Ritva Liisa Pitkänen sextio och professor
1/2002

Peter Slotte

Ritva Liisa Pitkänen sextio och professor

Specialforskaren vid Forskningscentralen för de inhemska språken Ritva Liisa Pitkänen, bäst känd som expert på lånenamn i sydvästra Finland (hon disputerade 1985 på en avhandling om finska lånenamn i Åbolands skärgård) fyllde sextio år i höstas. Vid samma tid utnämndes hon till professor i finsk namnforskning vid Helsingfors universitet. Arrangemanget kunde genomföras tack vare att Forskningscentralen för de inhemska språken ryckte in som delfinansiär.

Det fanns alltså dubbel anledning att hösten 2001 lyckönska Ritva Liisa Pitkänen. Ett nummer i raden av lyckönskningar är en volym i Finska institutionens skriftserie ”Kieli”, sammanställd av vänner, kolleger och elever. Numret innehåller tretton bidrag, de flesta om ortnamnsforskning. Terhi Ainiala skriver om de förändrade villkoren för de traditionella ortnamnens liv och om ”urbana namn” som ett nytt objekt för den fortsatta forskningen. Kaija Mallat diskuterar ett ämne som ligger festföremålet varmt om hjärtat: skärgårdsnamn, denna gång i Lokalax i sydvästra Finland. Nordisten Sari Saarinens bidrag är en kort sammanfattning av hennes licentiatavhandling om husdjursbeteckningar i öståländska ortnamn (1999). Norgefinskan Tuula Eskeland ger också en sammanfattning, av sin på norska skrivna doktorsavhandling ”Fra Diggasborrå till Diggasbekken. Finske stedsnavn på de norske finnskogene” (som Ritva Liisa Pitkänen var opponent på).

Vår främste expert på ortnamnslån Kurt Zilliacus hyllar sin mångåriga medarbetare Ritva Liisa Pitkänen med en artikel om lånenamnens onomastik. Att han nu publicerar sina synpunkter också i finsk språkdräkt är viktigt.

Janne Saarikivi står för det omfångsrikaste – och väl också mest spännande – bidraget till publikationen: en artikel om de många etymologiskt dunkla finska terrängbeteckningarna. Han tänker sig att de kan härröra från ett stenåldersfolk som har talat ett med finskan obesläktat språk. Mer konventionell är Mauno Koskis redogörelse för motsvarigheten till fi. maa, sv. ’land, mark, jord’ osv. i olika språk. ”Etymologier” behandlas i flera andra artiklar i skriften – mestadels traditionella sådana. Ett helt nytt slags etymologiserande, gällande det finska teckenspråket, kan man ta del av i Päivi Rainòs artikel om ursprunget till det finska teckenspråkets tecken för ’Finland’.

Saulo Kepsu diskuterar några bebyggelsenamn i sydöstra Sibbo, främst Hangelby som han menar vara av finskt ursprung. Också Toni Suutari håller sig till det nyländska; han skriver om de nyländska kommunernas finska och svenska namn. Sirkka Paikkala avslutar det dominerande ortnamnsavsnittet i boken med förnuftiga funderingar om ortnamn som kulturarv.

Ett par artiklar om personnamn har placerats sist i festskriften till Ritva Liisa Pitkänen. Minna Saarelma-Maununmaa diskuterar problemet namnar och uppkallelse ur utomeuropeiska perspektiv, varefter vår främste personnamnsforskare Eero Kiviniemi avslutar hyllningsskriften med en vägande artikel om olika faktorer bakom variationerna i det finska förnamnsskicket, med bl.a. Ritva, Liisa och Ritva-Liisa som utgångspunkter. Kiviniemi skriver om finska förnamn, men det mesta har sina tillämpningar ockå på finlandssvenskarnas val av förnamn.

Festskriften till Ritva Liisa Pitkänen är ojämn; så brukar det vara. Det mesta är läsvärt, och ett och annat kan läsas om – och de väsentligaste sidorna kunde gärna publiceras också på svenska.

 

Kieli. 14. Nimien maailmasta. Red. Kaija Mallat, Terhi Ainiala, Eero Kiviniemi. Helsingin yliopiston suomen kielen laitos. Helsinki 2001.

 

Peter Slotte