engelskans frammarsch har troligen också bidragit till att man numera på många håll ser svenskan som ett mer eller mindre onödigt språk som eleverna bara läser i skolan för att tillfredsställa en bortskämd minoritets behov.

Men hur ska vi göra för att vända den här trenden? Ett fruktbart grepp är att utgå från forskning som har bedrivits inom området Language Policy and Planning (LPP). Då kan vi dra nytta av erfarenheter som gjorts i andra språksamhällen.

Bernard Spolsky, professor emeritus från universitetet Bar-Ilan i Jerusalem, delar in språkpolicy i tre komponenter som alla påverkar varandra: språklig praxis, språkideologi och språkplanering. 

Språkplanering är avsiktlig styrning av språkförhållandena i ett samhälle, som innefattar både verksamhet som påverkar språkets status i samhället (statusvård) och språkvård (korpusvård), dvs. sådant som handlar om grammatik, ordförråd osv. Språkplaneringen är alltså per definition medveten.

Språklig praxis innebär alla språkliga val vi gör i praktiken, t.ex. vilka ord vi använder, men också om vi sätter våra barn i svensk eller finsk skola, för att ta ett konkret exempel.

Språkideologi är de idéer och övertygelser vi har om språkliga fenomen, t.ex. det värde vi tilldelar olika språk och språkvarieteter.

Tyvärr är språkplaneringen minst viktig i den här tredelningen, vilket innebär att det är i stort sett omöjligt att nå resultat om vi språkplanerare (språkvårdare, språkpolitiker m.fl.) arbetar i en annan riktning än den förhärskande samhällsideo-login. Därför är det livsviktigt för oss att ta itu med de ideologiska frågorna.

Droppen som urholkar stenen

I Språkbruk 3/2011 skriver Mona Forsskåhl, professor vid Tammerfors universitet, om en undersökning om hur datoranvändare reagerade på automatisk språkgranskning i ett ordbehandlingsprogram.

Om språkgranskningen meddelade att någon konstruktion var fel men användaren själv var säker på att den var rätt avfärdade användaren meddelandet och fortsatte skriva. Efter en stund kom samma felmeddelande upp igen och nu blev användaren tveksam – tänk om programmet hade rätt ändå? Men nej, användaren var säker. Den tredje gången programmet meddelade om samma fel gav ändå användaren med sig och ändrade sin text i enlighet med språkgranskningsprogrammets meddelande – utan att ha konsulterat utomstående källor.

På tredje gången lät alltså användaren sig ”övertalas” om att han eller hon hade fel. Man kan fråga sig varför: språkgranskningsprogrammet hade inte kommit med några nya övertygande argument, inga nya källor för sin information. Det är helt enkelt konstruerat för att sända ett meddelande varje gång det aktuella språkfelet dyker upp och har precis lika mycket fel eller rätt varje gång. Programmet ändrar inte sina rutiner, lär sig inte av sina misstag eller andras argument, och det reagerar inte på användarens första och andra beslut att ignorera meddelandet.  Men användaren lät sig alltså övertygas, bara för att programmet var så ”envist”.

På samma sätt är det i andra frågor också. Det kända Ovidius-citatet gäller här i högsta grad: ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin kraft utan genom att ständigt falla.” Den debatt som förs om svenskan, främst på nätet men också i massmedierna, är som en droppe som urholkar stenen och påverkar hela befolkningens åsikter. Nu har vi hört att ”tvångssvenskan” är onödig och svenskan i samhället en belastning så många gånger att allt fler börjar tro på det.

Catherine Wheel-modellen

Miquel Strubell, professor vid Universitat Oberta de Catalunya, har utarbetat en teoretisk modell, Catherine Wheel-modellen, som visar hur utvecklingen kan se ut i olika språksituationer. Modellen baserar sig på en serie steg och man kan börja var som helst i modellen.

-Fler som uppfattar att språket är nyttigt ger

-större motivering att lära sig språket och använda det, vilket ger

-fler som lär sig språket, vilket skapar

-mer efterfrågan på varor och tjänster på det språket, vilket ger mer tillgång till   varor och tjänster på det språket vilket ger en

-större konsumtion av varor och tjänster på språket.

Hjulet kan snurra medsols, vilket innebär att en språksituation stärks, men också motsols, vilket betyder att ett språks situation försvagas.

Modellen fungerar på olika språksituationer, för ett expanderande globalt språk (engelska, mandarin), för ett språk som blir dominerande i ett mindre sammanhang, för minoritetsspråk som t.ex. svenskan i Finland, för språk som man försöker revitalisera eller rädda från att dö ut, t.ex. skoltsamiskan.

Tyvärr måste jag tillstå att hjulet för finlandssvenskans del snurrar motsols. Det är alltså allt färre finländare som uppfattar att språket är nyttigt (”alla kan ju engelska i Sverige och övriga Norden, och bara för 300 000 finlandssvenskars skull tänker vi inte lära oss svenska”), allt färre som är motiverade att lära sig svenska, allt färre som kan svenska, allt mindre efterfrågan på och marknad för svenska tjänster och produkter (tv-program, teater, tidningar, böcker osv.), allt mindre konsumtion av svenska tjänster, allt färre som uppfattar att språket är nyttigt att lära sig.

Uppåt i rulltrappan

Strubell jämför också minoritetsspråksituationer med en rulltrappa: Ett minoritetsspråk kan ses som en person som försöker gå uppåt i en rulltrappa som går neråt. Det går att komma uppåt bara man är målmedveten och jobbar hårt, men släpper man taget och tar det lugnt åker man snabbt ner igen. Ett minoritetsspråk kan aldrig vila på lagrarna och förlita sig på att allting fungerar som det har gjort förut. Detta gäller i högsta grad den finlandssvenska situationen, som verkligen kräver att vi tänker om. Vi kan inte förlita oss på gamla lösningar på nya problem. Lösningen är tyvärr inte längre ”tala svenska på stan”, eller åtminstone kan det inte vara den enda lösningen. Nu behöver vi nya angreppssätt.

Hur kan vi påverka inställningen till svenskan i vårt samhälle? Det positivaste som görs nu är troligen projektet Svenska.nu. Men det behövs mycket mer, för nu är det dags att påverka ideologin. Och för att påverka ideologin krävs det nytänkande, vilket verkar vara en bristvara i Svenskfinland. Om vi inte kan få Catherine Wheel att snurra medsols, och om vi inte nu snabbt börjar kliva uppåt i rulltrappan, så kan vi nog snart sluta kalla oss världens mest privilegierade minoritet.

 

Fil.dr Charlotta af Hällström-Reijonen är språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken och chefredaktör för Språkbruk.

Charlotta af Hällström-Reijonen

I denna tidskrift: 2/2012