Om dialekt och riksspråk i den svenskösterbottniska skolan
2/2001

Sandra Forsman

Om dialekt och riksspråk i den svenskösterbottniska skolan

Ska dialekttalande elever tvingas att tala riksspråk i skolan? I alla situationer i skolan? Filosofie magister Sandra Forsman presenterar sina tanker om dialektanvändning i skolan, som hon bland annat baserar på sin pro gradu-avhandling och sin egen skoltid i Petalax. Sandra Forsman är modersmålslärare, men arbetar för tillfället på svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken.

Jag gick i högstadiet i Petalax i Svenskösterbotten mellan åren 1986 och 1989 och i gymnasiet i Petalax från 1989 till 1992. Sedan dess har jag studerat nordiska språk och nordisk litteratur på modersmålslärarlinjen vid Helsingfors universitet och hösten 1999 blev jag utexaminerad. Jag har jobbat som modersmålslärare i en högstadieskola i centrala Helsingfors där den största utmaningen ligger i att stärka svenskan hos de tvåspråkiga ungdomarna i ett så finsk­dominerat språkområde som huvudstadsregionen är. Men jag har ingen erfarenhet av att arbeta som lärare i Svenskösterbotten, där fokus mera ligger på dialekten kontra riksspråket (eller standardspråket, som riksspråket också kallas), så även om jag nu tänkt berätta om hur den språkliga situationen är i skolan och bland ungdomarna i Malax och Korsnäs kommuner, måste jag konstatera att den absolut färskaste kunskapen om kommunikationen i och utanför klassrummen innehas av de nuvarande lärarna. Men jag har ju naturligtvis minnen från min egen skoltid.

Min pro gradu-avhandling är en dialektsociologisk undersökning som jag utförde 1997–1999 bland ungdomar i Malax och Korsnäs. Den heter Det är ett språk och känns ”som hemma” och behandlar både ungdomarnas attityder till och användning av sin dialekt. Den består av tre delar; försten enkät som utfördes bland abiturienter vid gymnasiet i Petalax och högskolestuderande i Helsingfors, Umeå, Uppsala och Vasa. De här högskolestuderandena är alla studenter från gymnasiet i Petalax. Den andra delen av undersökningen är en så kallad deltagande observation jag utförde i gymnasiet i Petalax, då jag satt med under vanliga lektioner och med hjälp av ett observationsschema följde med hur kommunikationen såg ut i klassrummet. Den tredje delen av undersökningen utgörs av en analys av några abiturienters föredrag, där jag såg närmare på dialekt­influensen i elevernas riksspråkliga tal. Under arbetet handleddes jag av professor Ann-Marie Ivars vid Institutionen för nordiska språk vid Helsingfors universitet.

Vad betyder dialekten för unga dialekttalande?

Orsakerna till att jag ville utföra den här undersökningen var att jag själv börjat reflektera över min språkliga identitet och min riksspråkliga kompetens. Det här är något jag tror är vanligt bland dialekttalande som är bosatta i andra regioner än där den egna dialekten har starkt fotfäste. Jag känner själv en genuin stolthet över min hembygd och min dialekt, men i vissa riksspråkliga situationer kan jag känna mig osäker och jag har också noterat att barndomskamrater som till exempel bott utomlands en längre tid klagar över att de inte längre kan tala ”riktig dialekt”. Jag började fundera; vad betyder egentligen dialekten för unga dialekttalande? Och känner sig de dialekttalande trygga i sin kompetens i riksspråket? Betraktar kompisarna en som ”svikare” om man tidigt satsar på att lära sig riksspråket ordentligt, eller om man som ung i samtal med männi­skor från andra regioner bemödar sig om att de dialektala inslagen ska vara så få som möjligt i riksspråket? Och kan skolan ge eleverna den språkliga kompetens de behöver?

Jag började med att läsa in mig på den litteratur som skrivits kring de här frågorna, och som tips till er som gärna vill fördjupa er i frågor kring dialekt kan jag nu nämna några undersökningar. Hemmermo, Strömquist & Molin (Vi har inte lust att prata nån jäkla rikssvenska!, 1981) har undersökt dialektanvändningen och attityderna till dialekten bland gotländska gymnasieelever och kom fram till att dessa hade en stark förankring i det lokala språket. Sven O. Hultgren (Skola i dialektal miljö, 1983) undersökte med hjälp av enkäter bland annat bruket av och attityden till dialekten inom skolan på en ort i övre Dalarna. Margareta Källskog konstaterar i sin avhandling (Attityd, interferens, genitivsyntax, 1992) att dialekten i Överkalix får en allt lägre prestige och att Överkalixmålet ser ut att vara på väg att dö ut eftersom det används i allt färre sammanhang. Jan-Petter Blom och John J. Gumperz (Språkstrukturers sociale betydning: om kodeskifte i et norsk lokalsamfunn. I Jan Engh & al.: Språksociologi, 1972) undersökte en liten ort i Nordnorge och konstaterade att dialektens framtid där såg ut att vara tryggad. Men forskarna konstaterade att det här bara kan gälla om man upprätthåller en situationsbestämd barriär mellan dialekten och standardspråket, det vill säga om man är noga med att hålla isär de tillfällen då det passar bäst att tala standardspråk och de tillfällen då det passar bäst att tala dialekt.

Om vi ser på vad forskare i vårt eget land har kommit fram till kan jag först nämna Bengt Loman som skrivit forskningsrapporten Språk och skola i Kronoby, Österbotten (1977), där han konstaterar att skolan tydligen inte förmår att ge eleverna tillräcklig säkerhet i bruket av riksspråk, eftersom dialekten användes i de flesta undersökta skolsituationer. Loman har, liksom forskaren Viking Brunell, även i andra sammanhang undersökt till exempel huruvida skolan ska uppmuntra till användningen av dialekt i undervisningen, vilka attityder skolan skapar gentemot dialekten och om dialekttalande barn har större skolsvårigheter än riksspråkstalande barn.

Medvetenhet bland ungdomarna

Nu till min egen undersökning. Jag börjar med att presentera enkätundersökningen som gjordes bland 34 abiturienter i gymnasiet i Petalax och bland en jämförelsegrupp bestående av 34 högskolestuderande med genomgången gymnasieutbildning i Petalax bakom sig. Mina informanter är alltså gymnasieelever eller äldre, men jag utgår ifrån att man kan dra paralleller till högstadieelevernas situation och även i viss mån till läget i lågstadierna på undersökningsorten. Jag ville med frågorna få reda på vilka attityder till dialekten ungdomarna har och i vilka sammanhang de ser det som naturligt att använda sin dialekt. Här är ett exempel på en av frågorna i frågeformuläret:

Vilket av följande påståenden instämmer Du i?

a.   Jag talar mer dialekt på rasterna än jag gör på lektionerna.

b.   Jag talar likadant på rasterna som på lektionerna.

c.   Jag talar mer dialekt på lektionerna än på rasterna.

Jag tänker nu berätta i all korthet om resultatet. De flesta av de unga informanterna anser att man delvis bör uppmuntra folk i hemtrakten att tala dialekt men också delvis ibland avråda folk från att tala dialekt. Inte en enda anser att man i alla sammanhang bör uppmuntra till dialektanvändning. Det här tyder på en medvetenhet bland ungdomarna att dialekten inte ”fungerar” i alla situationer och att man inte kan begära att bli förstådd i alla situationer om man insisterar på att alltid tala dialekt.

Ungdomarna har en positiv bild av sin dialekt, och helt klart är man mera positivt inställd till den än man är till riksspråket. Men alla verkar ändå fullt medvetna om att det är viktigt att behärska riks­språket eftersom det annars kan uppstå kommunikationssvårigheter mellan dialekttalande och icke-dialekttalande i vissa situationer. Ungdomarna för även fram tanken att dialekten möjligtvis kan ha en negativ inverkan på skolfram­gång­en, men med det avser de att så bara kan vara fallet ifall personen inte lärt sig behärska och bruka riksspråket. En annan nackdel hos dialekten är att den inte går att använda när man söker vissa tjänster, eller möjligtvis att den kan ha en negativ effekt om man till exempel söker en tjänst där det krävs att man talar ett riksspråk som saknar dialektala influenser. Arbete inom TV, radio och läraryrket kan enligt många vara exempel på sådana tjänster. En fråga som då väckts inom mig är om de personer som aldrig lär sig riksspråket tillräckligt väl faktiskt är sådana personer som över huvud taget skulle intressera sig för en karriär inom dessa branscher, eller om dessa personer kallt räknar med att de alltid kommer att bo i hembyn och alltid ha ett sådant arbete där riks­språket aldrig blir aktuellt. Man måste minnas att informanterna i min undersökning är sådana som i de flesta fall siktar på, eller påbörjat, en högre utbildning på en annan ort än hemorten, och att de som till exempel söker sig till en praktiskt inriktad utbildning efter avslutad grundskola kan ha en annan synvinkel och åsikt.

Konstlat att tala riksspråk inför kompisar

Hälften av informanterna anser alltså att man ibland bör undvika att tala dialekt men  ibland också bör undvika att tala riksspråk. Ingen av informanterna ansåg att det alltid skulle vara olämpligt för en dialekttalande person att ta till riksspråket. Situationer då en dialekttalande där­emot inte bör tala riksspråk är enligt ungdomarna bland familj, släktingar, bekanta och kamrater. Det här sista bör vi hålla i minnet då vi frågar oss varför många elever övervägande ofta väljer att tala dialekt i skolan. Det anses instinktivt som lite konstlat och tillgjort att inför kamraterna tala på något annat sätt än på det sätt man vanligtvis talar. Även i klassrumssituationer vill man uttrycka sig ledigt, personligt och känslofyllt. Det är för många­ svårt att göra just det på något annat än dialekten. Ungdomarna har i sina svar bland annat sagt att det skulle uppfattas som högfärdigt eller stroppigt om de talade något annat än dialekt bland bekanta från orten, och bland vissa tonåringar är det ju nästan en dödssynd att av kamraterna bli uppfattad som att man försöker vara något ”förmer än andra”.  

Det som ungdomarna anser vara det mest positiva med dialekten är att den skapar en samhörighets- och gemenskapskänsla. Dessutom känns den historiskt värdefull, och den uppskattas för sin rikedom på ord och formuleringar som inte har någon direkt motsvarighet i riksspråket. Det sista beror främst på att dialekten är ungdomarnas modersmål, för det är ju ganska naturligt att en person anser sig tala ledigast och mest uttrycksfullt när han talar just sitt hemspråk.

Majoriteten av ungdomarna anser i alla fall att deras färdigheter i riksspråket antingen är bra eller åtminstone tillräckliga. Det är en aning vanligare bland poj­karna än bland flickorna att anse att färdigheterna ibland uppvisar brister. De hög­skole­studerande ansåg dessutom att de delvis, eller till och med i hög grad, hade förbättrat sina färdigheter i riks­språket sedan de börjat studera på universitetet eller i högskola. Det här kan man ju tycka är väldigt positivt och i högsta grad normalt; att man blir bättre på att tala riksspråkligt när man till slut utsätts för täta kontakter med icke-dialekttalande personer. Men några informanter har uttryckt att det faktiskt hade varit lättare för dem i de nya miljöerna om träningen hade påbörjats lite tidigare. Den språkliga säkerheten kunde, med andra ord, ha kommit i ett tidigare skede.

Mycket vanligt att elever talar dialekt under lektionstid

En del informanter har konstaterat att de övergick till ett mera riksspråkligt tal i gymnasieåldern och en del att de oftare talade riksspråk i lågstadiet än i högstadiet. Det här är ett fenomen som delvis bekräftas i annan dialektforskning som visat att elever i de tidiga tonåren är mycket noga med att följa gruppens norm och att normen i skolor på dialektdominerade orter är just dialekten. Av mina informanter har alla uppgett att det är mycket vanligt (som 88,2 procent av dem uppgett) eller ganska vanligt (enligt 11,8 procent av dem) att elever använder dialekt i samtal med läraren på lektionerna. Viktigt att påpeka är att det till stor del beror på vilket lektionsämne det är eller vem läraren är. De flesta elever har noterat att vissa ämneslärare anser det vara mindre viktigt att eleverna formulerar sig på korrekt riksspråk medan andra ser det som sitt ansvar att leva upp till läroplanens krav.

Ja, vad är det då som formulerats i läroplanen? I Grunderna för grundskolans läroplan från 1994, som jag bekantade mig med under arbetet med min pro gradu-avhandling, sägs att skolan bör visa respekt för den språkvariant som eleverna har med sig hemifrån, eftersom den är en del av deras identitet. Men man slår fast att det trots allt är skolans uppgift att lära eleverna ett riksspråk. Eleverna ska lära sig använda den gemensamma normen och bli medvetna om att olika situationer ställer olika krav på språk och stil. Man anger som ett av skolans mål att det svenska standardspråket ska bli elevernas naturliga uttrycksmedel i tal och skrift. I Malax kommuns läroplan för gymnasiet i Petalax från 1997 sägs att skolan i det praktiska arbetet och i sin verksamhet ska sträva efter att stödja och utveckla elevernas förmåga att tala riksspråk. Skolan och dess lärare har alltså ett stort ansvar.

Hälften av abiturienterna i min undersökning anser att de själva talar mer dialekt på rasterna än på lektionerna, medan den andra hälften ansåg att de talar lika mycket dialekt på lektionerna som på rasterna. Enligt abiturienterna verkar dock inte lärarna fästa någon större uppmärksamhet vid det dialekttal som förekommer bland eleverna på lektionerna. Tre fjärdedelar av dem uppger att lärarna i sådana situationer svarar eleven på riks­språk, det vill säga som om ingenting skulle ha hänt.

Det verkar vara en allmänt spridd uppfattning att det bara är på lektionerna i modersmål som eleverna ska träna sin förmåga att använda riksspråket. Modersmålstimmarna blir de timmar då många är måna om att faktiskt tala riksspråk eftersom de vet att den muntliga förmågan är någonting som uttryckligen beaktas vid betygssättningen. Eleverna tar för givet att lärare i andra ämnen inte slösar tid och energi på att bedöma den faktorn när vitsorden i geografi eller matematik ska sättas. Några elever konstaterar att det mera beror på vilken lärare det är, för vissa lärare kan till exempel påstå att de inte förstår dialekt, och på så sätt stå och vänta tills eleven på riksspråk upprepar det han först sa på dialekt. Det här genomskådar alla elever som skådespeleri, och de uppskattar inte metoden. En högskoleinformant uppgav att faran här är att eleven tror att allt handlar om den specifika lärarens privata behov att göra sig lustig över dialekten. Han framhöll att lärarens viktigaste uppgift måste vara att sporra eleven att upptäcka det positiva i att våga tala riksspråket för sin egen skull – inte för lärarens. Men det här är ju lättare sagt än gjort …

Deltagande observation

Allt det som jag hittills redovisat är mina informanters åsikter om och tankar kring användning­en av dialekt och riksspråk. För att ta reda på om deras uppskattningar av sin och andras språk­använd­ning stämmer överens med verkligheten utförde jag en så kallad deltagande observation under femton lektioner i gymnasiet i Petalax. Jag hade med mig ett på förhand upplagt schema där jag systematiskt prickade av och noterade mina observationer. Jag skrev även kommentarer i en dagbok efter varje observerad lektion i alla de olika ämnena. Jag har delat in kommunikationen i klassrummet i sex olika talsituationer enligt följande:

1.   Lärare samtalar med hela klassen eller lärar­styrd diskussion = läraren får hela gruppen att delta fritt i en klassdiskussion,

2.   lärare förhör och frågar elev inför klassen = läraren ställer en fråga och en enskild elev räcker upp handen för att få svara,

3.   lärare samtalar enskilt med elev = läraren går fram till eleven och för ett enskilt samtal som ingen annan elev i gruppen deltar i,

4.   elev håller föredrag eller redovisar uppgift = eleven ställer sig vid katedern eller svarta tavlan och berättar något för de andra,

5.   elev frågar lärare något, eller en elevinitierad diskussion uppstår = en eller flera elever ber om hjälp av läraren eller får igång en diskussion som gruppen och läraren deltar i,

6.   elev samtalar enskilt med elev = elever diskuterar med varandra utan inblandning av läraren.

I den första talsituationen, när hela klassen samtalar fritt tillsammans med läraren, är det en hög förekomst av dialekt. Mellan 75 och 84 procent av alla elevyttranden jag då hunnit med att registrera är dialektala. Det här beror enligt min mening på att talsituationen är en sådan att man är en del av gruppen när man yttrar sig, eftersom man sitter kvar på sin stol och är spontan och personlig i sitt tal, och naturligt är då att man följer gruppnormen. Dialekten är, som jag tidigare sagt, den norm som många av ungdomarna föredrar att rätta sig efter, och många lärare ser förmodligen hellre att eleverna diskuterar frimodigt och ivrigt på dialekt än att de sitter och är tysta för att de inte vill säga något på riksspråk.

Korta svar på riksspråket

Den mest typiska och klassiska kommunikationen i ett klassrum är då läraren förhör och frågar en elev inför klassen, och i en sådan situation är det läraren som alltså ställer en fråga och låter en elev som räckt upp handen svara på frågan. Här är det en jämn fördelning mellan antalet elevsvar på dialekt, svar på riksspråket och dessutom svar där det växlas mellan dialekt och riksspråk. Men det som är värt att notera är att de svar som yttrades på dialekt var längre och mera utvecklade, medan elevsvaren på riksspråk var korta, fåordiga och faktamättade. På den matematiklektion där jag har noterat störst antal svar på riksspråk bestod elevsvaren av enkla facktermer och sifferuppgifter och jag uppfattar det här som att det är lättare för abiturienterna att tala riksspråk när de inte behöver formulera så långa svar. Om de ger korta svar i form av enskilda facktermer undgår de på sätt och vis att ta ställning till om de ska tala det vanliga umgängesspråket dialekt eller om de ska tala det språk som läraren förmodligen skulle föredra att de talade, nämligen riksspråk. Ett enda fåordigt och snabbt uttalat ord kan så att säga accepteras av alla parter, både av kompisarna och av den bedömande läraren. Man kan dessutom konstatera att vissa lärare verkar vara skickligare än andra lärare på att fåeleverna att våga uttrycka sig på riksspråk även i längre yttranden.

När en lärare samtalar enskilt med en elev skulle man ju kunna anta att eleven inte längre behöver styras av påverkan från kamraterna och den rådande gruppnormen, och att största delen av alla elevyttranden då skulle försiggå på riksspråket. Min observation visar att så inte är fallet. När en lärare går fram till en elev som sitter på sin plats i klassrummet är majoriteten av alla elevytt­randen, eller nästan 78 procent dialektala. Det verkar nämligen som att eleverna gör en stor skillnad mellan det att uppträda inför klassen och det att vara en delav gruppen. I talsituationen när en elev håller föredrag eller redovisar uppgift, det vill säga då eleven går fram inför klassen och berättar om något för de andra, är nämligen den enda talsituation då elevernas yttranden på riks­språk är fler än yttrandena på dialekt. Då abiturienterna till exempel redovisar för en uppgift vid svarta tavlan är nästan 67 procent av alla registrerade yttranden riksspråkliga medan bara 24 procent är rent dialektala. Här är eleven avskild från gruppen i och med att han, i motsats till i alla andra talsituationer, lämnar sin plats och börjar uppträda. Han befinner sig i lärarens roll, och varje elev är medveten om att man ställs i lärarens mera stränga fokus om man förlorar sin plats i gruppen. Om vi går tillbaka till talsituationen då läraren enskilt för en diskussion med eleven medan denne fortfarande sitter kvar på sin plats har eleven kanske här en trygghet i att han är en del av gruppen. Dessutom påpekar några informanter att det känns löjligt att tala annat än dialekt med en lärare som de vet är från trakten, kanske känner personligen och som de vet talar lika mycket dialekt i alla andra sammanhang som de själva. I en så intim situation som i en enskild diskussion med en dialekttalande lärare känns det kanske ”tillgjort” att tala riksspråk.

Eleverna rättar sig efter gruppens norm

Dialekten dominerar även i yttranden som förekommer i talsituationen då en elev först frågar läraren något och det uppstår en så kallad elev­initierad diskussion, då 79 procent av yttrandena är dialektala. En intressant notering jag gjorde var här att då en elev frågade läraren något på riks­språk och en annan elev inte hörde frågan och bad om en upprepning, eller alternativt att läraren bad den högljudda klassen lugna sig och eleven efter det att upprepa sin fråga, då övergick eleven till dialekt i stället, kanske för att rätta sig efter grupp­normen. Och tvärtom; ifall en elev ställde sin fråga på dialekt och läraren på grund av sorl i klassrummet inte hörde och bad honom upprepa frågan kunde eleven upprepa allt på riksspråk, eftersom han troligtvis antog att läraren reagerat negativt på användningen av dialekt. Erfarenheter från min egen skoltid är att vissa lärare nämligen använder sig av strategin att gång på gång låtsas att de inte hör ett yttrande så länge eleven fortsätter säga det på dialekt och för att undvika pinsamheter byter eleven snabbt över till riks­språk ifall läraren ber om en upprepning.

Man förvånas ju inte av att min undersökning slutligen visar att elever uteslutande använder dialekt när de talar med varandra i klassrummet. I talsituationen jag kallar elev samtalar enskilt med en annan elev sker kommunikationen utan inblandning av läraren och här är det naturligt att eleverna använder det språk som de annars alltid talar med varandra på, nämligen dialekten. Som en parentes kan man jämföra detta fenomen med att tvåspråkiga elever i svenska högstadieskolor i Helsingfors i den här talsituationen ofta talar finska med varandra, eftersom finskan för många är gruppnormen man rättar sig efter. Dessutom är finskan ofta det starkare språket för en stor del av de Helsingforssvenska ungdomarna och därför känns det naturligast för dem att tala finska sins­emellan även i klassrummet.

Stor variation mellan informanterna

Men tillbaka till min undersökning. Jag kommer här inte att redovisa de resultat som den sista delen av undersökningen, analysen av abiturienternas föredrag, gav. Jag kan i alla fall berätta så mycket om den att jag lät spela in ett tjugotal föredrag som hölls av abiturienter i gymnasiet i Petalax. Jag skrev ut alla de här föredragen med ljudenlig skrift och analyserade materialet så att jag noterade vilka dialektala drag som återfanns i talet och räknade hur många de var procentuellt. Jag kom fram till att dialektvarieteternas antal uppgick till 20 procent och riksspråksvarieteternas till 80 procent av den totala mängden undersökta språk­drag. Det finns en stor variation mellan informanterna så att vissa använder dialektvarianterna ganska ofta, medan andra nästan konsekvent använder riksspråket. När eleverna håller före­drag i skolan är det ju meningen att de ska tala riksspråk, och det gör de också i större utsträckning än i någon annan talsituation i skolan. Men eleverna undgår tyvärr den nödvändiga träning­en i att tala ledigt och spontant på riksspråket i och med att de ofta är bundna av manus när de håller föredrag eller redovisar en uppgift. Den mest effektiva träningen i att tala riksspråk får eleverna om de talar fritt och spontant.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att ungdomar i Korsnäs och Malax är positivt inställda till sin dialekt. De är överlag mindre positivt inställda till riksspråket, som känns konstlat och stelt att använda bland kamrater och nära bekanta. De flesta är ändå medvetna om vikten av att behärska riksspråket, men problemet är att många elever undgår den naturliga träningen i att tala riks­språk. Inte alla, men många föredrar att an­vända dialekt, eller åtminstone ett mycket dialekt­influ­erat tal, i nästan alla situationer i skolan.

Lärarna bör vara goda språkliga förebilder

Frågorna man kan ställa sig lyder: Ska eleverna ”tvingas” att tala riksspråk i skolan? I alla situationer i skolan? Åsikterna går isär, eftersom många­ anser att dialekterna i Svenskfinland är lika fullgoda och fungerande språk som riksspråket och att en dialekttalande ung människa därför bör ha rätten att alltid och i alla situationer tala sitt modersmål. Min åsikt är dock den att träning i riksspråket – som varje finlandssvensk ändå bör behärska – kan ske i skolan utan att man för den skull nedvärderar eller förringar dialekten. Den österbottniska skoleleven har många fler fördelar av att lära sig riksspråket än av att han eller hon förnekas den möjligheten. Inte bara med tanke på skolframgångarna (jag tänker då närmast på de  muntliga prov som en gymnasist med ringa träning i riksspråket kan ha stora svårigheter att prestera väl i), utan även för att framtida studier och karriärer då kan påbörjas utan språkliga om­ställningar.

Men om man utgår från ovanstående resonemang: Hur kan en lärare skapa ett klimat i en skola på en dialektdominerad ort som gör att det känns naturligt för den dialekttalande eleven att tala riksspråk? Svaret på den frågan är att en ensam lärare förmodligen inte lyckas, utan att detta är en uppgift för hela lärarkollegiet. Endast om alla lärare själva går in för att vara goda språkliga förebilder (och endast talar ett gott riksspråk i skolan) och om alla lärare konsekvent uppmanar eleverna att använda riksspråk i klassrummet, kan man uppnå resultat.

Sandra Forsman