Om språkvårdens genomslagskraft
2/2007

Charlotta af Hällström-Reijonen

Om språkvårdens genomslagskraft

Den sverigefinska språkvårdaren Paula Ehrnebo (Språkrådet i Sverige) har forskat i hur sverigefinska företeelser i samhället uttrycks i de sverigefinska tidningarna. Hon disputerade vid Stockholms universitet den 27 april 2007 med avhandlingen ”Heter Vägverket Tielaitos eller Tievirasto på finska? Benämningar på svenska samhällsfenomen i sverigefinska tidningar”. Syftet med avhandlingen är att studera och beskriva hur benämningar på specifikt svenska samhällsfenomen uttrycks i finsk tidningstext i Sverige. Ehrnebo har undersökt om de i tidningstexter använda benämningarna är finsk- eller svenskspråkiga, och om den svenska termen eller det svenska namnet nämns i anslutning till den finskspråkiga benämningen. Vidare har hon undersökt om de använda finskspråkiga benämningarna överensstämmer med den tidigare Sverigefinska språknämndens rekommendationer, hur dessa är bildade, vilken typ av benämningar som har blivit etablerade och om samma benämning används konsekvent eller om det förekommer flera benämningar på samma fenomen. Avsikten är att avhandlingen ska gagna det fortsatta arbetet med finsk språkvård i Sverige.

Undersökningen visar att termerna i materialet i mycket hög grad återges på finska. Resultatet visar att sverigefinska skribenter i stor utsträckning strävar efter att använda finska benämningar även när det gäller specifikt svenska företeelser. Resultatet visar också att de sverigesvenska skribenterna i mycket stor utsträckning använder de sverigefinska språkvårdarnas rekommendationer i stället för att själva skapa finska benämningar.

Undersökningen visar också att de flesta i Sverige etablerade finska benämningarna för svenska samhällsfenomen är översättningslån eller benämningar som även används i standardfinskan. Av detta drar Ehrnebo slutsatsen att de sverigefinska språkvårdarna har utvecklat principer som är väl övervägda och realistiska och därmed användbara. När en sverigefinsk benämning bildas enligt dessa principer är det ofta lätt att förstå vilken svenskspråkig benämning som avses och därför är det sannolikt att en vanlig språkbrukare lätt kan acceptera rekommendationen. Det är realistiskt att anta att språkbrukarna själva skulle komma till samma lösning även om de inte känner till rekommendationen. Om rekommendationen inte följer den vedertagna principen är det svårare för gemene man att lära sig den.

Resultaten av undersökningen vittnar enligt Ehrnebo om att Sverigefinska språknämnden (numera den finska delen av verksamheten på Språkrådet i Sverige) lyckats väl i uppgiften att ge rekommendationer för finska benämningar på svenska samhällsfenomen och att de sverigefinska tidningarna i hög grad har accepterat och använt dem.

Avhandlingen är intressant även för finlandssvenska språkvårdare eftersom den undersöker vilka förutsättningar det ska finnas för att språkvårdens rekommendationer ska få genomslagskraft. Trots att det handlar om olika språk har den sverigefinska och den finlandssvenska språkvården mycket gemensamt.

Opponent vid disputationen var professor Pirkko Nuolijärvi från Forskningscentralen för de inhemska språken.

 

Paula Ehrnebo: Heter Vägverket Tielaitos eller Tieviras­to på finska? Benämningar på svenska samhällsfenomen i sverigefinska tidningar. Acta Universitatis Stockholmiensis, Studia Fennica Stockholmiensia 10. Stockholm 2007. 277 sidor.

Charlotta af Hällström-Reijonen