Ekonomin verkar reda upp sig för Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), den stora historiska ordboken. I december larmades att pengarna höll på att ta slut. Nu har Akademien samlat ett antal intressenter, bland annat Svenska litteratursällskapet i Finland, som tar det ekonomiska ansvaret för tio år framåt.
Men flera frågor hänger kvar.
Fråga nummer ett: om nu ordboken 2023 efter 140 år kommit till Ö, så behövs väl inte mer pengar?
Jo, SAOB blir aldrig klar. Första vändan är snart avslutad. Men i praktiken är SAOB en fortlöpande dokumentation av svenskan. Det är lätt att förstå att om första bandet publicerades 1898 (A–anlöpning) så saknas en massa ord: aktivist, alarmism, atomvapen, eller sammansättningar med arbets– som arbetsförmedling, arbetsliv och arbetsskada. Abort betyder i SAOB bara ’missfall’, aktör bara ’skådespelare’. Dessa ords 1900-talshistoria är oskriven.
SAOB ger över tiotusen belägg från Runeberg, Topelius eller Tavaststjerna. Den som tröttnat på modeordet kränkande kan följa Runeberg i spåren från 1850: ”en chikanös nedsättning av min doktorshatt”. Och Tavaststjerna konstruerar verbet ångra med två objekt 1895: ”Jag ångrar mig mycket mitt senaste brev.” Men SAOB har inte ett enda exempel på hur Kjell Westö tänjt på svenskan.
En reviderad andraupplaga är enklare att åstadkomma i dag än för femtio år sedan, tack vare digitaliseringen. Den gör också SAOB mer användbar än någonsin. Fritextsökningar plockar fram data som i föregående stycke.
Att sluta bygga ut SAOB vore lika genomtänkt som att i en helt annan infrastruktur sluta bygga järnvägar.
I språkpolitiska sammanhang hörs ofta metaforen att ett språk måste ha en stark språkteknologisk infrastruktur (de två sistnämnda orden står inte i SAOB). Det måste finnas stora databaser med miljarder språkprov, i tal och skrift, översättning och original m.m., liksom välutvecklade verktyg för att söka, sortera och flytta om i dessa databaser. SAOB är en grundsten i en sådan infrastruktur.
Att sluta bygga ut den vore lika genomtänkt som att i en helt annan infrastruktur sluta bygga järnvägar.
Till infrastrukturen hör också SAOB-medarbetarnas lexikografiska kunnande. Kommersiella förlag har inte längre råd med ordboksredaktioner. Ordbokskunnandet måste vidmakthållas utanför marknadsekonomin. Här har SAOB-redaktionen en nyckelroll.
Fråga nummer två: Varför kommer krisen nu? Det är en lång historia som börjar 1791 då Svenska Akademien fick utgivningsprivilegiet för Post och Inrikes Tidningar. I den måste alla kungörelser från myndigheter och bolag – till exempel nya patent – annonseras. Annonsinkomsterna finansierade ordboksarbetet. Men 2007 digitaliserade Bolagsverket kungörandet. Som kompensation fick Akademien 13 miljoner årligen från Bolagsverket i femton år. Nu är de pengarna slut.
Fråga nummer tre: Vad lär vi oss av detta? Till att börja med att Svenska Akademiens ordbok i praktiken alltid varit statsfinansierad. Men bara indirekt, inte över statsbudgeten. Det har varit en god ordning. Svängningar i budgetläge eller kulturpolitik har inte stört ordboksarbetet. Att behålla Svenska Akademiens huvudmannaskap över ordboken är eftersträvansvärt.
Men den övergripande lärdomen är att staten inte kan slippa ifrån ordboksansvaret. Det har tvärtom ökat i ett digitaliserat, mångspråkigt samhälle. Ordbokspolitik är en ofrånkomlig del av kulturpolitiken. SAOB är räddad för tio år framåt. Vad händer sen?
**
Opinionsskribenterna ansvarar själva för åsikterna i sina texter.