Presentation av Språkriktighetsboken
3/2005

Jan Svanlund

Presentation av Språkriktighetsboken

Jan Svanlund, redaktör för Språkriktighetsboken, redogör för upplägg och innehåll i den nya efterlängtade handboken, och berättar också vem som kan ha mest nytta av den.

Det var flera decennier sedan det kom en mer omfattande svensk handledning i språkriktighetsfrågor. Nu försöker Svenska språknämnden fylla den luckan med Språkriktighetsboken, en diskuterande handbok i språkriktighet. Boken omfattar drygt 400 sidor, och behandlar frågor av följande slag: Bör man fortsätta skilja mellan Vart går du? och Var är du? (Svaret är ja.) Kan man inleda en mening med och, men eller jag? (Ja.) Heter det ett slags kaka eller en slags kaka? (Båda går bra.) Vilket pronomen ska man välja när man vill uttrycka sig könsneutralt, utan tanke på någon specifik person: han, hon eller han/hon? (Det finns ingen lösning som fungerar i alla lägen, men ett ofta försummat alternativ är den.)

Vi vet att intresset för språk och språknormsfrågor är stort. Svenska språknämnden får en mängd frågor från allmänheten varje år, precis som Svenska språkbyrån i Finland. Tv-serien ”Värsta språket” blev en braksuccé i Sverige, kanske delvis för att programledaren Fredrik Lindström behandlade just språkliga normfrågor på ett befriande respektlöst sätt. På senare år har det också kommit ut en hel del böcker som bl.a. kortfattat behandlar språkriktighetsfrågor. Däremot var det mer än trettio år sedan det kom en mer omfattande bok om språkriktighet, en bok som också tar upp grundvalarna för språkriktighetsdiskussioner.

I det läget har Svenska språknämnden funnit det naturligt att ge ut en egen bok i ämnet. I Språkriktighetsboken presenterar vi Språknämndens syn på ett hundratal centrala språkriktighetsfrågor. Här behandlas klassiska och ännu aktuella frågor som större än mig, subjektsregeln och dubbelt supinum (Du hade kunnat gjort det). Men här analyseras också mer sentida språkförändringar, som ifall det är acceptabelt att skriva  Det fanns fem personal på avdelningen, Allt kommer bli bra eller den nye biskopen Caroline Krook. Dess­utom har vi funnit det både rimligt och viktigt att redogöra för den allmänna språksyn som den moderna språkvården utgår ifrån. Jämfört med de flesta av föregångarna ger Språkriktighetsboken betydligt större utrymme åt resonemang och redogörelser för hur språksystemet ser ut på de relevanta punkterna, och hur språket faktiskt används. Vi har alltså strävat efter att kortfattat sätta in frågorna i sitt grammatiska, historiska och sociala sammanhang.

Artiklarna följer en enhetlig struktur. Varje artikel inleds med en kort formulering av problemet, sedan följer faktabakgrund och resonemang – där också argumenten för och emot olika konstruktioner analyseras – och sist finns en avslutande rekommendation. Läsaren får alltså (förhoppningsvis) mer än ett enkelt skrivråd: förståelse för hur språk fungerar, hur språknormer uppstår och förändras samt hur man kan argumentera i språkriktighetsfrågor.

Boken vänder sig egentligen till alla som är intresserade av svenska språket och av olika formuleringsproblem. Mest praktisk nytta av den har alla som skriver mycket, och alla som redigerar och granskar vad andra skriver. Boken handlar alltså om det svenska skriftspråket, särskilt i den mer offentliga användning som brukar sammanfattas i beteckningen sakprosa, och som inkluderar exempelvis nyhetsförmedling, rapporter, myndighetsbrev, överklaganden, ansökningar, utredningar, läroböcker och broschyrer.

Språkriktighetsboken tar upp sådana frågor som inte besvaras i de vanligaste handböckerna, t.ex. ordböcker, skrivregelsamlingar och liknande. Det innebär att flertalet artiklar behandlar problem som mer rör ordföljd och meningsbyggnad och liknande grammatiska fenomen.

Ett problem är hur man beskriver sådana fenomen utan att bli alltför tekniskt grammatisk, och hur man gör det möjligt att hitta i boken. Vi har försökt undvika onödig grammatisk exercis, men det är inte möjligt att diskutera sådana här frågor helt utan språkvetenskaplig terminologi. Boken förutsätter dock inte några gedigna grammatiska kunskaper, men den förutsätter att läsaren är beredd att ta till sig några nya termer och begrepp. Dessa förklaras emellertid när de dyker upp i texten, och det finns en omfattande lista med termförklaringar i slutet av boken.

För att underlätta för läsaren att hitta i boken har artikelrubrikerna en genomgående uppbyggnad – först kommer en kort mer eller mindre grammatisk beskrivning, sedan ett eller flera mönster­exempel: Förledsanknytning – varm korvgubbe och klassisk musikkanal; Singularisering av pluralformer – narkotikan, prestandan, centrat; Flertal eller mängd – Det är många/mycket bilar på stan.

Artiklarna är därtill grupperade i överordnade teman, som Genus, Bestämdhet, Negation, Ordföljd och meningsbyggnad. Dessutom finns ett omfattande ord- och sakregister.

Många har medverkat till bokens tillkomst. Initiativet togs för mer än 10 år sedan av Språknämndens dåvarande ordförande Ulf Teleman, som också var ansvarig för storverket Svenska Akademiens grammatik, som Språkriktighetsboken många gånger har kunnat luta sig mot. Närmare ett tiotal författare har medverkat, och samtliga manus har granskats av en stor grupp lektörer, som minsann inte alltid varit ense i sina kommentarer. Vi har också ansträngt oss att inte glömma bort de östsvenska perspektiven. Flera av lektörerna har varit finlandssvenska.

 

Vi recenserar Språkriktighetsboken i nr 4/2005 av Språkbruk.

Jan Svanlund