Skandinavisk ordhjälp
1/1995

Peter Slotte

Skandinavisk ordhjälp

 

Det senaste tillskottet till Norstedts randiga ordboksserie är en mycket speciell ordbok, den tre-språkiga ”Skandinavisk ordbok”. Ordboken har getts ut i samarbete med Nordiska språksekretariatet och med ekonomiskt stöd av Nordiska ministerrådet. Redaktörer är Birgitta Lindgren, Skirne Helg Bruland, Allan Karker och Ståle Løland. Ordboken består av tre separata ordförteckningar: en lista med danska ord som har bedömts vara svåra för norrmän och för svenskar – eller för antingen norrmän eller svenskar –, en norsk lista avsedd för danskar och svenskar samt en svensk lista avsedd för danskar och norrmän. Den tre-delade ordboken är alltså tänkt att användas av dem som har något av de tre språken som modersmål. Den ges ut parallellt på Norstedts i Sverige, Gyldendal i Danmark och Kunnskapsforlaget i Norge. Ordboken är ”passiv” (avsedd för perception, inte för produktion); den syftar enbart till att underlätta grannspråksförståelsen. Den saknar följaktligen upplysningar om ordklasstillhörighet, böjning och fraseologi, och ordförklaringarna är högst elementära.

Ordboken innehåller sammanlagt omkring 10 000 ord, alltså drygt 3 000 ord för vart och ett av språken. Norskan har fått sig tilldelad litet fler ord än grannspråken eftersom också nynorskan i någon mån beaktas (som källspråk). Omfånget måste alltså betecknas som rätt anspråkslöst; jfr att Modersmålslärarföreningens gamla små nordiska skolordlistor upptar 5 000–8 400 ord och Norstedts Norsk-svenska ordbok hela 50 000 uppslagsord. Benämningen ”ordbok” för de tre hopbuntade ordlistorna är kanske lite väl pretentiös.

Till följd av urvalsprinciperna (ett ord anförs så snart det bedöms som svårt för någon av språk-grupperna) kommer ordboken att innehålla åtskilligt dödkött, sett ur en viss särspråklig synvinkel. På s. 25 i den norska listan hittar man t.ex. ferie, fersken, fetter, finer, fingerbøl, fingernem, fintfølende, fippskjegg, fjern och fjernsyn, vilket knappast är till någon större glädje för dansken eftersom orden förekommer också i hans språk, med ungefär samma form och betydelse. Men orden måste finnas med, för på svenska heter det semester, persika, (manlig) kusin, faner, fingerborg, händig, finkänslig, pipskägg, avlägsen resp. television. På grund av trespråkigheten får alltså dansken finna sig i att måsta avstå från förklaringar till t.ex. norskans fikle, fillet, finn, finnskjegg, firmenning, firseter, fisen, fit, fivel och fjellfrass – ord som troligen hade kommit med i en tvåspråkig norsk-dansk ordlista av motsvarande omfång. Från dansk synpunkt kan inemot hälften av de norska orden förefalla ”onödiga”. Sett ur omvänt perspektiv är andelen självklara ord ännu större: över hälften av ordbokens danska ord är lättigenkännliga för norrmannen, vilket ju har sin språkhistoriska förklaring. Det är alltså svenskans ­många särord som är orsaken till att så många dansk-norska självklarheter har tagits med.

Den bästa internordiska språkförståelsen finns som känt i det dansk-norska umgänget; svensken står i högre grad på sidan om. Skandinavisk ordbok bidrar på sitt sätt till att förklara skillnaderna i grannspråksförståelsen (jfr t.ex. presentationen av Ulla Börestams ”Skandinaver samtalar” på s. 5–8). Den som har svenska som mål- eller källspråk har alltså störst utbyte av ordboken.

Å andra sidan är trespråksperspektivet en verklig glädjekälla för den språkligt nyfikne läsaren, som grunnar över likt och olikt i våra språk. Han får idéer och finner sig, föreställer jag mig, snart slående kors och tvärs i boken. Varför heter det briks, brisk och brits för samma sak på de olika språken? Och varför skraldespand, søppelbøtte, sophink? Hur har det kunnat gå så olyckligt att vi har beteckningarna bakgear, revers och back-växel för samma sak? Varför måste Nalle Puh heta Peter Plys och Ole Brumm bland våra nordiska grannar? Danskans tiltag och norskans tiltak betyder ’initiativ’; men hur uttrycks ’tilltag’ på danska och norska? – Det specifikt finlandssvenska saknas i ordboken, men ibland har man anledning att nicka igenkännade åt ett och annat i grannspråken, t.ex. i serierna aktionær, ak­sjonær, aktieägare; støpsel, støpsel, stickpropp/stickkontakt och pennalhus, pennal, pennskrin. Och den dialektkunnige hittar många gamla bekanta bland de ”särnorska” orden. Det samskandinaviska perspektivet, den handgripliga demonstrationen av likt och olikt, måste utan tvekan sägas vara ordbokens största förtjänst.

Ordboken är avsedd att ”öka förståelsen mellan Sverige, Norge och Danmark”, och det gör den väl, även om den inte räcker till för mycket mer än att forcera de allra elementäraste språkliga hindren vid läsning av texter på grannspråken, men vackert så. Urvalet av ord verkar vara gjort med omsorg och med inriktning på praktiska nutida behov. De klassiska lömska likheterna finns förstås med (dock ej med någon särskild markering), och också ett antal benämningar på nationella företeelser, ibland dolda bakom någon ogenomskinlig förkortning, får sin förklaring: t.ex. danskans och norskans d.d., danskans och svenskans ATP, danskans cpr-nummer och hf. – för att inte tala om serien fg., fung., vik.

En snabb provkörning visar att boken fungerar någorlunda. Jag har läst en slumpmässigt vald sida Rifbjerg med ordboken i handen. Trots ordbokens begränsade omfång kunde jag hitta det mesta av det som kunde tänkas vara svårt för en i danskan obevandrad svensk läsare, t.ex. boligmangel, overflade och skikkelse. Men naturligtvis saknades en hel del av danskans säregenheter; oftast handlade det om lågfrekventa ord, men också om rätt vanliga ord som fornemmelse, genspejle och tilværelse. Försöket att tolka Tarjei Vesaas med ordbokens hjälp misslyckades emellertid totalt; hans nynorska kräver en ordbok av betydligt större omfång. Skandinavisk ordbok har inga sådana pretentioner.

Bedömd som tryckalster får boken både plus och minus. Den är mycket luftigt tryckt och lätt att hitta i, sedan man väl har lärt sig hur de tre språken ligger i boken. Luftigheten är säkert en stor fördel, t.ex. för skolbruk. Med lite mindre luft hade å andra sidan fler ord fått plats; redaktionen kunde gärna ha försett sig med en uppsättning reservord att fylla ut de onödigt många blanka spalterna med. Den mest påfallande luftigheten finns för danskans quiz ’frågesport’ och norskans clutch ’koppling’ som bestås varsin helsida.

Nu när vi har har en trespråkig skandinavisk ordbok av det här slaget verkar  uppläggningen så självfallen att man förvånas över att ingen tidigare har kommit på den förträffliga idén. Priset per nyttigt grannspråksord blir tyvärr onödigt högt, i synnerhet för dansken och norrmannen.

 

Peter Slotte

litteratur95.jpg 

 





























Skandinavisk ordbok. Red. Birgitta Lindgren, Skirne Helg Bruland, Allan Karker och Ståle Løland. Norstedts, Stockholm 1994. 7+106+122+ 118 sidor. Pris ca 335 mk.

Peter Slotte