I begynnelsen var ordet, som vi som läst vår bibel vet. Jag förstår den allsmäktiges förkärlek till ordet mycket väl. Jag delar nämligen samma svaghet. Jag gillar enstaka ord, ord som bildar hela satser och meningar, och en samling av tusentals eller tiotusentals ord som blir ett eget språk, och många samlingar som blir många språk.

Tacka Gud för Babels språkförbistring. I min egen konspiratoriska värld tror jag ju inte att Gud gjorde det som ett straff. Däremot är jag övertygad att det var av kärlek till just ordet och alltså en positiv språklig utmaning för mänskligheten. Vore inte världen olidligt tråkig om vi bara hade ett språk, ett enda språk som talades av snart sju miljarder människor?

Och det är just därför språkklimatet i vårt land är så deprimerande. Att vi ska välja bort språk, eller i ”bästa” fall byta ut ett språk mot ett annat, i stället för att lägga till.

Vi borde faktiskt ha fler obligatoriska språk i våra skolor. Förutom svenska, finska, engelska och naturligtvis ryska, kanske fortfarande också tyska, och helst åtminstone ett latinskt språk och varför inte mandarin, morgondagens lingua franca, som det nu ser ut? Och arabiska vore aktuellt just nu i twitter-revolutionernas kölvatten. Och i samma veva och i allmänbildningens och den världspolitiska opartiskhetens namn kunde vi ta in också hebreiskan, vilken källa till bildning!

På mitt lokala café i Kampen i Helsingfors tränar jag grekiska, ett av modersmålen för hela vår västliga kultur, med ägaren. I min tur lär jag honom svenska, ärans och hjältarnas språk. Han visste berätta att vikingarna besökte det grekiska Konstantinopel. Det så gott som dagliga besöket börjar med ”kalimera!” och ”god morgon!”, hur naturligt som helst.

Inför en resa till ett land vars språk jag inte sedan gammalt behärskar brukar jag använda ett par veckor till att tanka en tillräckligt stor mängd nyckelord och fraser för att klara mig i butiker och restauranger, på hotell och i taxibilar. Slut­resultatet blir oftast ganska hyfsat. Jag kommer faktiskt fortfarande ihåg rätt så många turkiska fraser och ord efter min tvåveckorsresa till Istanbul för drygt 20 år sedan – även om jag aldrig sedan dess använt denna turkiska någonstans.

Okej, medges, jag må vara lite av ett undantag, jag har kanske lättare för språk än många and­ra, men samtidigt är jag övertygad om att språk är betydligt lättare än vad många tror. Men det handlar om motivation. Och just på det här måste skolan och alla som vill sprida språkbudskapet bli bättre, alltså i att motivera.

Språket, ordet, kommer alltså först, som redan de gamla bibelförfattarna visste. Men jag vill höja budet ytterligare. Förutom att ordet var i begynnelsen, hävdar jag – som denna text efter bara några tecken kommer att bevisa – att även i slutet står ordet.