Restriktiva och icke-restriktiva relativsatser
2/2004

Restriktiva och icke-restriktiva relativsatser

Språkbruk har fått en fråga som säkert kan intressera flera läsare. Det gäller hur vi formellt ska skilja restriktiva (nödvändiga) relativa bisatser från icke-restriktiva (icke-nödvändiga) relativa bisatser.

Vi ska börja med att definiera skillnaden i betydelse mellan de båda slagen av relativsatser (som-satser). En restriktiv relativsats är nödvändig för att hela meningen ska kunna tolkas rätt och kan av den anledningen inte utelämnas. Exempel: 

Den kusin som han hade mest kontakt med bodde i västra Nyland.

En icke-restriktiv relativsats utgör däremot ett parentetiskt inskott, vilket innebär att meningen fungerar även om relativsatsen utelämnas:

Släktgården, som han ofta besökte, låg i västra Nyland.

Enligt den traditionella regel som många har fått lära sig och fortfarande följer ska substantivet före en restriktiv relativsats stå i obestämd form och föregås av determinativt den (Den gård…) och kommatecken ska inte användas (Den gård som). Substantivet före en icke-restriktiv relativsats ska däremot stå i bestämd form, och relativsatsen ska omges med kommatecken (Släktgården, som han ofta besökte, …).

Det är uppenbart att alla inte längre följer denna regel. Ofta ser man substantiv i bestämd form och utan determinativt pronomen också framför restriktiva relativsatser:

Kusinen som han hade mest kontakt med bodde i västra Finland.

Nu lyder frågan alltså: gäller regeln fortfarande? Vi har konsulterat både den stora standardgrammatiken ”Svenska Akademiens Grammatik” (SAG) och den mindre omfattande och mer lättillgängliga boken ”Svenska Akademiens språklära” av Tor G. Hultman. Enligt SAG är substantivets form före en restriktiv relativsats beroende av meningens stilvärde. Tre olika exempel ges:

Han ringde upp den adjutant som tjänstgjorde vid tillfället. [mest i formellt och neutralt skriftspråk]

Han ringde upp adjutanten som tjänstgjorde vid tillfället. [neutralt och ledigt skriftspråk]

Han ringde upp den adjutanten som tjänstgjorde vid tillfället. [ledigt skriftspråk, talspråk]

När det gäller icke-restriktiva relativsatser ger SAG endast ett exempel, som följer den traditionella regeln:

Han ringde upp adjutanten, som för tillfället var tjänstledig.

Hultman å sin sida uppger att konstruktionen med determinativt den och obestämd form av substantivet före restriktiv relativsats (De gästbåtar som inte får plats i småbåtshamnen får förtöja i stora hamnen) är tämligen skriftspråksbetonad men korrekt, och att konstruktionen med bestämd form (Gästbåtarna som inte får plats…) är talspråklig. På ett annat ställe tar han emellertid meningen Barnen som kommer till Villa Villerkulla får också klappa Lilla Gubben efter föreställningen som exempel på en mening med en restriktiv relativsats och påpekar att barnen som i detta fall kan ersättas med de barn som – men här säger han ingenting om att stilvärdet i så fall förändras.

Kan vi då ge några rekommendationer utifrån detta? När det gäller icke-restriktiva relativsatser är saken klar: substantivet ska stå i bestämd form och följas av kommatecken:

Han ringde upp adjutanten, som för tillfället var tjänstledig.

När det gäller restriktiva relativsatser förefaller den traditionella regeln ha luckrats upp. I formellt skriftspråk är det dock fortfarande bäst att sätta ut determinativt den och använda obestämd form av substantivet:

Han ringde upp den adjutant som tjänstgjorde för tillfället.

I neutralt och ledigt skriftspråk kan vi däremot utelämna den och använda bestämd form av substantivet:

Han ringde upp adjutanten som tjänstgjorde vid tillfället.

Observera att den gamla regeln fortfarande står fast när det gäller kommateringen: kommatecken ska inte sättas ut före en restriktiv relativsats. Om substantivet står i bestämd form är ju avsaknaden av kommatecken i själva verket det enda formella drag som visar att det faktiskt är fråga om en restriktiv relativsats.