Självreflekterande språkhistoriker
2/2008

Charlotta af Hällström-Reijonen

Självreflekterande språkhistoriker

Konferensen Svenska språkets historia arrangerades för tionde gången 25–26 april, den här gången av Göteborgs universitet. Temat manade till konstruktiv självreflexion: Språkhistoria – Hur och för vem? Plenarföreläsningarna och många av sektionsföredragen anslöt sig väl till detta tema.

Konferensen hade fyra plenarföreläsningar. Den första hölls av professorn i svenska vid Göteborgs universitet, Bo Ralph. Han talade under rubriken Språkhistoria för massorna? I sitt föredrag diskuterade han bland annat göticismen, som uppstod redan på 1400-talet, även om den var som starkast under 1600-talet under Sveriges stormaktstid. (Göticisterna hävdade bland annat att de forna goter­na hade haft sitt urhem i Sverige respektive Danmark, och att de ostrogoter som under Theoderik den store tog makten i romarriket skulle ha varit av nordisk börd.) Göticismen levde kvar under 1700-talet och in i 1800-talet, då den fick fungera som surrogat för en förlorad stormaktsstatus. 1800-talets nationalromantik har vissa lätt moderniserade göticistiska drag. Rester av göticismen finns fortfarande i dagens språkhistoriska forskning. Som ett exempel på detta lyfte Ralph upp Elias Wesséns allmänt omfattade tolkning av Röksten­en. Ralph undrade varför den etablerade tolkningen framhålls med sådan ihärdighet, och varför man kan understryka att stora delar av Rökstenens inskription är mystisk och omöjlig att tolka, medan andra delar, t.ex. där Theoderik den store påstås nämnas, aldrig ifrågasätts. Ralph underströk att språkforskarna måste göra sitt yttersta för att inte i onödan falla in i traditionella tolkningar, eftersom vi riskerar att missa viktiga insikter på grund av våra förutfattade meningar om sakers tillstånd.

Professorn i nordiska språk vid Stockholms universitet, Tomas Riad, hade valt rubriken Ljudhistoriens landskap. Poängen i hans briljanta föredrag var att det är viktigt för den historiska fonologin att ha ett gott förhållande till sina vetenskapliga grannar, dvs. att språkhistoriker ska dra nytta av till exempel fonetiken, typologin, sociologin och även ekonomin. Han jämförde fonetiska ljudförändringar i förhållande till bland annat kläd- och namnmode. Det finns mycket att lära av de vetenskapliga grannarna, också på mer oväntat håll. Genetiken kan exempelvis påverka språket. Riad nämnde en artikel av Dan Dediu och D. Robert Ladd (2007: Linguistic tone is related to the population frequency of the adaptive haplogroups of two brain size genes, ASPM and Microcephalin, tillgänglig på http://www.pnas.org/cgi/content/abstract/104/26/10944), som har visat att det finns en kausal relation mellan förekomsten av lexikala toner och två geners frekvens i populationer.

Saara Haapamäki, lektor i svenska på Åbo akademi, behandlade nordistiska doktors­avhandlingar från fem universitet på 1900-talet. De fem universiteten var Uppsala universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Helsingfors universitet. Sammanlagt 396 avhandlingar inom ämnet nordiska språk har skrivits vid dessa universitet under 1900-talet, men Haapamäki koncentrerade sig på fyra decennier (00-talet, 30-talet, 70-talet och 90-talet), då 184 avhandlingar hade utkommit. Föga överraskande är det Uppsala som har flest avhandlingar, och Helsingfors universitet som har minst. Haapamäki kunde konstatera att det språkhistoriska perspektivet fortfarande under slutet av 1900-talet dominerar, även om det något har mattats av sedan början av seklet.  De rent teoretiska avhandlingarna är få, och nordistiken är materialcentrerad snarare än teoricentrerad, visade Haapamäki. I de få fall avhandlingarna (under 70- och 90-talet) är rent teoretiska, är avhandlingsspråket vanligen engelska. Hon underströk att teoretisering inte får bli ett självändamål, och att materialcentrerad forskning också är av stort värde.

Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, talade om teori och ideologi i språkvetenskapens historia. Han delade in olika sätt att se på språk och forska i språk i romantik respektive upplysning (inte att förväxla med tidsepokerna). Lindberg lyfte fram professorn i Åbo, Henrik Hassel (1700–1776), som ett exempel på en upplysningsman. Han såg språkbruket (inte historiska former) som högsta lag, och ville lansera svenskan som lärt språk. Göran Stiernhielm, representerar med sin götiska syn på svenskan, urspråk­et, det romantiska synsättet. Ännu på 1800-talet går det rätt bra att dela in forskningen i upplysning och romantik, men ju längre fram i tiden man kommer, desto svårare blir det. Lindberg påpekade även att det finns en inkongruens mellan språkliga teorier och språkvårdspraktik. Gärna hade han fått utveckla den tanken lite mer i sitt föredrag.

Sektionsföreläsningarna var 27 till antalet. Av dem vill jag nämna tre. Jenny Nilsson från institutionen för språk och folkminnen i Göteborg talade om dialektforskningens metoder. Förr valde dialektinsamlare informanter med en utpräglad och stark dialekt i syfte att dokumentera den genuina dialekten, medan man i dag vill dokumentera själva språksituationen snarare än en viss dialekt. Är informanterna representativa om man jämför dialekten förr och nu? Jenny Nilsson sade att man måste problematisera urvalsmetoden.

Carin Östman från Institutionen för nordiska språk i Uppsala talade om Selma Lagerlöf och jämförde henne med August Strindberg. I den samtida bilden av Selma Lagerlöf framhålls förutom hennes litterära kvaliteter också hennes betydelse som språklig förnyare. I dag framhålls August Strindberg som den språkliga förnyaren, med 1879 (Röda rummet) som genombrottsår för modern svenska (vilket Carin Östman inte vill ifrågasätta). Selma Lagerlöf ses däremot numera av de flesta som en länk till det förgångna. Östman menar att språkforskningens bild av henne är färgad av den litteraturvetenskapliga synen på henne. Hon lyfte fram Sven Delblancs omdöme om henne i Den svenska litteraturen 1989, där han bedömer henne som icke-nyskapande, en “atavism”. Östman jämför meningslängden i Strindbergs Röda rummet (33,1 ord/mening) med Lagerlöfs Gösta Berlings saga (16,6 ord/mening). Kortare meningslängd anses känneteckna modernt språk. Singulara verb vid plurala subjekt är också något som kännetecknar modernt språk, och i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (190607) använder Lagerlöf konsekvent singularformer, utom när kungen talar. Varför värderas då hennes språk som tillbakablickande eller nostalgiskt? Östman undrade vad språkforskningen missar när den blint följer vissa tolkningsmönster, i det här fallet i fråga om Selma Lagerlöf.

Marika Tandefelt från Svenska handelshögskolan i Helsingfors var den enda som hade ett finlandssvenskt tema för sitt föredrag: Finlandssvenskt reklamspråk – före eller efter sin tid? Hon hade undersökt annonsspråket i Stockmanns respektive Nordiska kompaniets (NK) annonser under 1940-talet, närmare bestämt verbböjningen. Hon ville låta förekomsten av verbets pluralböjning fungera som en mätare med vilken hon undersöker om utvecklingen i språkområdets periferi (Helsingfors) har varit långsammare än i språkområdets centrala områden (Stockholm). Hennes hypotes var att finlandssvenskan, i det här fallet Stockmann, avskaffade verbböjningen senare än vad man gjorde på NK i Sverige. Det överraskande resultatet var emellertid att det hade gått precis tvärtom. Stockmann började använda singu­lara verb vid plurala subjekt redan 1939 och 1943 var det konsekvent genomfört (dock användes plurala verbformer i en liten del av annonserna 1945-1946) medan NK först 1951 hade konsekvent användning av singularformer vid plurala subjekt.

Sammantaget kan man säga att det är nyttigt – och intressant – att ägna sig åt självreflektion, i varje fall om man är språkhistoriker. Föredragen kommer att publiceras i en konferensrapport. På adressen http://spraakbanken.gu.se/ktext/SSH10/ hittar man information om konferensen, bland annat sammandrag av samtliga föredrag.

Den elfte konferensen i serien Svenska språkets historia kommer att hållas i Uppsala den 23–24 april 2010.

Charlotta af Hällström-Reijonen