Populärvetenskapligt om dialekter
1/2020

Urban Östberg

Populärvetenskapligt om dialekter

Fredrik Lindström: 100 svenska dialekter. Bonnier Fakta 2019.

Svenskan är ett rikt och mångfaldigt språk. Det visar inte minst Fredrik Lindströms nyutkomna bok 100 svenska dialekter. Lindström, välkänd på båda sidor om Östersjön, är programledare, komiker med mera – och språkvetare. Redan tidigare har han givit ut två lättlästa, tänkvärda och ytterst underhållande böcker om svenskan:  Världens dåligaste språk (2000; recenserad i Språkbruk 3/2000) och Jordens smartaste ord (2002; recenserad i Språkbruk 4/2002).

Kåserande stil

100 svenska dialekter är den första populärvetenskapliga översikten över dialekter i hela det svenska språkområdet. Att det blev just hundra är enbart för att siffran är jämn och urvalet är naturligtvis subjektivt. Boken kräver inga förkunskaper, men för den som vill gå vidare finns dels en lista över referenslitteratur, dels fördjupande avsnitt om till exempel bindevokaler, olika vokalljud, norska inslag i svenskan och språkmelodier. Den här teoridelen kan den som inte är intresserad hoppa över, meddelade författaren på förlagets presentation av ny litteratur. Enligt mig vore det dock synd att hoppa över teorin, för man lär sig åtskilligt och Lindström är dessutom pedagogisk och sparsam med språkvetenskapliga termer. Stilen är, som i hans tidigare böcker, kåserande och lite slängig, långt ifrån traditionellt akademisk. Han drar sig inte för att använda ytterst vardagliga formuleringar som håll i hatten, inte ett smack, pajig och impa. Det är också en del av charmen.

Underhållande ton

I inledningen till boken liksom till de åtta avsnitten (från Sydsverige till Finland och Estland) får man rikligt med information, oftast med en underhållande touch. Ett roande exempel är en undersökning om inställningen till dialekter i Edsbyn i Hälsingland och Torsby i Värmland. I Hälsingland hade invånarna, särskilt kvinnorna, närmat sig rikssvenskan och slipat av sin dialekt betydligt mer än vad värmlänningarna hade gjort under samma tid. I Värmland var stoltheten över dialekten större och man överdrev gärna sitt språk, så kallad hyperdialekt, för att visa grupptillhörighet och gemenskap. Det är annars svårt att byta dialekt efter puberteten, även om många försökt, och ju mer känslomässiga (arga, nervösa) vi blir, desto svårare är det att dölja vårt ursprung.

Av bokens hundra dialekter är ett antal snarast regionalt standardspråk (alltså gemensamt för en hel region) eller utjämnad dialekt, vilket Lindström helt riktigt påpekar.  För en otränad svensk eller finlandssvensk är det svårt att skilja på olika närliggande dialekter. För dem som har ett annat modersmål än svenska är det självfallet ännu vanskligare.

Sju exempel från Finland

Det roligaste och fiffigaste med 100 svenska dialekter är den medföljande ljudspelaren där man får höra språket. Exemplen är i huvudsak nyinspelade och täcker en rad vardagliga situationer: när man lagar kroppkakor, dricker kaffe, fångar fisk, kör moppe osv. De svåraste dialektproven, bland annat från Österbotten i Finland och Fårö, Överkalix och Älvdalen i Sverige, är med nödvändighet översatta till standarspråket och försedda med ordförklaringar.

Stilen är, som i hans tidigare böcker, kåserande och lite slängig, långt ifrån traditionellt akademisk.

Det finns sju språkexempel från Finland: tre från Österbotten, två från Nyland och ett från vardera Åbo och Åland. Lindström diskuterar ”högsvenskan”, som många sverigesvenskar tror är det sätt alla finlandssvenskar talar på (Mark Levengood och Mumintrollet nämns naturligtvis …). Det är den mest neutrala varianten av svenska i Finland, en motsvarighet till rikssvenskan (vad nu det är!), menar Lindström. Lyssnar man på de österbottniska språkproven inser man snabbt hur olika finlandssvenska dialekter (också) är. Jag blev själv lätt chockad då jag första gången hörde en svårbegriplig inspelning från just Österbotten eftersom den till stor del var omöjlig att förstå. Dialekterna i Österbotten har störst likheter med vissa norrländska mål.

Kändisar från regionerna

Varje avsnitt illustreras med bilder på kända personer från just den regionen. För Finlands del har författaren – inte helt överraskande – valt Stina Ekblad, André Wickström och Tove Jansson. Vidare ger han en tio-i-topplista över karakteristiska ord. I finlandssvenskans fall toppas listan av kiva (rikssvenskans kul), som jag som sverigesvensk tycker att man hör hela tiden när man är i Finland. Rosk är ett annat exempel, som nog är praktiskt taget okänt i Sverige om man inte vistats en del i Finland. (Jag hade en gång en finsk student som obekymrat använde roskis – rikssvenskans papperskorg – och trodde att alla andra skulle förstå.)

Sist och slutligen är 100 svenska dialekter en välbehövlig och efterlängtad bok som är både underhållande och lärorik, och säkerligen lockar till vidare studier eller åtminstone leder till större intresse för den rikedom som dialekterna innebär. Jag skulle dock rekommendera att man inte läser boken i ett sträck, utan snarast tillgodogör sig den styckevis och delt och gärna väljer ut några exempel på måfå.

Urban Östberg

Recensenten är universitetsadjunkt vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet och läromedelsförfattare i svenska som främmande språk.