Om den forna svenskön Runö i Rigabukten har under de 160 senaste åren skrivits rätt mycket. Intressant nog har många rapportörer kommit från Finland.

Borgmästarsonen från Nystad, Fredric Joachim Ekman, som var interimspräst på ön 1841–42, skrev t.ex. en hel bok: Beskrifning om Runö i Liffland. Och dialektforskaren Herman Vendell, som sommaren 1879 tecknade upp dialekt bland öborna, gav 1886 tillsammans med sin mentor Axel Olof Freudenthal ut Ordbok öfver Estländsk-svenska dialekterna.

För det senaste bidraget till Runöforskningen svarar historikern Jörgen Hedman och journalisten Lars Åhlander. Deras digra arbete Runö. Historien om svenskön i Rigabukten (Dialogos förlag, Stockholm) omfattar närmare 600 sidor fördelade på två band.

Författarna har redan tidigare gjort sig kända som experter på estlandssvensk historia. För tre år sedan gav de nämligen ut en motsvarande uttömmande beskrivning av Gammalsvenskby i Ukraina, dit dagösvenskarna förvisades 1781. Nu har således turen kommit till det lilla, särpräglade Runö.

Runöhistoriken sträcker sig över omkring 800 år. Den börjar med 1200-talet, då de första svenskarna enligt olika uppfattningar torde ha bosatt sig på ön. Går fram till andra världskrigets turbulenser, som slutade med att alla svenskar utom två familjer flydde. Och avslutas med dagens förhållanden, då Runö har drygt 50 året om bosatta, bland dem en svensk återflyttare.

Det är en medryckande, överskådlig framställning författarna bjuder på, skriven på en modern, lättläst – man kunde säga peterenglundsk – svenska. I sin text väver författarna in citat och referat ur tidigare forskning, brev, dagböcker och protokoll, vilket ger både trovärdighet, tidsfärg och ställvis inblickar i ockupanters fasliga framfart. Livet gick inte alltid sin gilla gång i det lilla ösamhället.

Det demokratiska bysamhälle som runöborna levde i fr.o.m. slutet av 1600-talet, har de flesta besökare noterat. Vid bystämman, landskoape, fattade bönderna sina beslut rörande interna angelägenheter. Enligt ”svensk rätt” var bönderna fria och ägde sin jord, något som bekräftades i ett skyddsbrev utfärdat av biskop Johannes av Kurland 1341. I det brevet har forskarna upptäckt det äldsta belägget på att svenskar bott på Runö.

Ön hörde således förr inte till Estland. Estniskt blev det långt senare, under den första självständigheten och först 1924 efter långa förhandlingar. Själva hade runöborna – i likhet med ålänningarna – gärna sett en anslutning till Sverige, framgår det av författarnas utredningar.

Den demokratiska bygemenskapen betydde också att t.ex. intäkterna från säljakten och av vrakgods delades jämnt mellan hemmanen, sedan prästen fått sitt tionde. Sälspäcket och sälköttet såldes i Riga. Varorna hade god åtgång. Späcket blev lampolja, och då sälen förr ansågs vara en fisk var den eftertraktad fredags- och fasteföda bland katolikerna.

Några av personerna på Runö kom i regel ut­ifrån: främst pastorerna men också fyrmästarna och strandridarna. Under 100 år, från 1807 till 1907 rekryterades själasörjarna från Finland. Vi hörde ju till samma kejsardöme och därmed var byråkratin kring anställningarna lättare. Kunskap i ryska var dessutom en fördel.

Men prästerna stannade i allmänhet inte länge. Det var nämligen inte lätt att vara pastor på ön. Vintertid låg den helt isolerad, post fick de 1–2 gånger per år, sälköttsdieten kunde bli enformig och församlingsborna kunde vara nog så trilska, om man försökte ändra på deras ingrodda vanor. Pastor Kroll skrev t.ex. 1735 efter diverse stridighet­er med bönderna i kyrkboken: ”der Herr Jesus erbarme sich des allhie seyenden Predigers, der mit solchem höllischen Viehe zu thun haben muss!”

Efter de här två uttömmande arbetena om Gammalsvenskby respektive Runö får man hoppas att författarna härnäst mäktar ta sig an ytterligare en f.d. estlandssvensk ö. Kanske Nargö eller Odensholm i Finska viken?

 

Jörgen Hedman och Lars Åhlander: Runö. Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag 2006.  ISBN 91-7504-184-7.