Om bestämd och obestämd form i svenskan
4/2014

Monica Äikäs

Om bestämd och obestämd form i svenskan

Användningen av bestämd och obestämd form, species, hör till det som är svårast att behärska för personer som lär sig svenska. Monica Äikäs resonerar kring vad som utmärker bestämd och obestämd form i svenskan och kring svårigheterna med att välja species.

Svenska språket gör skillnad mellan bestämd och obestämd form. När det gäller att markera bestämdhet har svenskan ett rätt invecklat system. Bestämd form av substantiv anges med ett bestämdhetssuffix, en så kallad bestämd slutartikel, som fogas till substantivet: stol-en, stolar-na. Men det räcker inte med detta, utan när substantivet kombineras med ett adjektiv markeras bestämdhet hos hela nominalfrasen på flera olika sätt samtidigt: den röd-a stol-en, de röd-a stolar-na.

I fraserna finns utöver den bestämda formen av substantivet också en bestämd framförställd artikel (den, de) och en bestämd form av adjektivet röd: röd-a. Vi kan jämföra med engelskan som markerar bestämdhet enbart med bestämd framförställd artikel: the red chair.

Obestämd form anges ofta med den obestämda artikeln en eller ett framför ett substantiv i obestämd form (en stol, ett bord)och i plural med den obestämda pluralformen (stol-ar, bord). Ett substantiv i obestämd form singular kan kombineras med ett adjektiv i grundform: en röd stol, ett rött bord. I obestämd form plural får adjektivet ändelsen -a: röd-a stolar, röd-a bord.

Avvikande uttryck för bestämd och obestämd betydelse

Bestämd och obestämd betydelse uttrycks inte alltid på samma sätt. I bestämda nominalfraser sätts till exempel inte alla markörer för bestämdhet alltid ut. Ibland står till exempel substantivet inte i bestämd form. Det gäller bland annat fraser som Annas röda stol, min röda stol. Här uttrycks bestämdheten genom genitivformen Annas, det possessiva pronomenet min och den bestämda adjektivformen röd-a.

Inte heller i fraser som det faktum att och i centrum står substantivet i bestämd form trots att betydelsen är bestämd. De latinska lånorden faktum och centrum står nämligen oböjda där mer svenska ord skulle få bestämd slutartikel. I vissa fall sätts den bestämda artikeln den, det inte ut. Det gäller till exempel flerordiga namn som Svarta havet (inte *det Svarta havet) och fasta fraser som svarta börsen (inte *den svarta börsen).

Ibland sätts den obestämda artikeln en, ett inte ut framför substantiv i obestämd form singular. Det heter till exempel hon är läkare och han är medlem i klubben utan artikel.

Att välja mellan bestämd och obestämd form

Bestämd form används i princip när det är fråga om något som förutsätts vara känt för lyssnaren eller läsaren, medan obestämd form betecknar något som inte är känt för lyssnaren eller läsaren. Frasen den röda stolen syftar på en specifik eller tidigare omtalad röd stol som man kan utgå från att lyssnaren eller läsaren kan identifiera, medan frasen en röd stol syftar på en röd stol som lyssnaren eller läsaren inte förväntas kunna identifiera.

I praktiken är distinktionerna emellertid inte så tydliga, och det är inte alltid lätt att välja mellan bestämd och obestämd form. Valet är erkänt svårt för personer som inte har svenska som modersmål – finska inlärares svårigheter har till exempel behandlats av Eeva-Liisa Nyqvist i en artikel i Språkbruk 4/2013. Valet kan vara svårt också för modersmålstalare, men det är ett val som alla som uttrycker sig på svenska ideligen måste göra. Skillnaden mellan bestämd och obestämd form är en väsentlig del av det svenska språksystemet.

Titlar

Ett klassiskt fall där det kan vara svårt att välja mellan bestämd och obestämd form är titlar. Ska det heta montör Larsson eller montören Larsson? Här kan man konstatera att utvecklingen allt mer går mot obestämd form, men att det fortfarande finns vissa regler som det kan vara klokt att hålla fast vid, till exempel att titlar i neutrum ska stå i bestämd form: bergsrådet Lars Larsson.

Jag tycker också att det än så länge låter främmande att låta en kort traditionell yrkesbeteckning stå i obestämd form: *kock Sven Larsson. Här skulle jag fortfarande helst skriva kocken Sven Larsson.

Bestämd form i finlandssvenskan

Det finns en tendens i finlandssvenskan att använda bestämd form där standardsvenskan har obestämd form. Ett fall där ett slags bestämd form kommer in av misstag är genitivkonstruktioner. Genitiv används mycket i finlandssvenskan under inflytande från finskan, som är rik på genitivkonstruktioner, och man är inte alltid medveten om att genitiv har bestämd betydelse i svenskan.

Jag ska exemplifiera med en sats ur en längre text: När Martin Luther var 20 år gammal dog hans gode vän. Genitiven hans gode vän med bestämd betydelse passar inte här eftersom någon god vän inte har nämnts tidigare i texten och läsaren alltså inte kan veta vem uttrycket syftar på. Hans gode vän kan också läsas som att han bara hade en enda god vän. På finska har det säkert stått hänen hyvä ystävänsä, vilket kan betyda både hans gode vän (med syftning på en bestämd vän eller på den enda vännen) och en god vän till honom. Det är uppenbart att det är den senare betydelsen som avses, men översättaren har helt enkelt överfört den finska texten till svenska ord för ord utan att vara medveten om genitivens bestämda betydelse.

Det är inte endast i genitivkonstruktioner som bestämd form används i finlandssvenskan. Benjamin Lyngfelt har i en artikel i Svenskan i Finland 12 beskrivit hur han fäst sig vid en flitig användning av bestämd form i finlandssvensk akademisk prosa. Han ger exempel som … beroende på inflytandet från finskan, där standardsvenskan hellre skulle ha inflytande från finska(n). – Också skylttexter kan uppvisa fall av omotiverad bestämd form. På busstationen i Helsingfors finns till exempel en skylt där det står Kaukoliikenteen terminaali – Fjärrtrafikterminalen. Här skulle den naturliga formen vara Fjärrtrafikterminal (eller kanske Fjärrterminal).

Man kan fråga sig vad tendensen till överanvändning av bestämd form i finlandssvenskan beror på. När det gäller genitivkonstruktioner är finskans inflytande uppenbart, men finskan kan spela in också i övriga fall. Eftersom finskan inte formellt gör skillnad mellan bestämd och obestämd form upplever man kanske att det är säkrare att välja bestämd än obestämd form på svenska. Det skulle alltså vara fråga om något slags hyperkorrektion (att man gör fel av rädsla för att göra fel). En faktor som kanske inverkar är också att bestämd form förekommer i finlandssvenska dialekter i större utsträckning än i standardsvenskan.

Ett kort metrotåg

I exemplen ovan är det inte lämpligt med bestämd form. I det följande ska jag diskutera ett exempel där det inte är lämpligt med obestämd form singular. Vid metrostationer i Helsingfors har man på perrongen märkt ut var kortare metrotåg stannar, så att passagerarna ska kunna vänta på rätt ställe. Texten lyder: Lyhyt juna pysähtyy tähän. Ett kort metrotåg stannar till här.

I frasen ett kort metrotåg, en nominalfras med obestämd artikel, används obestämd form singular generiskt. Det innebär att nominalfrasen betecknar en godtyckligt vald representant för alla de referenter som passar in på beskrivningen. Svenska Akademiens grammatik (SAG) ger exemplet en katt har vassa klor, där frasen en katt representerar alla katter. På motsvarande sätt skulle man kunna skriva ett kort metrotåg tar få passagerare, därfrasen ett kort metrotåg representerar alla korta metrotåg.

Varför kan man då inte skriva ett kort metrotåg stannar här? Orsaken är troligen att obestämd form singular inte kan användas generiskt när satsen anger en specifik aktion i stället för ett generellt förhållande. I satsen ett kort metrotåg stannar här kontrasterar den avsedda generiska betydelsen hos ett kort metrotåg mot den specifika aktionen stannar här, det vill säga att tåget stannar på ett bestämt, konkret ställe. Frasen stannar här för tankarna till ett enda konkret tåg, vilket kastar ett löjets skimmer över hela satsen. Betydelsen skulle i stället kunna uttryckas med obestämd form plural, en form som ofta kan användas generiskt: korta metrotåg stannar här.

Fåglarna väckte mig i morse

Det är inte alltid lätt att motivera valet av bestämd eller obestämd form i svenskan trots att man som modersmålstalare instinktivt vet hur det ska heta. För en tid sedan fick jag en intressant fråga: varför skulle man säga en fågel väckte mig i morse (med en fågel i obestämd form singular) men fåglarna väckte mig i morse (med fåglarna i bestämd form plural)när man inte vet exakt vilken fågel eller vilka fåglar det var frågan om? Man skulle ju inte kunna tänka sig bestämd form singular (*fågeln väckte mig i morse) eftersom det inte är fråga om en fågel som lyssnaren kan identifiera, och knappast heller obestämd form plural (*fåglar väckte mig i morse).

Den obestämda formen en fågel i satsen en fågel väckte mig i morse kan förklaras med att en nominalfras med obestämd artikel kan användas i fall där talaren förutsätter att referenten (här en viss fågel) existerar men att lyssnaren inte kan identifiera den. SAG kallar detta specifik indefinit betydelse och ger bland annat exemplet Rune talade med en kollega i dag, ett exempel som i mitt tycke väl kan jämföras med en fågel väckte mig i morse. Talaren utgår från att det är fråga om en viss existerande kollega/fågel, men att lyssnaren inte kan identifiera kollegan/fågeln.

Den bestämda pluralformen fåglarna i satsen fåglarna väckte mig i morse kan å sin sida betraktas som ett slags generisk utsaga. Man tänker inte på vissa fåglar utan på fåglarna som art eller klass. I allmänhet avser visserligen definita nominalfraser med generisk betydelse alla individer inom en art eller klass (mammutarna var ofantligt stora däggdjur), men enligt SAG kan de också vara begränsade i tid och/eller rum och bara gälla en del av klassens individer: vitsipporna har kommit tidigare i år än förra året. Jag tycker att formen fåglarna i satsen fåglarna väckte mig i morse kan betraktas som en sådan definit nominalfras som är generisk men ändå gäller bara en del av artens individer.

Det är en betydelseskillnad mellan en fågel väckte mig i morse och fåglarna väckte mig i morse så till vida att det i det första fallet är fråga om en specifik (om än oidentifierad) fågel och i det andra fallet om fåglarna som art eller klass (eller en del av klassens individer). Den plurala motsvarigheten till en fågel väckte mig i morse skulle snarast vara några fåglar väckte mig i morse. Då är det fråga om några specifika (om än oidentifierade) fåglar.

Så här kan man utifrån språksystemet förklara logiken i att bestämd eller obestämd form används i enskilda fall som de ovanstående. Men species är ett svåröverskådligt område, och några enkla vattentäta regler som gör det lätt att välja mellan bestämd och obestämd form i varje konkret språksituation är det svårt att formulera. Ofta får vi helt enkelt förlita oss på vår språkkänsla.

Monica Äikäs
Skribenten är språkvårdare på Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken. Hon språkgranskar finlandssvenska läromedel.