Den giftiga gas som uppstår när man eldar kallas i finlandssvenskan för os och i sverigesvenskan för koloxid eller kolos. Foto: Pixabay

Vi är säkert många som redan i tidig ålder har fått lära oss att man inte får stänga spjället för tidigt när man eldar i en vedkamin, därför att risken är stor att man drabbas av osförgiftning – inte minst för att os inte luktar och man därför inte märker det innan det är för sent. Men hur stämmer det här ihop med definitionen på os i Svensk ordbok: ”lätt kvävande, stoftbemängd dunst med viss lukt ofta i sam­band med mat­lagning el. an­vändning av brännämnen el. kemikalier”?

Saken är den att användningen av det enkla os i betydelsen giftig gas vid eldning är en finlandism som av någon anledning inte tycks ha tagits upp av våra språkvårdare (inklusive mig själv, fast jag har varit medveten om den ganska länge). I Sverige talar man i motsvarade fall om koloxid eller kolmonoxid (CO, inte att förväxla med koldioxid CO2). Men det som binder ihop vårt os med dem är att man också i sverigesvenskan kan tala om kolos och kolosförgiftning – enligt Svensk ordbok ”os som upp­står vid eldning i eld­stad med stängt spjäll och som är giftigt på grund av den in­gående kol­oxiden”. Enligt den definitionen är alltså kolos inte detsamma som kol(mon)oxid, utan en ”lätt kvävande stoftbemängd dunst med viss lukt” (jfr ovan) som innehåller koloxid. Skillnaden i betydelse mellan det sverigesvenska kolos och det finlandssvenska os är förstås minimal. Men vill vi vara säkra på att bli förstådda i Sverige är det bäst att undvika det enkla os och osförgiftning i den här betydelsen och i ställer tala om koloxid eller eventuellt kolos och koloxidförgiftning eller kolosförgiftning.