Självklarheterna får sin förklaring
2/2019

Bianca Holmberg

Självklarheterna får sin förklaring

Jenny Nilsson, Susanne Nylund Skog och Fredrik Skott (red.): Sånt vi bara gör. Carlssons bokförlag 2019. 313 sidor.

Har du någonsin funderat på hur du går, att man i Sverige (och även i Finland) cyklar en hel del, (oftast) säger du också till okända personer och tackar för att någon tackar (”tack själv”)? Det här och väldigt många fler saker som vi vanligen bara gör utan att fundera på saken har ett stort antal forskare nu funderat på och undersökt. Resultatet är en ovanligt lättläst och underhållande fackbok med 91 korta texter om vardagshandlingar.

Förklarar vardagen

Sånt vi bara gör är en trevlig och intressant bok av tre orsaker: skribenterna är forskare som verkligen vet vad de talar om men ändå kan förmedla det på ett lättillgängligt sätt, man får förklaringar på vardagshandlingar man inte har förstått och man inser att vissa handlingar man tog för självklara inte är det för andra än en själv och personer i ens omgivning.

Många av de föredömligt korta kapitlen handlar om samtalsmönster. Några axplock ur det rikliga materialet är Maria Fremers artikel om duande och det faktum att det är mycket mer självklart att dua på svenska än på många andra språk, Lena Marander-Eklunds artikel om väderprat, denna neutrala samtalsöppnare som vi så ofta använder oss av utan att reflektera över det och Ulf Palmenfelts artikel om uttrycket ”Den här gamla trasan” – om att komplimanger för kläder tidigare kopplades samman med avund och att vi kanske därför fortfarande har svårt att hantera dem.

Ordföljd, Maggan och Uffe

Lars-Gunnar Andersson skriver om ordföljden i svenskan som något vi svenskspråkiga bara gör, men som inlärare av svenska får jobba hårt med. Det är inte självklart att det heter ”Jag gick till mormor” men ”I går gick jag till mormor” för någon annan än en modersmålstalare.

Det är ingen slump att Ulf i regel kallas Uffe och inte Ulle.

Hur vi namnger folk, djur och saker tas också upp. Det är ingen slump att Ulf i regel kallas Uffe och inte Ulle eller att Margareta blir Maggan och inte Margan. När vi väljer att kalla någon för Uffe i stället för Ulle gör vi det knappast för att vi vet att svenska språket föredrar att dubblera den mest konsonantaktiga konsonanten i ett ord (f är mer konsonantaktig än l och därför blir det Uffe). Det är sånt vi bara gör.

Jag kunde fortsätta räkna upp saker vi bara gör men aldrig funderar på, men jag överlämnar till läsaren att själv upptäcka resten.

Bianca Holmberg
Skribenten är språkvårdare och redaktionssekreterare för Språkbruk.