Översättning och språkkontakt i Europaparlamentet
3/2005

Mats-Peter Sundström

Översättning och språkkontakt i Europaparlamentet

Nästan en tredjedel av översättarna i Europaparlamentets svenska översättningsenhet är finlandssvenskar. Mats-Peter Sundström som är en av dem frågar sig vad detta beror på och om detta syns i översättningarna.

Europeiska unionen, med sina i dag 25 medlemsstater och ca 450 miljoner invånare, är också det mest uttalade exemplet på praktisk flerspråkighet på det internationella planet. EU har i dag inte färre än tjugoen officiella språk, nämligen danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. Den här flerspråkigheten kommer bäst till synes inom den av EU:s institutioner, som heter Europaparlamentet och med sina 732 ledamöter fyller uppgifter framför allt på budgetbehandlingens och lagstiftningens område. I artikel 138.1 i Europaparlamentets arbetsordning stadgas följande: ”Samtliga parlamentets handlingar skall avfattas på de officiella språken” och i en guide avsedd för svenskspråkiga parlaments­ledamöter återges detta citat följt av denna uppmaning: ”Så om ditt modersmål är svenska – skriv på svenska och översättningsdirektoratet kommer sedan att översätta dokumentet så att dina kolleger från Portugal, Grekland och Slovenien kan läsa det”. Mot bakgrund av detta är det inte svårt att förstå att Europaparlamentet, jämsides med Europeiska kommissionen, i dag har världens utan varje jämförelse största översättningstjänst med långt över tusen anställda, ett antal som kommer att ytterligare öka, dels i och med att enheterna för översättning till de nya medlemsländernas (alltså de som anslöt sig den 1 maj 2004) språk byggs ut till sin fulla personalstyrka och dels som ett led i förberedelserna inför Rumäniens och Bulgariens anslutning som väntas äga rum vid ingången av 2007. – Ett par förklaringar kunde vara på sin plats här, eftersom det ibland rått viss oklarhet om detta bland allmänheten. För det första översätts texterna alltid till modersmålet, aldrig från modersmålet till andra språk. Parlamentets svenska enhet har alltså hand uteslutande om översättningar från andra EU-språk till svenska. För det andra arbetar översättarna endast med det skrivna ordet. Den viktiga uppgiften att muntligt översätta t.ex. debatter vid plenarsammanträdena, den sköts av Europaparlamentets tolkar.

Vad slags texter översätter man då och hur stora mängder handlar det om? Av information som publicerats i maj 2004 framgår att parlamentet under 2003 självt översatt 507 000 sidor text. I det här sammanhanget är det intressant att konstatera att mängden text som översätts till ”små” språk som svenska är avsevärt större än mängden text som översätts till stora språk som engelska och franska. Orsaken är helt enkelt den, att åtskilligt flera texter är skrivna i original på engelska och franska än på något av de små språken. Om texttyperna kan med en viss förenkling sägas att de till övervägande delen hör samman med parlamentets lagstiftnings- och budgetarbete. Här är givetvis inte rätta stället att ingående redogöra för hur EU:s rättsakter kommer till, men några kommentarer måste göras eftersom de har betydelse också för den språkliga utformningen av texterna.

Till skillnad från nationella lagstiftande församlingar (riksdagar, parlament etc.) har Europaparlamentet inte rätt att ta initiativ i lagstiftningsfrågor. Det betyder rent praktiskt att det alltid är Europeiska kommissionen som lägger fram förslag till nya rättsakter. Dessa förslag finns att tillgå på alla de officiella språken, genom försorg av kommissionens översättningstjänst. När ett förslag har framlagts behandlas det av parlamentet i form av betänkanden och yttranden, som utgör en av de viktigaste texttyperna för översättning. Behandlingen utgår alltså från texter som översatts annanstans än vid Europaparlamentet och längre fram i denna artikel skall det sägas några ord om vad detta innebär i form av språklig bundenhet av förlagor. Vid omröstning brukar sedan ledamöterna inge ändringsförslag – och antalet sådana kan ibland uppgå till flera hundra för en enda rättsakt, om den är komplicerad och/eller politiskt kontroversiell. Sedan har ledamöterna möjlighet att, ensamt eller flera samtidigt, framställa parlamentsfrågor för besvarande av kommissionen eller Europeiska unionens råd och dessa frågor har ofta som tema hur EU:s lagstiftning genomförts. Dessa ändringsförslag och frågor översätts också inom Europaparlamentet. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att de texter som översätts ofta har utpräglad lagspråkskaraktär och ibland tangerar ämnen av mycket teknisk natur.

Sverigesvenskt och finlandssvenskt inom  översättningstjänsten

Europaparlamentets svenska översättningsenhet sysselsätter i dagens läge (september 2005) trettio­fem översättare, av vilka inte mindre än tio är finlandssvenskar. Enheten översätter till svenska från alla EU-språk, med undantag för lettiska, litauiska, maltesiska och slovenska. Detta innebär att också översättningar från finska till svenska kan bli aktuella (mest handlar det då om frågor som ställts av ledamöterna), men mängden sådana översättningar torde knappast uppgå till ens en procent av den totala översatta textmassan.

Antalet finlandssvenskar vid enheten, alltså inemot en tredjedel i dagens läge, är anmärkningsvärt stort.  Det här är något som ibland väckt förvåning bland kolleger från Sverige och jag har själv blivit ställd inför frågan om orsakerna till det. Någon egentlig förklaring har jag dock inte lyckats komma fram till. En bidragande orsak kan ha varit att den organiserade översättarutbildningen har längre anor i Finland än i Sverige, en annan åter att själva det faktum att man lever i ett tvåspråkigt land ger ökad mental beredskap för arbete med översättningsuppgifter. Allt detta är dock i sista hand en fråga om gissningar som inte går att leda i bevis. Intressant nog finns det inte heller någon motsvarighet vid andra europeiska institutioners översättningsavdelningar till detta starka finlandssvenska inslag. Europeiska kommissionens språkavdelning i Luxemburg sysselsätter, såvitt jag vet, två finlandssvenska översättare, medan varken Europeiska domstolen eller revisionsrätten har någon enda.

Hur ser man då från sverigesvenska kollegers sida på det markanta finlandssvenska inslaget vid Europaparlamentets svenska översättningsenhet?

– Först och främst kan noteras att den markanta närvaron av finlandssvenskar gjort kollegerna från Sverige medvetna om att det finns en svensktalande befolkningsgrupp i Finland, vilket inte alls är allmänt bekant i Sverige. Sedan kommer ett visst mått av överraskning att höra svenska talas på ett sätt man i Sverige vanligtvis inte haft vanan att höra. Några reaktioner och kommentarer skall återges nedan.

En tjänsteman vid enhetens fördelningssekretariat – en som ju i kraft av sina arbetsuppgifter kommer i daglig kontakt i princip med samtliga översättare och sekreterare – påpekade att hon nästan varje dag reagerat inför ord och uttryck som hon funnit annorlunda än i hennes eget språkbruk. Enligt hennes åsikt gav det finlandssvenska språket ett intryck först och främst av ålderdomlighet (räkneordet aderton i stället för sverigesvenska arton nämndes som illustration till detta) och sedan av viss situationskomik, med sina för sverige­svenskar ovana ord och vändningar. Personen påpekade sedan att hon, när hon åhört interna diskussioner mellan två finlandssvenska sekreterare (den ena från Åland, den andra från västligaste Nyland) hade svårigheter med enskilda ord och uttryck i samtalet. En annan sverigesvensk vid fördelningssekretariatet nämnde att vissa verb används på ett sätt som upplevs som främmande för sverigesvenskan och illustrerade spontant sin uppfattning med bruket av verben lämna och hämta (välkända nog från finlandssvenska språkvårdssammanhang).– Jag kan själv bidra med ett exempel när ett uttryck jag använt helt spontant inte blivit förstått av en sverigesvensk kollega. Uttrycket ingår i dialogen nedan, där jag betecknats med A och den sverigesvenska kollegan med B:

 A – Men den här skrivaren, den bara inte fungerar!
B – Men har du försökt dra ut lådan med pappersark och skjuta in den tillbaks?
A – Visst har jag det, men int’ sen heller ...!
B – Vad sade du?
A – Att visst har jag försökt som du föreslog, men int’ sen heller!
B  – Vad då int’ sen heller? Jag förstår inte vad du menar!

 

Det handlade alltså om den i vissa former av finlandssvenska rätt vanliga direktöversättningen av det finska uttrycket som ei sittenkään som inte blivit förstådd. Det här kan tjäna som en egentligen ganska intressant infallsvinkel på vilka slags ord och uttryck det är i finlandssvenskan som ter sig svårbegripliga ur sverigesvensk synvinkel. I den dagliga kommunikationen vid Europaparlamentets svenska översättningsenhet i Luxemburg finns knappast anledning att föra på tal finländska samhällsinstitutioner och dylikt, som är en av de vanligaste källorna till finlandsspecifika ord och uttryck. Det som däremot ofta aktualiseras helt av sig självt i finlandssvenskars muntliga kommunikation är talspråkliga ordvändningar, ofta med starkt elliptisk karaktär, alltså sådana där en situation, känslostämning och liknande sammanfattas i ett enda ord eller uttryck. Så är ju fallet till exempel med uttrycket int’ sen heller. Där ingår både en betydelse av ”trots upprepade försök har ingenting lyckats för mig” och ett inslag av uppgivenhet och irritation över misslyckandet. Något motsvarande uttryck finns veterligen inte i sverigesvenskan. Inte heller är det citerade uttrycket på något sätt ensamt i sitt slag. Vi behöver bara tänka på det man kunde kalla utfyllnadsord i konversation, såsom aj ja, va sku’ int’ jag det, sidu bara, detdäran att m.fl. Ibland har till och med regionala skillnader i finlandssvenskan kommit till synes, såsom när det påpekades att en från Åland stammande finlandssvensk använde inga stället för inte som nekningsord. Bland de ord som de ovan omtalade kollegerna från Sverige upplevt som påfallande i finlandssvenska kollegers tal märktes ytterligare hjälpverbet månne och den också i Svenskfinland som starkt vardagliga betecknade konstruktionen sku’ borda.

Slutligen, som något av ett extremfall, torde få betecknas att en finlandssvensk f.d. översättar­praktikant vid enheten, i samband med att hon deltagit i ett uttagningsprov för tolkar till Europeiska kommissionen, lär ha fått veta att hon inte kunde komma i fråga p.g.a. sina finlandsspecifika uttrycksvanor, varvid det talspråkliga såndänå enligt utsago skall ha varit utslagsgivande för att man från sverigesvensk sida avslagit hennes ansökan.

Alla de många exemplen ovan har egentligen en gemensam nämnare ur finlandssvensk synvinkel: de tillhör det vardagliga talspråket. Om man där­emot tar del av de kommentarer som sverigesvenskar gjort om finlandssvenskars översättningar är det frapperande att det under alla de tio år som artikelförfattaren tjänstgjort knappast någonsin förekommit reaktioner på dem till följd av att språket upplevts som alltför finlandsspecifikt. Den svenska översättningsenhetens f.d. vicechef Annette Marino påpekade att hon aldrig från parlamentsledamöter fått ta emot klagomål på att finlandssvenskars översättningar varit alltför provinsiellspråkligt präglade. Det finns troligen två orsaker till detta. Graden av språklig medvetenhet är hög hos de finlandssvenskar som arbetar vid översättningsenheten, så att man är uppmärksam på finlandssvenska särdrag i språket. Till detta kommer sedan en anledning som man i förstone kanske inte skulle komma att tänka på, nämligen att förlagorna inte lockar till användning av finlandssvenskt språkgods. Det finns återigen två huvudsakliga skäl till det. För det första inbjuder ju parlamentets texter inte till bruk av utpräglat talspråk. För det andra, eftersom finskan svarar för en så ytterligt liten del av originaltexterna, bortfaller en av de huvudsakligaste källorna till finsk påverkan, nämligen behovet att återge finsk grundtext på svenska. Skillnaderna mellan texter översatta av finlandsrespektive sverigesvenska översättare rör sig sannolikt till övervägande delen om så kallade statistiska finlandismer, alltså att man bland finlandssvenskarna är mera benägen att använda vissa ord eller uttryck, av typ i detta skede m.fl., än man är bland sverigesvenskar. Faktum kvarstår dock att det ofta inte ens efter en ingående språklig analys är möjligt att avgöra om en översättning till svenska vid Europaparlamentet gjorts av en sverigesvensk eller en finlandssvensk.

Språksituationen för utlänningar i Luxemburg

Det finns emellertid något i själva språksituationen för dem som arbetar med översättningar till svenska i Luxemburg som i påfallande grad påminner om situationen för t.ex. finlandssvenskar i finskdominerad miljö. Det handlar då uppenbart om nödvändigheten att leva i en omgivning där det egna modersmålet liksom ställts på undantag. Den roll som finskan i sådana fall spelar i t.ex. Helsingfors motsvaras i Luxemburg framför allt av franskan, vartill kommer att engelskan har en stark ställning som samtalsspråk för personalen vid de europeiska institutionerna. Till detta kunde, om än i mindre omfattning, läggas tyskan, eftersom exempelvis Luxemburgs press till största delen är skriven på tyska och Tyskland självt är beläget på endast en halvtimmes avstånd med bil eller tåg från huvudstaden Luxemburg (och shoppingresor till den närmast belägna tyska staden Trier bildar ett inslag i mångas vardagstillvaro).

Här kunde inflikas några kommentarer om själva språksituationen i värdlandet Luxemburg. Landet är i själva verket trespråkigt. Den inhemska befolkningen (som för övrigt befinner sig i minoritet i landets egen huvudstad!) talar luxemburgiska, som är ett med tyskan mycket närbesläktat språk med markant inslag av franska lånord. Amatörmässigt uttryckt kunde det sägas att skillnaden mellan luxemburgiska och tyska är ungefär av samma storleksklass som skillnaden mellan högsvenska och närpesdialekt. En annan parallell vore högtyska i jämförelse med de varianter av tyska som talas i Schweiz. Luxemburgiskan har dock sedan åttio­talet ställning som officiellt språk och används genomgående i landets radio och TV. Däremot ser man den sällan skriven: i pressen dominerar, som sagt, tyskan. Endast få EU-anställda har lärt sig luxemburgiska, som dock för en person med t.ex. svenska som modersmål vore nog så lättillgänglig.

För att ytterligare komplicera bilden är franskan det språk som används i Luxemburg i lagstiftning och offentlig förvaltning. Till exempel meddelanden på kommunernas anslagstavlor är nästan uteslutande skrivna på franska. Detta torde till stor del vara en följd av den nazityska ockupationen under kriget. En luxemburgsk jurist sade en gång till mig att det vore psykologiskt omöjligt än i dag att utfärda t.ex. lagar eller offentliga meddelanden på tyska. Därtill kommer att Luxemburg har ett mycket starkt inslag av invandrare, merendels från romanskspråkiga länder, och dessa är mycket kraftigt företrädda bland personalen i butiker, restauranger, banker och andra serviceinrättningar. Konsekvensen blir att en som bor i Luxemburg och inte behärskar luxemburgiska vanligtvis talar franska såsom kund på sådana ställen.

Sammanfattningsvis kunde alltså sägas att personalen vid svenska enheten arbetar mot en språklig samhällsbakgrund av franska på samma sätt som t.ex. finlandssvenskar i Helsingfors lever och verkar mot en samhällsbakgrund av finska. Jämförelsen blir ännu mer heltäckande om man betänker att barn till svenskspråkiga föräldrar vid Europa­institutionerna har möjlighet att gå i den s.k. Europaskolans svenska klasser. Men hur fungerar då vardagen på arbetsplatsen rent språkligt? Svaret är att det interna samtalsspråket vid svenska enheten givetvis är svenska och att kontakter med kolleger vid andra enheter eller tjänstegrenar vanligen sköts på franska eller engelska. Av rena tillfälligheter kan sedan andra språk komma till bruk.  Faktum kvarstår dock, att franska och engelska är huvudspråken, något som märks redan i de mest vardagliga kontakterna med parlamentets personaladministration. Några exempel till sist: Den som ansöker om semesteruttag eller vill redovisa för övertimmar gör detta på franskspråkig blankett. Samma gäller om man vill söka om barnbidrag, skoltillägg eller liknande, liksom också tjänstledigheter. En EU-anställd i Luxemburg kommer således i praktiken att snabbt bli insatt i fransk terminologi om företeelser som hör arbetslivet till.

Faktorer som kan påverka språket i Europaparlamentets svenska texter

Påverkan från omgivningens språk uppvägs dock i hög grad av att tjänstemän från samma land har en tendens att umgås med varandra och då tala sitt eget språk. Detta accentueras ännu mera inom språktjänsten. Här är ju de olika enheterna av naturliga skäl bemannade med personal från ett och samma land, eller i vart fall ett och samma språkområde, till skillnad från andra tjänstegrenar vid Europaparlamentets generalsekretariat, där tjänstemän från 25 olika länder kan arbeta inom en och samma tjänstegren. Ur översättarnas synvinkel betraktat torde därför en annan form av språklig påverkan spela en avsevärt viktigare roll, nämligen påverkan från språket i de texter som översätts.

Påverkan från utgångsspråket uppträder i många former. Lättast att känna igen är den väl när översättningen till svenska rönt inflytande av vad man språkvetenskapligt kallar en falsk vän, alltså ett uttryck som i utgångsspråket ser likadant ut som i det språk man översätter till, utan att ändå ha samma betydelse. Det ser vi i ett fall som detta, när

 l’anthropologie de l’église catholique

återges med *katolska kyrkans antropologi, i stället för det korrekta katolska kyrkans männi­skosyn. Misstaget bottnar alltså i att det franska ordet anthropologie är dubbeltydigt och åsyftar både en vetenskapsgren och det allmänspråkliga ordet människosyn. Ett annat exempel må vara engelskans linguist, som kan betyda både ”lingvist, språkvetare” eller mera allmänt, en person som är skicklig på språk.

En mera subtil form av påverkan brukar börja med ett slags irritation över att det finns så mycket som helt enkelt inte går att översätta till svenska, i alla fall inte med bibehållande av både kort och slagkraftig formulering och de övertoner av känslor och sinnesstämningar som ingår i de ursprungliga uttrycken. Vi behöver bara ta som exempel det i politiska texter ofta förekommande franska uttrycket

une fuite en avant

Det går egentligen inte att förklara exakt vad det betyder. Den direkta översättningen en flykt framåt säger ju absolut ingenting (även om det vid ett tillfälle kommit till bruk, låt vara placerat inom citationstecken, i en översättning till svenska av ett yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén). Uttrycket används t.ex. för att beteckna en situation där man hastigt fattar beslut, driver på en utveckling etc. även om detta kanske inte motsvarar ens innersta övertygelse, för att man tror sig veta att denna utveckling ändå inte går att hejda. Det är inte lätt att undgå att känna sig både uppgiven och frustrerad över denna ögonskenliga uttrycksfattigdom i svenskan, särskilt inte när man ser hur lätt det ovan citerade franska uttrycket kan översättas till finska, nämligen med ... med ... ja, med vad då, egentligen? Återigen får översättaren hissa vit flagg inför utgångsspråket och känna sig frustrerad. Alltså är också finskan ett uttrycksfattigt språk! ”Hur kan något sådant vara möjligt?”, frågar man sig kanske då som finlandssvensk.

Varken fattiga eller rika – utan helt enkelt olika!

Mera seriöst uttryckt handlar det självfallet inte om någon fattigdom hos vare sig det ena eller det andra språket. Det handlar i stället om ett fenomen som i ordbokssammanhang har kallats för lexikalisk anisomorfism. Det innebär att ord och uttryck i ett språk A inte nödvändigtvis behöver ha några motsvarigheter i språk B. Vilket språk som helst – alltså minsann också svenskan – kan ha behändiga och fyndiga ord och uttryck som inte går att översätta, i alla fall inte med några etablerade motsvarigheter, till något annat språk. Situationen är bara den, att man inte kommer att reflektera över detta när dessa oöversättligheter uppträder i det egna modersmålet. För att övertyga sig om detta kan man ta sig en titt på exemplet nedan:

 ”Partiledaren A gjorde ett utspel i skattefrågan”

Hur översätter man här ordet utspel till finska, för att inte tala om till engelska eller franska? Det finska keskustelunavaus kan visserligen ibland vara ade­kvat, men motsvarar ingalunda alltid det svenska ordet (ett utspel kan ju göras också under en redan pågående debatt, och innebär då snarast ett inslag av något sensationellt eller oväntat). För de andra två språkens vidkommande, något som framgått av en genomgång av texter i EU:s databas Celex, är omskrivningar med flera ord egentligen den enda möjligheten. Och ordet är ingalunda unikt i sitt slag. Som ytterligare exempel kunde anföras svårigheterna med att till antingen engelska eller franska eller varför inte också finska översätta det i vårt tycke självklara bebyggelse eller den från i synnerhet sverigesvensk samhällsdebatt kända frasen göra rätt för sig, alltså närmast: ’försörja sig själv och inte ligga samhället till last’, som veterligen saknar direkt motsvarighet på något som helst annat EU-språk.

För att återgå till frågan om lexikalisk anisomorfism. Av naturliga skäl är det vid Europaparlamentets översättningar främst engelska och franska ord som vållar problem och en konsekvens av detta kan bli att de svenska översättningarna belastas med ord som egentligen är främmande för svenska språket. Som ett exempel på detta kan nämnas ordet empowerment, som är härlett från verbet empower, vilket i sin tur betyder ungefär ”att ge någon makt att göra något eller möjlighet att säga till om något”. Ordet är högfrekvent i politisk debatt, exempelvis i sammansättningar som the empowerment of women. Det sistnämnda uttrycket betyder ungefär att kvinnor skall få mer att säga till om i politik och samhällsliv etc., men hur skall man uttrycka det på svenska, i all synnerhet om det står självständigt i t.ex. en kapitelrubrik? För detta ändamål har man fått nyskapa ett ord, nämligen maktmobilisering. Det används visserligen också utanför EU:s texter, men torde vara främmande för den stora svenskspråkiga allmänheten. – Ett ännu mer talande exempel är adjektivet insynsvänlig. Det har med till visshet gränsande sannolikhet skapats inom arbetet med översättning till svenska av EU:s texter (av nio belägg på Google vid mitten av april 2005 stammade åtta från EU-texter), för att man skall få en kortare och mera lätthanterlig motsvarighet till engelskans och franskans transparent än relativfrasen som medger insyn. I EU-finskan har man i detta fall låtit ordet läpinäkyvä få en ny betydelse.

Ursprungsspråkets fånge?

Utöver att nyord kommer in i svenskan till följd av ursprungstexternas krav händer det ibland att etablerade svenska ord kommer att användas i nya betydelser i texter som skapats inom EU. Det kanske mest illustrativa exemplet är ordet oegentlighet. I texter som spontant tillkommit på svenska används detta ord närmast som ett slags förskönande omskrivning för brottslig verksamhet av typ förskingring, olovligt bruk av anförtrodda medel och liknande. I EU-svenskan har ordet emellertid, under inflytande av franskans irrégularité, fått en utvidgad betydelse och kommit att åsyfta vilken handling som helst som strider mot gällande regler. Den som t.ex. inte iakttar de formella kraven vid ett ansökningsförfarande gör sig alltså på EU-svenska skyldig till oegentligheter! Detta förvillande bruk påtalades, och det med rätta, av den förutvarande finländska ledamoten av Europaparlamentet Astrid Thors, men eftersom ordet redan hunnit vinna insteg i sin nya bemärkelse kunde förhållandet inte åtgärdas.

Det finns ibland på översättarhåll ett slags skygghet att vid översättningarna skriva om ursprungsspråkens substantiv med till exempel verbkonstruktioner. Ett exempel som ibland citerats här på enheten är följande (i något bearbetad form):

”The European Parliament points to the multitude of anomalies and irregularities in the Peruvian electoral process”

där en råöversättning till svenska gav

 ”Europaparlamentet påtalar mängden av anomalier och oegentligheter i den peruanska valprocessen”

för att i slutlig och språkgranskad form utmynna i

 ”Europaparlamentet påtalar hur mycket det är som inte stämt eller gått rätt till vid valet i Peru”

Här kan det inte råda några tvivel om vilken version som mera motsvarar idiomatisk svenska.

Men ursprungsspråkens inverkan tar sig också andra uttryck. Det handlar då främst om att vissa svenska ord trängs undan, av den orsaken att det inte finns några ord i förlagorna som direkt skulle inbjuda till användning av dem. Som exempel kan nämnas de högfrekventa verben bruka   ( i betydelsen ’ha för vana’), hinna och orka. Alla saknas i både engelska och franska och kommer därför i svenska texter ofta att undanträngas till förmån för de otympligare konstruktionerna ha en tendens (benägenhet) att respektive ha tillräckligt med tid (krafter) till förfogande för att. En annan illustration är det behändiga ordet enkom som vanligen får stryka på foten för konstruktioner såsom specifikt för ändamålet eller det latinska ad hoc. Motsvarande fenomen kan utan svårighet letas upp i finlandssvenskan som resultat av finskans inflytande.

I fråga om inflytande från ett dominerande språk har personer som lever och verkar på svenska i Finland emellertid en fördel jämfört med dem som översätter till svenska vid de europeiska institutionerna, nämligen att samhällsskick och kultur i ordets vidaste bemärkelse är gemensamma för de bägge språkgrupperna i Finland. Inför en text avfattad på engelska eller något kontinentaleuropeiskt språk ställs översättaren nämligen inför en annorlunda kulturell verklighet som också kommer till uttryck på det språkliga planet. Detta kan enklast sammanfattas som så, att synen på språkligt umgänge är en annan. Vi är ju i de nordiska länderna vana med att man förutsätts uttrycka sig kort, kärnfullt och rakt på sak. Det underliggande tänkesättet är, att ingen har rätt att i sina texter liksom tränga sig på en medmänniska och egenmäktigt lägga beslag på hennes tid med mångordighet och tomma fraser. Och dessutom är vi ofta benägna att, kanske litet aningslöst, automatiskt utgå ifrån att de nordiska uttrycksvanorna är en allmängiltig regel över hela världen, alltså, för att uttrycka saken smått burdust, att redan vanligt folkvett kräver att man följer dem vem eller vilka man än har att göra med. – Redan en flyktig bekantskap med språkvanorna annorstädes i Europa visar att så inte alls är fallet. Här kan nämligen den lakoniska exaktheten uppfattas som en form av förtäckt aggressivitet (!) i och med att den inbjuder till en tolkning av att den talande eller skrivande vill avfärda mottagaren av budskapet så snabbt som möjligt. Dessa skillnader framgår med all önskvärd tydlighet redan i den hälsningsfras som brukar avsluta tjänsteskrivelser på franska:

 Veuillez vous agréer, Monsieur (Madame) l’expression de mes sentiments les plus distingués

Alltså på svenska ungefär ’Bedes Ni, Herr (Fru) vara viss om min vilja att uttrycka mina mest vördnadsfulla känslor för Eder’. Kontrasten mot gängse hälsningsfraser i skrivelser hos oss kunde knappast vara större!

Det som vi kan uppleva som onödigt ordsvall vållar ibland problem för översättarna. Bör man på svenska återge texten sådan som den är eller bör man ge den en utformning så att den ser ut som om den ursprungligen hade varit skriven någonstans inom det svenska språkområdet? Frågan är inte lätt att besvara. Att texter skall vara språkligt och terminologiskt korrekta, det är ju en självklarhet, men får det då inte framgå av dem att de haft sitt ursprung någon annanstans än i svenska språket? Situationen kompliceras ytterligare av att det inte är lätt att dra gränsen för vad som är språkligt respektive innehållsligt betingat i en text. Vill man som översättare förenkla och ”försvenska” de ursprungliga uttrycksmönstren får man vara beredd på att ansättas av en gnagande oro över att eventuellt ha missat något av betydelsen i en text. Somliga gånger är dock möjligheter till förenkling och undvikande av ”översättningska” rätt uppenbara. Ett autentiskt illustrationsexempel skall ges nedan. I den ursprungliga översättningen från engelska av texten till ett yttrande från Europaparlamentets budgetutskott stod följande att läsa:

” ... men det är svårt att säga huruvida det faktum att medlemsstaterna skulle få mer frihet när det gäller att fatta beslut om vilken typ av projekt som skall förvaltas, kommer att påverka effektiviteten i EU:s miljöpolitik.”

Grundtexten var denna

” ... but it is questionable whether, if the Member States have too much freedom to decide on the types of projects to be managed, this will not be detrimental to the effectiveness of the EU’s environment policy.”

 Vid språkgranskningen föreslogs följande alternativa formulering:

 ”... men man kan fråga sig om inte EU:s miljöpolitik blir mindre effektiv ifall medlemsstaterna i alltför hög grad själva får bestämma vilka slags projekt de vill ha.”

Här kommer dessutom in i bilden det faktum att verbet förvalta i den ursprungliga svenska texten fått en utvidgad betydelse, efter inflytande från engelskans manage, som ju visserligen har betydelsen ’förvalta’, men också ’sköta’, ’hantera’ eller, som här, helt enkelt ’ha’.

Detta omskrivningsarbete är dock för det första starkt tidskrävande. Till detta kommer sedan det som redan nämnts, nämligen att man vid omformuleringar i mera ”spontansvensk” anda inte kan frigöra sig från misstanken om att avvika från grundtexten i betydelsehänseende. Man kan rentav också fråga sig i vad mån det är mödan värt. Europaparlamentets texter är visserligen till allra största delen offentliga handlingar och således tillgängliga för den stora allmänheten. Men av lättförståeliga skäl är det nästan uteslutande ledamöterna själva som läser dem – och de har mestadels redan hunnit vänja sig vid att uttryck och formuleringar ibland känns främmande för idiomatiskt svenska mönster. Eftersom det i praktiken är uteslutet att en svenskspråkig parlamentsledamot inte skulle behärska engelska kan ledamöter med svenska som modersmål också läsa i alla fall engelska texter i original och då kan det rentav ge ett slags trygghetskänsla att i de svenska texterna återfinna uttryck och vändningar som är direkt kalkerade på engelska förebilder – på det sättet får man ju, eller tycker sig få, garantier för en riktig översättning! Om detta skall anses som ett vägande skäl kan sannerligen diskuteras, men den diskussionen må anstå till ett annat tillfälle. Sedan kommer den omständigheten, att i all synnerhet engelska texter vid Europaparlamentet ofta är skrivna av personer som inte har engelska som modersmål,  så att den språkliga kvaliteten blir därefter. Då inställer sig den intrikata frågan, om man som översättare är skyldig att göra god svenska av dålig engelska.  Detta problem kan självfallet också gälla förlagor på franska, tyska, nederländska osv., även om dessa brukar vara avfattade av infödda språkbrukare. Dock: det faktum att man har ett språk som modersmål utgör ju som bekant ingen garanti för att man kan skriva bra på språket i fråga! Slutligen måste det hänvisas till vad som sagts inledningsvis om att initiativ i lagstiftningsfrågor inte åvilar parlamentet utan kommissionen. Detta innebär att texter såsom betänkanden och yttranden mycket ofta åberopar sig på kommissionens texter, vilka alltså inte översätts vid parlamentet och en praktisk konsekvens på det språkliga planet blir då att man är bunden av en förlaga där man i och för sig kanske hade velat ändra på formuleringar, ordval, satsbyggnad och så vidare.

Här bör återigen erinras om att det dessutom under årens lopp utvecklats interna språkkonventioner för svenskan inom EU, också vid Europaparlamentet. Ett kort exempel på detta må vara verbet uppmuntra, som helt säkert används många gånger oftare i Europaparlamentets texter än i motsvarande politisk prosa spontanskriven på svenska. Det går tillbaka på engelskans encourage eller franskans encourager. Europaparlamentet kan i sina resolutioner ”uppmuntra” i de mest mångskiftande sammanhang: uppmuntra till främjande av små och medelstora företag, uppmuntra ökad användning av strukturfondsmedel för något visst ändamål, uppmuntra medlemsstaterna att vidta någon åtgärd och så vidare och detta bruk skulle knappast framstå som sannolikt hos oss. – Som ett litet mellanstick i det här sammanhanget kan den svåröversatta motsatsen discourage eller décourager nämnas. Vad är väl på svenska motsatsen till att man uppmuntrar någon att göra något? Inte i alla fall att man,  som det en gång stod i en preliminär externöversättning till svenska innan det barmhärtigt nog plockades bort vid språkgranskningen, att man nedmuntrar, men det innebär ju ännu inte något svar på själva frågan ... och ifrågavarande verb är för övrigt precis lika svårt att återge på finska.

Sammanfattning: Finlandssvenska översättare inom EU

För att inte denna framställning nu skall gå förlorad i en oöverskådlig mångfald av språkliga exempel börjar det bli dags för en sammanfattning. Då är det framför allt fyra aspekter som framträder:

1. Finlandssvenska språkbrukare har fullt jämförliga möjligheter som sverigesvenskar att skriva inför en i allt väsentligt sverigesvensk publik. (Av Europaparlamentets 21 ledamöter med svenska som modersmål, till vilka parlamentets svenska översättningar i första hand vänder sig, är ju 19 från Sverige och endast 2 från Finland.)

2. Det man från sverigesvensk sida upplever som egenartat i finlandssvenskan gäller till övervägande delen det vardagliga talspråket, framför allt bruket av vissa utfyllnadsord i samtal.

3. Att det egna språket påverkas om man lever i en genomgående främmandspråklig miljö är uppenbarligen inte något unikt för finlandssvenskar på finskdominerade orter.

4. Problem med att finna exakt motsvarande ord och uttryck gäller inte bara översättningar från finska till svenska utan i vilket annat översättningssammanhang som helst. Alltså också vid översättningar från svenska till andra språk, så att även dessa andra språk kunde komma att framstå som ”fattiga” i jämförelse med svenskan!

 

Texter översatta av finlandssvenskar inom EU skiljer sig alltså knappast från texter skrivna av personer hemmahörande i Sverige och kan således tjäna som belägg för tesen om att svenska språket förenar – också över nationella gränser i Europeiska unionen!

Mats-Peter Sundström