Fonetik kan kortfattat beskrivas som läran om hur vi frambringar våra språkljud. Fonologin handlar om hur dessa ljud tillsammans bildar ett system. En fonetisk beskrivning skulle exempelvis fokusera på hur vi uttalar det som skrivs r. Skånskan och angränsande varieteter har ett bakre [ʁ], med tungryggen höjd mot tungspenen, medan största delen av språkområdet har olika främre varianter. Stockholmarna kan bjuda på väsande [ʐ] (en frikativa) och lite slappare [ɹ] (en approximant). Om vi i stället tar i lite får vi till ett vibrerande [r] (benämnt tremulant eller vibrant.) Detta mer energiska [r] är nog oftare förekommande i Helsingfors.
En fonolog skulle notera sådana fonetiska data och sedan raskt konstatera att dessa r-ljud – de anatomiska skillnaderna till trots – ur en psykologisk synvinkel är ”samma” ljud. Fonologen kallar sådana mentala ljud för fonem. Dessa skrivs inom snedstreck, till skillnad från allofonerna, som är det som faktiskt kommer ut ur munnen och skrivs med hakparentes. Vi talar sålunda om fonemet /r/ med de geografiska allofonerna [ʁ], [r], [ʐ], [ɹ] med flera. (Mer om fonem här: Språkkontakt på högvarv(siirryt toiseen palveluun) (Språkbruk 1/2020))
Att vi uttalar /r/ lite hur som helst inom språkområdet verkar inte medföra några större problem.
Att vi uttalar /r/ lite hur som helst inom språkområdet verkar inte medföra några större problem (annat att vi ibland anser varandra prata lite underligt). Man kan se det som att vår inre fonologi förmår hantera det fonetiska virrvarret. Vi talar ju ändå vad vi uppfattar som samma språk.
Nykomlingarna sj- och tj-
Nu finns det dock två ljud där den fonetiska verkligheten utmanar den fonologiska strävan efter ordning och reda. Jag talar om sj-ljudet och tj-ljudet, som också kan uttalas lite hipp som happ, vilket utgör en källa till potentiella missförstånd.
Nu finns det dock två ljud där den fonetiska verkligheten utmanar den fonologiska strävan efter ordning och reda.
Sj– och tj-ljuden är nykomlingar i vårt språk. När vi kom igång med att skriva med latinska alfabetet på svenska någon gång under 1200-talet fanns inte dessa ljud; i Äldre Västgötalagen ska sialvær ’själv’ och siundæ ’sjunde’ uttalas med [sj] (alltså [s+j]), boskipti ’boskifte’ och a enu skipi ’på ett skepp’ med [sk], skiutær med [skj] och stiæll ’stjäl’ med [stj]. På samma sätt har kötsticki ’köttstycke’ och kyrkiugardhi uttalats med ”hårt” [k], medan tyughu ’tjugo’ hade inledande [tj]. (Nämnas kan också þiuf/þiwær ’tjuv’ som ursprungligen hade [θj], innan det övergick till [tj].)
När sj-ljuden och tj-ljuden sedermera uppstod i ord som de ovannämnda föranledde det ingen revision av stavningen, vilket bidrar till den förvirring som understundom dyker upp kring dessa ljud. Tidtabellen för ljudens uppkomst diskuteras inte här, utan jag konstaterar bara att det i princip rörde sig om en serie fonetiska förenklingar som lite paradoxalt ledde till en mer komplex fonologi: vi har utökat vår fonemarsenal med två nya fonem, som vi skulle kunna beteckna /ʃ/ och /ɕ/. Vi går nu direkt in på dagens ljudsystem, varvid jag tar mig friheten att fylla framställningen med anekdoter från min egen släkt.
Ny ort, nya språkljud
Författaren till dessa rader föddes i Blekinge i början av 1970-talet och talade som påg en blandning av sin mors och fars moderna blekingska respektive skånska. Detta innebär att jag hade [ɧ] – ett bakre sj-ljud – bildat på nästan samma ställe som det ovan beskrivna [ʁ]; jag sa alltså [ɧʉ̟ː] om räkneordet sju. Samma ljud återfanns i skepp, skjuter och stjäl. Och som seden är i sydsvenska hade jag samma ljud även efter vokal, som i dusch, alltså [dɵɧː]. Vidare hade jag ett allmänsvergiskt frikativt tj-ljud, vars uttalsställe ligger lite bakom [s]: tjock uttalade jag [ɕɔkː], samma [ɕ] figurerade i kyrka och kjol. Mitt uttal av planeten Mars följde såväl min fars uttal som skriftbilden: [maʁs]. Fonologisk frid och fonetisk fröjd. Och så flyttade vi till Södertörn.
Fonologisk frid och fonetisk fröjd. Och så flyttade vi till Södertörn.
Halvannan månad innan jag skulle börja skolan bosatte vi oss en knapp timmes bilresa söder om Stockholm och jag ställdes genast inför språkliga utmaningar. Att /r/ skulle uttalas som främre [ɹ] i stället för mitt nedärvda [ʁ] krävde lite övning, men medförde ingen intellektuell börda. Tursamt nog dög mitt tj-ljud fint i tjock [ɕɔkː], liksom mitt bakre sj-ljud i sju [ɧʉ̟ː], men sedan stötte jag på patrull. Man får under inga omständigheter uttala dusch som [dɵɧː] i Mälardalen, utan förväntas uttala det med bakåtböjd tungspets, en retroflex, vilket är samma ljud som återfinns i ord där /r/ och /s/ smälter ihop; dusch och Mars heter alltså i Stockholmstrakten [dɵʂː] respektive [maʂː].
Jag fick utstå hån från mina jämnåriga innan jag löste problemet genom list.
Det där tyckte jag var mystiskt på en fonologisk nivå och trixigt på ett fonetiskt plan. Jag fick utstå hån från mina jämnåriga innan jag löste problemet genom list, i det att jag omärkligt smög in ett annat ljud än det egentligen önskvärda i ord som dessa. Jag började nämligen använda mitt /ɕ/, det vill säga tj-ljudet, här. Jag säger alltså [dɵɕː] och [maɕː] – med platt tunga – och ingen har sedan dess protesterat.
Min lillasyster, som efter mönster av vår hulda mor hade ett mer blekingskt uttal och helt enkelt strök /r/ i Mars och sa [masː] (liksom i Småland), fick gå till talpedagogen för att reda ut saken. Hon har sedan dess ett vackert visslande [maʂː]. Sedan flyttade jag till Finland.
Stjärna eller kärna?
Även i republiken välkomnades jag av ett annorlunda fonologiskt system, där vissa delar var knivigare än andra. I centrala Nylands standardsvenska heter det [marsː], med främre [r] och utan att smälta samman /r/ med /s/. Det har vi rikssvenskar inga problem med, och heller inte med det finländska tj-ljudet. Det brukar beskrivas som en affrikata, vilket i detta sammanhang kan översättas med att det har ett t-förslag (till skillnad från frikativan i Sverige). Att tjock uttalas [tɕɔkː] är bara logiskt; det är ju så det stavas. Att kyrka uttalas [ˈtɕyrkːa] är heller inget som egentligen kan missförstås.
Det var i stället sj-ljudet som gjorde att jag inte kunde slappna av helt i den nya omgivningen.
Det var i stället sj-ljudet som gjorde att jag inte kunde slappna av helt i den nya omgivningen. Vill man göra det lätt för sig kallar man det sverigesvenska [ɧ] för ett bakre sj-ljud och dess finländska motsvarighet främre. Exakt hur man fonetiskt ska beteckna detta sj finns det lite olika bud om. Ett av förslagen är [ʃ]. Oavsett vilket tecken man använder är det ett faktum att ljudet ligger farligt nära det svergiska tj-ljudet [ɕ].
När ljudet uppträder i ordslut som i [dʉʃː], det vill säga dusch, är det ingen fara på taket. I denna position finns det ändå inga ord som kontrasterar /ʃ/ mot /ɕ/. I början av orden är det dock upplagt för missuppfattningar. Ett finländskt stjärna med [ʃ] och ett sverigesvenskt kärna med [ɕ] är inte helt lätta att hålla isär. Även den fonetiska terminologin är förvirrande lik: [ʃ] beskrivs som palatoalveolart, medan [ɕ] anses vara alveolopalatalt.
För en som levt hela sitt liv söder om Mälaren kan ett sådant bruk av främre sj-ljud framstå som lite främmande.
Ett liknande ordinitialt främre sj-ljud – transkriberat [ʂ] – förkommer även i Sverige, där det ibland nedlåtande kallas för fröken-sje. I Stockholmstrakten har detta uttal länge haft en påtaglig social dimension, men är det dominerande uttalet i Norrland oavsett faktorer som kön och klass. För en som levt hela sitt liv söder om Mälaren kan ett sådant bruk av främre sj-ljud framstå som lite främmande. Och i Finland är det alltså den bistra vardagen (utom på Åland, där både [ɧ]u och till och med du[ɧ] är fullt gångbart).
Nu kan du dina händer kyla
Av någon anledning är det min avhållna nyländska svärmor som oftast förvirrar mig på den här punkten. En gång trodde jag att hon ville bjuda på kälkselleri, men det rörde sig i stället om något som tydligen heter stjälkselleri. En annan gång läste hon ett julklappsrim för en av mina svägerskor: ”Nu kan du dina händer kyla …” Ska det behövas så här mitt i vintern? hann jag tänka innan jag efter att ha hört andra raden förstod hur det hängde ihop: ”Nu kan du dina händer skyla / så att du inte drabbas av kyla.” Det var alltså ett par vantar i klappen. En annan gång talade svärmor – som jag uppfattade det – om styvmoderligt kött. Ja, ni fattar galoppen.
Förvirringen fortsätter i nästa generation. När min ena finlandsfödde son under julen 2022 hälsade på sina rikssvenska bröder och övrig släkt i Stockholm med omnejd började han efter någon dag uttala kött med [ç], i stället för med sitt finländska [tɕ]). Detta palatala [ç] återfinns normalt i tyskans ich och grekiskans όχι ’nej’. Gossens uttal var fullt begripligt, ehuru lite underligt, men det var visst en övergående fas. Snart kastade han det fonologiska systemet över ända och satsade allt på ett fonetiskt fulländat [ɧ], vilket han använde så mycket det bara gick. Sju uttalades med [ɧ], men även tjuv och köpa. Han funderade själv över detta: ”Pappa, [ɧ]epp – en båt – och [ɧ]äpp – pinnen – e homonymer.” Den brandgula färgen kallade han oran[ɧ], och samma ljud återfanns i uttalet [beːɧ] av beige (som jag själv sa i hans ålder). Även /rs/ fick vara med på det dorsovelara tåget, när han talade om att fö[ɧ]öka och om Ma[ɧ].
Hans mor, diskursanalytikern, log rart och hävdade att ”De e ju så ni talar i Sverige.” Nej, det gör vi alltså inte. Nå, nu återstår att se hur lillebror sköter detta. Än så länge säger han oftast [s]u, du[s], Ma[ls] och [s]ock.
