Överraskningen gör skämtet: Om lingvistisk humorforskning
3/2015

Maria Ohlsson

Överraskningen gör skämtet: Om lingvistisk humorforskning

Att ha humor innebär inte bara att skratta åt ett skämt. Humorn stärker solidariteten, hjälper oss att ta itu med problem och berättar något om vår kultur och vår världsuppfattning.

Att ha humor är en mycket positivt värderad egenskap i vår kultur. Och vi använder oss gärna av vårt sinne för humor – skämt förekommer i så gott som alla vardagliga samtal. Det har till och med hävdats att vardagliga samtal utan något skämtsamt inslag är avvikande.

Vi använder oss av skämt inte ”bara” för att roa oss, utan vi gör en del annat också med humor. Vi kan t.ex. utföra samma språkliga handlingar på olika sätt – allvarligt eller skämtsamt – eller utnyttja humorns speciella egenskaper för att på prov närma oss tabubelagda ämnen.

Humorforskning – ett brett fält

Humor är alltså en komplex företeelse och därför är det kanske inte så förvånande att humorforskning har funnits ända sedan antiken. Humor har också studerats inom många olika vetenskapliga fält, bl.a. medicin, psykologi, antropologi, sociologi, litteraturvetenskap, historia, filosofi, lingvistik, semiotik och didaktik, och därmed har många olika aspekter av människans humor undersökts. Man har studerat humorsinnet, skämt, skämtare, attityder och även humorns effekter. Talesätt som ”Ett gott skratt förlänger livet” speglar en föreställning om att humor är hälsosamt för oss, och skrattets och humorupplevelsens positiva fysiska effekter har också bekräftats genom medicinsk och psykologisk forskning.

Jag är sociolingvist och har bl.a. studerat hur barn och ungdomar använder språket i informella gruppsamtal i skolan. I de här samtalen växlar talarna snabbt mellan allvar och skämt på ett sätt som kom att fascinera mig och ge min forskning en annan inriktning än planerat – jag började ägna mig åt lingvistisk humorforskning.

För att få ytterligare perspektiv på mitt samtalsmaterial genomförde jag också en enkätundersökning där jag frågade universitetsstudenter vad de tyckte var roligt och vilka både verkliga och fiktiva personer de uppfattade som roliga. Där fick jag många tänkvärda svar och några av dem citerar jag här.

Inte bara för nöjes skull

Det mesta man kan säga allvarligt kan man också säga skämtsamt. Vi kan ge ett yttrande en skämtsam form när vi t.ex. hälsar på någon, beskriver något eller tillrättavisar någon.

När vi uppfostrar våra barn blir tillrättavisningarna mindre ansiktshotande med humorns hjälp och samtidigt markerar vi vår attityd till situationen. Smutsiga kläder på sovrumsgolvet kan man hantera skämtsamt men i en farligare situation, som när barnet är på väg att rusa rakt ut på en trafikerad gata, väljer nog de flesta en allvarligare form för sin tillrättavisning.

Ett exempel på en skämtsam tillrättavisning är Will Reids Youtube-succé med en instruktionsvideo för sina tonårsbarn om hur man byter toalettpappersrulle. Här får vi en tydlig instruktion med bild och ord om hur ett byte av toarulle går till, steg för steg: hitta en ny toarulle, hitta hållaren där rullen ska sitta, ta bort den tomma rullen och slutligen sätta dit den nya. Videon avslutas med information om den avancerade nivån, att slänga den tomma rullen i papperskorgen, men ungdomarna uppmanas att koncentrera sig på det grundläggande, själva bytet av rulle.

Videon publicerades i augusti 2014 och har hittills visats nästan 4,5 miljoner gånger. Videon har fått mängder av kommentarer på Youtube, där föräldrar ber om fler instruktionsvideor och föreslår lämpliga ämnen på både grundnivå och avancerad nivå.

Den första videon har också följts av ytterligare fyra som behandlar ämnena hur man plockar in disk i diskmaskinen, hänger upp använda duschhanddukar, släcker lampor och hur man dammsuger. Den som vill ta del av de här videorna ska förstås även se Reids dotters svar i videon ”Change the toilet roll Dad! – A teenager's right to reply”.

Ingenting är roligt i sig

Vad är det som gör att en sådan här instruktionsvideo, eller ett skämt över huvud taget, kan roa så många människor? Humorforskare har frågat sig om det finns något grundläggande roligt, några humoristiska grundbultar. Svaren lyder ofta som det här, av Aarne Kinnunen: Ingenting är roligt i sig, men vilken form som helst för mänskligt beteende kan göras komisk. Lingvistiska humorforskare har uttryckt motsvarande tanke: Det finns inga skämt utan bara texter som någon använder sig av för att få någon att skratta.

Den som söker på Youtube hittar instruktionsvideor i oerhört många ämnen, även sådana som ligger Reids ämnen nära. Det är alltså inte svårt att hitta seriösa filmer om hur man lämpligen ska sätta in disken i diskmaskinen eller torka av sin köksbänk. De här ämnena är knappast komiska i sig, men kan bevisligen göras komiska. Möjligen kan seriösa videor om dessa ämnen uppfattas som oavsiktligt komiska av den som inte delar upphovspersonens engagemang i frågan.

Ett delat skratt är ett delat perspektiv

Vad människor anser vara roligt är till stor del socialt och kulturellt bestämt, och det varierar därför i tid och rum. Våra skämt ger en bild av vår kultur, vår världsuppfattning och våra normer. Delade sociala normer och regler gör skämten mycket mer effektiva.

Reids videor säger en del om vår tid och våra ideal, t.ex. att vi inte använder alltför auktoritära metoder i barnuppfostran och att fördelningen av hushållsarbetet är en högaktuell fråga i många familjer. Jag tror också att de jämställda ideal vi har i dag gör att vi gillar att se engagerade pappor, och inte minst hur de tar itu med välkända, vardagliga problem.

Det är nog även typiskt för vår tid att om barnet till den pappa som gjort videoinstruktioner om toapappersbyte råkar se en tom toarulle i hållaren i föräldrarnas badrum, så kommer också detta fynd att resultera i ett Youtube-klipp.

Av Youtube-kommentarerna till Reids videor framgår att tittarna har fått sig många skratt och att också Reid och hans familj haft stort nöje av kommentarerna. Dock berättar en del föräldrar att de har sett videorna tillsammans med sina barn, som inte verkat lika roade. Det är kanske begripligt att barnen inte delar föräldrarnas perspektiv fullt ut.

I vilken grad vi delar varandras perspektiv varierar och därmed varierar också humorupplevelsen. Vissa skämt uppskattar vi omedelbart. Andra kan vi identifiera som skämt även om de inte roar oss, och i direkt interaktion har vi till och med mer eller mindre konventionaliserade sätt att visa att vi har förstått men inte uppskattat, t.ex. genom att säga ”ha ha ha”. Antalet ”ha” kan varieras, men det bör nog vara mer än ett.

Ett tredje fall utgörs av de skämt som vi inte ens skulle kunna identifiera som skämt om det inte fanns andra upplysningar som vittnade om ett humoristiskt syfte. I mitt enkätmaterial ger en informant ett exempel på skämt som bara en begränsad krets kan förstå:

Detta är väldigt kul tycker jag:
”A wizard never dies, he becomes a zombie process”
och jag förstår om du inte förstår meningen med yttrandet. Men det är inte min sak

Att ett yttrande som innehåller trollkarlar och zombier inte beskriver den vanliga världen är lätt att förstå, men för att avgöra om yttrandet är roligt eller ej krävs en gemensam referensram. Inte nog alltså med att jag inte förstår meningen med yttrandet – jag skulle inte ens kunna tolka det som humoristiskt utan informantens kommentar.

Några av skämtandets funktioner

I en språkvetenskaplig undersökning av skämtandets funktioner i vänskapliga samtal framkommer att alla skämt fyller en överordnad funktion att roa lyssnarna och samtidigt skapa solidaritet i gruppen genom känslan av samförstånd.

Därutöver kan skämten fylla ytterligare funktioner som kan ha med makt, solidaritet eller psykologiska behov att göra. Här ska jag lyfta fram tre av dessa funktioner, som är relevanta också för den typ av kommunikation som de aktuella Youtube-klippen utgör.

  • Att retas kan vara antingen vänligt eller ovänligt. Det kamratliga retandet stärker solidariteten och är ett uttryck för en god relation. I det ljuset får vi se både Reids videor och hans dotters. Om filmklippen inte hade tolkats som uttryck för en god relation skulle de knappast ha uppskattats av så många människor.
  • Bland de maktbaserade funktionerna finns kontrollerande skämt, som syftar till att påverka lyssnarnas handlande. Hit hör allt från att få folk att sätta sig till bords till att klandra ett opassande beteende. I vilken mån Reid och andra föräldrar lyckas uppnå någon effekt med instruktionsvideorna är ett ämne som diskuteras flitigt och skämtsamt i Youtube-kommentarerna.
  • Till de psykologiska funktionerna slutligen hör hanterande, som kan vara antingen kontextuellt, dvs. att ta itu med ett problem som uppstår under samtalets gång, eller icke-kontextuellt, att hantera ett mer generellt problem, t.ex. en svårighet som en samtalsdeltagare upplever i sitt liv. Instruktionsvideorna fyller även denna funktion. Dottern Beths video handlar om att hantera pappans videor – också hon använder humorn som redskap.

Olika slags skämt

Om vad som helst kan göras komiskt är det förstås intressant att undersöka vad vi använder oss av för att skapa komik och roa oss själva och varandra. I min enkätundersökning ställde jag en fråga om vem man minns som roligast från familjekretsen och en person svarade så här:

Storebror är knasigast, vrider och vänder på ord och situationer. Han lyckas alltid leka med allt han gör eller ser (även i bak, städning, obligatoriska julkort etc.). Mer tokrolig än ”planerat” [– – –] Morbror står för alla historier vid middagar, men de är mer otroliga än roliga. Farbror är ”traditionellt rolig”, berättar anekdoter om prins XX som är häftiga, men inte så man skrattar.

I det här svaret dyker ett par viktiga distinktioner upp. Man kan vara humoristisk genom att, som morbror och farbror, ha förmågan att berätta historier. Det man då delar med sig av är en sorts färdigformulerade ”humorpaket”, som man kan kalla kontextfria skämt. De Youtube-klipp som diskuteras här är förstås kontextfria.

Ett annat sätt att ha roligt på är när man, som storebror i citatet, ”vrider och vänder på ord och situationer”, ett skämtande som föds i ögonblicket. Sådana skämt kan vara svåra att återberätta, inte minst för att det krävs beskrivningar av skämtets kontext. Alla försök att förklara vad som var så roligt riskerar att sluta med: ”Du skulle ha varit med!”. Den här sortens skämt kallas därför kontextbundna.

I de samtal mellan barn och ungdomar som jag studerat är skämt en given del. Den i särklass vanligaste formen av skämt är de kontextbundna, medan kontextfria skämt som roliga historier är ovanliga inslag. När ett sådant skämt berättas anknyts det dock till kontexten och det pågående samtalsämnet.

Den näst vanligaste formen av skämt är faktiskt oavsiktliga skämt. Likaväl som det kan hända att ett skämt inte uppfattas som roligt så kan även det omvända inträffa: ett yttrande som är allvarligt menat låter komiskt på något sätt och leder till skratt. Sådana oavsiktliga skämt modifieras och vidareutvecklas ofta, på samma sätt som andra skämt.

Jag tror att de här resultaten kan generaliseras till många av våra vardagliga samtal: kontextbundna skämt dominerar men vi tycker också om att uppmärksamma oavsiktlig komik. Bland beskrivningar av personer som mina enkätinformanter minns som roliga finns de här:

Min kusin Katrin, roliga spontana kommentarer som egentligen inte är avsedda att vara roliga.

Per, barndomsvän. [– – –] Han är snabb att påpeka konstiga tolkningar.

Jag tolkar svaren som beskrivningar av oavsiktlig komik. Per verkar uppmärksamma oavsiktlig komik, vilket t.ex. kan vara tvetydiga formuleringar.

Inkongruens och överraskning

Hur uppnås en komisk effekt och vad är det närmare bestämt som gör kusin Katrins kommentarer roliga? Inom humorforskningen brukar två faktorer framhållas som minsta gemensamma nämnare, och det är inkongruens och överraskning. Samma mekanismer gäller både kontextfria, kontextbundna och oavsiktliga skämt.

Med inkongruens menar man något slags normbrott – att man bygger upp en förväntning som sedan gäckas på ett eller annat sätt. I överraskningsmomentet ingår att den humoristiska poängen (i alla fall i normalfallet) ska vara lättillgänglig, och alltså inte kräva alltför mycket funderande av mottagaren. Att en del skämt inte är lika roliga när man redan har hört dem en gång beror på att överraskningen uteblir. De oavsiktliga skämten är speciella på det viset att de överraskar både talaren och lyssnaren, vilket kanske är ett skäl till att vi gillar att uppmärksamma dem.

När det gäller Reids Youtube-klipp kan man säga att ett begrepp som instruktionsvideo gör att tittaren förväntar sig att något ganska komplicerat ska visas. Denna förväntan gäckas genom att några mycket enkla handgrepp visas och beskrivs i ord. Tittaren blir överraskad och en humoristisk effekt uppstår.

I en så här kort artikel kan givetvis bara ett fåtal av den lingvistiska humorforskningens frågor tas upp. Det finns många fler språksociologiska aspekter att lyfta fram liksom också all forskning som rör den språkliga formen, t.ex. ordlekar. Ytterligare en fråga som jag studerat är hur den sociala rollen som skämtare förknippas med kön i vår kultur. För den intresserade läsaren finns några litteraturtips om skämt i genusperspektiv efter artikeln.

Det faktum att vad som helst kan göras komiskt gör humorforskningens studieobjekt oförutsägbara. Jag tycker att det är fascinerande att få ta del av hur vi människor skapar humor.
 

Litteratur

  • Ohlsson, Maria, 2009: Har du ingen humor? I: Bang. Feministisk kulturtidskrift, nr 2 2009. S. 38–40.
  • Ohlsson, Maria, 2003: Språkbruk, skämt och kön. Teoretiska modeller och sociolingvistiska tillämpningar. (Skrifter utgivna av Inst. för nordiska språk vid Uppsala universitet 61.) Uppsala.
  • Ohlsson, Maria, 1999 b: Skämt, makt och myter – humor i genusperspektiv. I: Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 2 1999. S. 31–42.
Maria Ohlsson
Skribenten är universitetslektor i svenska vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.