Sigur∂ur Jónsson, Christer Laurén, Johan Myking & Heribert Picht: Parallellspråk og domene Parallelsprog og domæne Parallellspråk och domän Samhli∂a mál og umdæmi Rinnakkaiskieli ja domeeni. Novus Forlag. Oslo 2013. 196 sidor.

Boken med den mångspråkiga titeln ovan handlar enligt sin undertitel om nordisk språkplanering på 2000-talet med speciell betoning på forsknings- och utbildningssektorn. Författarna argumenterar starkt för skandinaviska språk som lingua franca i nordisk fackkommunikation och praktiserar också själva detta genomgående i boken.

Parallellspråk och domän är den tredje publikationen i något som kan ses som en helhet där samma författare tidigare granskat terminologi som vetenskapsgren (1997) och nordiska teser om fackkommunikation (2008).

Kapitel 1 i boken har fått den kiastiska rubriken ”Språk er makt. Makt er språk”. Där konstaterar författarna att man i dagens språkdebatt ofta påstår att de nordiska språken pressas av engelskan speciellt när det gäller modersmålets status som fackspråk och då särskilt inom forskning och utbildning. Detta utgör ett motiv till att boken kommit till. Samtidigt konstaterar de, att många begrepp i den aktuella språkdebatten är vaga och odefinierade, sådana som t.ex. ’domän’ och ’parallellspråkighet’. Detta kräver problematisering och diskussion. Författarna inleder diskussionen med reflektioner kring sociala och språkliga faktorer som ligger bakom tanken på ett lingua franca, ett gemensamt språk för kommunikation.

När diskussionen senare i boken i kapitel 4 fördjupar begreppen ’domän’ och ’parallellspråkighet’ konstaterar författarna att båda begreppen i den konkreta brukssituationen saknar entydiga definitioner. Utgående från en terminologisk definition kan man för ’domän’ få åtminstone två grundläggande betydelser, men en närmare analys av begreppet i nordisk debatt visar att betydelserna i verkligheten är betydligt fler (s. 100–115). En liknande mångfald är aktuell också vid begreppet ’parallellspråkighet’. Även här för författarna en grundlig diskussion med avstamp i nordisk praxis (s. 116–134).

I kapitel 2 ges en översikt över nyare språkpolitiska initiativ inom de enskilda nordiska språkområdena. Kapitlet presenterar centrala språkpolitiska dokument inom varje språkområde, domäner och domänförlust, parallellspråkighet, terminologiska insatser, språk inom den högre utbildningen samt undervisningen i och på främmande språk. Det visar också på värdegrunder som existerar och på vilka åtgärder man har vidtagit i språkpolitiskt hänseende i de olika nordiska länderna. Kapitlet ger en utmärkt grund för de vidare resonemangen och presenterar på ett utförligt och mångsidigt sätt språkpolitiska aspekter inom de olika språkområdena. Presentationen visar att man i de nordiska länderna har gjort parallella insatser där Nordiska ministerrådet och andra nordiska organ bidragit till samverkan och idéutveckling. Detta har betydelse inte minst när det gäller gemensamma begrepp och gemensam terminologi som skapar en stabil grund för en gemensam nordisk språkförståelse.

I kapitel 3 går författarna närmare in på nyare språkpolitiska initiativ i de nordiska länderna och belyser likheter och skillnader som presentationen i kapitel 2 har lyft fram. De konstaterar, att det finns vissa tydliga skillnader i fråga om språklig lagstiftning. Finland, Sverige och Island har sina språklagar. I Norge pågår fortfarande diskussionen om en språklag. I Danmark anses lagstiftning om språket vara föga effektiv, men man blundar inte på politiskt håll för de problem som existerar. Författarna ger sedan en klar översikt över konkreta aktiviteter i de nordiska länderna när det gäller att se till att språkpolitiken når ut i samhället.

Det är intressant och nyttigt att se hur de nordiska länderna har likheter och skillnader i sin syn på parallellspråkighet, som i praktiken betyder det egna språket som den ena parallellen och engelskan som den andra. Boken ger en god bild av både historia och nuläge i den nordiska språksynen, en nyttig kunskap för alla.

Det är dessutom utmärkt att alla pusselbitar finns med i den nordiska helheten, att isländskan (och naturligtvis också samiska, grönländska och färöiska) tar sin plats. De språken glöms annars ofta bort.

Även om helheten är comme-il-faut kan man notera någon enstaka skönhetsfläck i det praktiska genomförandet. Avsnitt 2.6 t.ex. blir delvis missvisande genom rubriken som berättar att det kommer att handla om finskan och svenskan i Finland. I själva verket är det finlandssvenskan som behandlas, medan finskan har fått sin presentation redan i avsnitt 2.2.

Boken är flerspråkig i så måtto att de olika avdelningarna är skrivna på något av språken norska, svenska eller danska. Flerspråkigheten känns positiv och mödolös för en nordisk läsare. Man glömmer i de flesta fall att texten rör sig på olika nordiska språk, men när den flerspråkiga variationen tränger in i enskilda stycken (t.ex. s. 169) eller när rubrik och text talar olika språk (t.ex. s. 167) känns det främmande och lite besvärande för läsaren.

Boken utmynnar i en konklusion om ”den nordiska modellen” där författarna argumenterar för en språkpolitik som vill bevara och vinna domäner för modersmålet, den må sedan vara parallellspråkig, men framför allt bör den vara ambitiös. Författarna formulerar fyra allmänna påståenden:

 

  • Med utgångspunkt i domändynamik bör en aktiv språkpolitik sikta till aktivt domänförsvar. Fokus bör ligga mer än förr på domänerövring.
  • Med utgångspunkt i principen om parallellspråksbruk bör en aktiv språkpolitik alltid prioritera det språk i den parallella konfigurationen som är svagast utbyggt.
  • En eftersträvansvärd språkpolitik är full vertikal parallellspråkig specialisering, korrigerad för social relevans.
  • Språkstyrning är möjlig, men inte alltid med det resultat man siktat in sig på.

 

En slutsats av resonemangen blir en kombination av offensiv ambition att styra nordisk korpus- och språkplanering men att ha realistiska förväntningar på att lyckas. I praktiken innebär detta en värdebaserad fackkommunikativ språkpolitik som kombinerar nykter rationalism och realism med en tydlig ambition. Genom sina resonemang och slutsatser blir boken en mångsidig och tydliggörande insats i diskussionen om centrala språkpolitiska strategier i nordisk fackkommunikation.

Boken är ett viktigt bidrag till kunskapen om de nordiska språken och om de likheter och skillnader som trots allt finns mellan dem i språkpolitiskt hänseende. Den har ett gott upplägg, kommer med klara slutsatser, och har ett tydligt och gott mål och försvarar på allt sätt sin plats i den nordiska språkdiskussionen.