Så uppstår ett pidginspråk
4/2016

Mikael Parkvall

Så uppstår ett pidginspråk

Det börjar med ordlös kommunikation, fortsätter med jargon och slutar kanske med ”det minimala språket”. Mikael Parkvall skriver om hur ett pidginspråk uppstår.

Den allra första kommunikationen mellan två folkgrupper som inte tidigare bekantat sig med varandra brukar typiskt vara ordlös. Men ganska kvickt framträder ändå några verbala konventioner. Detta första steg brukar i den engelskspråkiga litteraturen ofta kallas för jargon. En inte helt lyckad term i mitt tycke, eftersom ordet kan ha andra betydelser. Hur som helst kan en jargon karaktäriseras som en liten uppsättning ord, men utan någon grammatik.

Några exempel på detta stadium:

 

Bamboo English (det amerikanskockuperade Japan efter andra världskriget):

Sayonara. Meter-meter dai jobu: testo-testo dammey-dammey. Bye.

“Försvinn! Det är okej att titta på flickan, men du får inte göra mer än så.”

 

 

 

Lager Lingo (språket mellan krigsfångar i Tyskland under första världskriget)

Nix mad’mselle, nix madam, but ...?

 “Har du några döttrar?”

 

Ja, ja, ponemi [håller upp två fingrar]

“Jag förstår! Ja, jag har två döttrar.”

 

 

 

Tjuktjisk jargon-engelska (Berings sund, sent 1800-tal):

Pow fish, bimeby pow wind, plenty fish

”Det finns ingen fisk här nu, men du ska se att när vinden bedarrar, då kommer det att finnas massor av fisk här.”

 

Vi ser här ord av diverse olika ursprung (ponemi är ryska och pow betyder ’slut’ på hawaiianska; Bimeby är engelska by and by) som används utan något uppenbart system annat än att talaren hoppas att lyssnaren ska förstå dem. Mycket till grammatik går alltså inte att spåra, och därför är en jargon inte riktigt ett språk – men väl fröet till ett sådant.

Två exempel

I några enstaka fall har språkskaparprocessen faktiskt skildrats. Två citat från 1800-talsresenärer är i mitt tycke ypperliga exempel. Först hör vi den brittiske turisten Knight, som under en resa på Balkan försetts med en infödd vägvisare:

“I now discovered that Marco's linguistic powers were very limited. Give him an order; he never confessed to his absolute ignorance of what you were talking about, but blithely came out with his perpetual ça bonne, ça bonne, as if that was all that was required of him.

However, by degrees I discovered what words he knew of French, what of Italian, and what of English (for he had even picked up some words of our tongue when in the service of the commissioners).

With the addition of a few words of Sclav and Albanian, I then manufactured a mongrel tongue, which was common to Marco and myself, and utter gibberish to any one else”.

Mycket likartade är fransmannen d’Orléans samtida upplevelser i Vietnam (här citerade ur den engelska översättningen). Även han har försetts med en inhemsk guide med vilken han inte har något gemensamt språk, sånär som på att vietnamesen gått i missionsskola och i likhet med d’Orléans exponerats för lite latin:

“At first, intercourse was not easy. Our oratorical attempts were hardly brilliant; there were even times when we were not in touch. By degrees, however, we gained fluency, and in a month had completely mastered each other's idiosyncrasies of expression.

But what Latin! Horresco referens! Solecisms, barbarisms, neologisms, and all the “isms” invented might be applied to our jargon.

Luckily, we had only ourselves for audience”.

Låt oss ta en titt på de båda 1800-talsturisternas upplevelser i ultrarapid:

 

  • Först var ingen kommunikation alls möjlig:
 

“At first, intercourse was not easy”

  • Språkskapandet inbegriper att man tar till vadhelst språkligt material som finns till hands, oberoende av dess ursprung:

 

“I discovered what words he knew”, “the addition of a few words of Sclav and Albanian”

  • Båda parter är flexibla, och anpassar sig till den andra:

 

“completely mastered each other's idiosyncrasies”

  • Med tiden etableras vissa konventioner:

 

“common to Marco and myself”

  • Man vet att det man pratar inte är något existerande språk:

 

“manufactured a mongrel tongue”, “our jargon”

  • Eller åtminstone inte något som skulle uppskattas av preskriptivister:

 

“But what Latin!”, “bar­ba­risms”, “mongrel tongue”, “Lucki­ly, we had only ourselves for audience"

  • Och språket skulle inte förstås av utomstående:

 

“utter gibberish to any one else”

  • I början kan inte mycket sägas på det nya ”språket”:

 

“Our oratorical attempts were hardly brilliant”

  • Men till slut uppnår man ömsesidig begriplighet:

 

“we gained fluency”

 

De båda passagerna illustrerar mycket väl vad jag tror händer i fall av pidginskapande, och inte minst hur båda parterna har ett intresse av att etablera framgångsrik kommunikation snarare än av att försöka lära eller lära ut något befintligt språk. Tydligen lyckades de också till slut, även om varken Knight eller d’Orléans dessvärre ger några exempel på sina respektive nya språk, så vi vet inte om slutprodukten var sådan att jag skulle ha velat kalla den för en ”pidgin”.

Ingendera varieteten var i bruk speciellt länge, men genom fortsatt användning kan en jargon få fastare och fastare normer, för att till slut bli en pidgin.

Kisisi, pidgintjuktjiska och pidgindelaware

Språkforskare har dessvärre nästan aldrig varit med och observerat processen från första kontakten till en färdig pidgin. Normalt sett inser ingen vad som håller på att inträffa förrän slutprodukten kan skönjas. Och i de flesta fall inte ens då, för antalet lingvister som är intresserade av pidginspråk är dessvärre väldigt få.

Ett undantag utgörs dock av Perry Gilmores skildring av hur kisisi blev till. Amerikanen Gilmore var under 1970-talet stationerad i Kenya för att tillsammans med sin make studera primater. Deras femårige son var med, och i byn där de bodde fanns endast en pojke i motsvarande ålder. Barnen hade från början inget gemensamt språk, men genom att de tillbringade i princip dygnets alla vakna timmar i varandras sällskap kom de att utmejsla ett sådant (med ordförråd huvudsakligen från swahili, som inte var modersmål för någon av dem). Gilmore dokumenterade efter bästa förmåga språkets tillblivelse, och beskrev det i den 2015 utkomna boken ”Kisisi (our language)”. Här råder ringa tvekan om att gossarna faktiskt skapade en pidgin, och hennes bok är därmed den första någotsånär detaljerade ögonvittnesskildringen av pidginisering.

Ett annat fall som jag själv studerat på senare tid (och som har både svensk och finländsk anknytning) är den pidgin som uppstod ombord på fartyget Vega under dess omsegling av Asien. Bara två dagar innan Adolf Nordenskiöld och hans fartyg skulle lämna Sibirien bakom sig och segla in i Berings sund fångades skeppet av packisen, och förblev fastfruset i tio månader. På stranden fanns en tjuktjisk by, vars invånare hade svårt med matförsörjningen under den ovanligt hårda vintern. Vega hade ett rejält tilltaget proviantförråd, och under de mörka vintermånaderna utspisades invånarna i byn av Vegas besättning, som i gengäld fick sällskap, hjälp med vardagsgöromål, samt möjlighet till etnografiska studier. Expeditionen är väldokumenterad, och ur denna dokumentation kan man utvinna sammanlagt 24 meningar på vad som otvivelaktigt är pidgintjuktjiska. Svenskarna var högst medvetna om att det inte var ”riktig tjuktjiska” de lärde sig, medan tjuktjerna å sin sida ansträngde sig för att använda så många europeiska ord de förmådde och förstås även förenklade sitt eget språk.

Förutom borgarmålet (se Språkbruk 3/2016) och Vega-pidginen finns det såvitt vi vet ytterligare en pidgin med svensk och finländsk anknytning. Det är pidgindelaware, som på 1600-talet talades av svenskar, finnar och indianer i kolonin Nya Sverige på det nuvarande USA:s östkust. Den är bättre dokumenterad än de flesta pidginspråk, och den svenske missionären Johannes Campanius översatte rentav katekesen till pidgindelaware. Eftersom den utgavs postumt är den allra första dokumenterade textstumpen på språket istället Campanius egen gravsten i Fröstuna kyrka utanför Enköping.

Varför studera pidginspråk?

Vad är det då som är fascinerande med dessa språk? De allra flesta har ju genom historien ändå betraktat dem som språkliga krymplingar och missfoster.

I mitt tycker handlar det i första hand om just att en pidgin är ”det minimala språket”. Och därmed svarar det i någon mån på frågor som ”Hur litet kan ett språk egentligen vara?” och ”Vad måste ett språk innehålla för att alls fungera som sådant?”. Och, för den delen, ”Vad klarar man sig utan?”.

Därtill kommer förstås att några enstaka pidginspråk inte bara använts och sedan övergivits, utan tagit ytterligare ett steg i utvecklingen från jargon till pidgin: de har blivit kreoler. Under vissa extrema förhållanden kan det bli så att talarna inte kan eller vill återvända hem efter kontaktsituationen (typkontexten här är slaveri). Pidginen blir därmed inte bara ett språk för handel eller vad det nu ursprungligen skapades för, utan kommer att användas även i folks hem och till slut även bli modersmål för ett uppväxande släkte. I samband med det växer språket (”en grammatisk big bang”), så att en kreol innehåller samma uttryckspotential som vilket annat modersmål som helst.

Men det är förstås en annan historia.

----

I Språkbruk 3/2016 skrev Mikael Parkvall bland annat om vilka faktorer som gynnar pidginisering.

Mikael Parkvall
Skribenten är lingvist och universitetslärare vid Stockholms universitet.