Det här tre rubrikerna ingick i Hufvudstadsbladet en alldeles vanlig torsdag, den 3 mars 2016. Och det här är ingalunda ett undantag när det gäller det relativt stora antalet artiklar och notiser som handlar om hotet mot svenskan i Finland eller om finlandssvenskans framtid.

Som finlandssvensk blir man emellanåt väldigt trött av att se samma diskussioner blossa upp med jämna mellanrum, lite väl ofta. Än är det tvåspråkiga skolor som diskuteras, än är det den obligatoriska svenskan i finska skolor som debatteras. Man undrar ibland om det är någon som försöker tillämpa utmattningsmetoden. Men riktigt så illa är det inte, några få vassa kommentarer i diskussionsspalterna ger en skev bild av verkligheten. De som hörs och syns i debatten är inte i majoritet och det är inte så illa som det verkar.

Finlandssvenskar anklagas ibland för att vara uteslutande och inåtvända, men jag vill påstå att vi inte är det, utan det handlar för det mesta om en självbevarelsedrift. Vi måste ha en öppen inställning men samtidigt se till att vi får det stöd vi behöver för att inte svenskan i Finland ska vittra sönder. Vi behöver svenska rum och stöd, bland annat genom en stark språklagstiftning, men också genom att erbjudas svenska skolor, svenskspråkiga medier etc.

Språkbruk har tidigare skrivit om att minoritetsspråkssituationer brukar jämföras med en rulltrappa. Ett minoritetsspråk kan ses som en person som försöker åka uppåt i en rulltrappa som rullar neråt. Det går att komma uppåt bara man hela tiden kämpar sig uppåt, men släpper man taget åker man snabbt ner igen. Ett minoritetsspråk kan helt enkelt inte vila på lagrarna. I ärlighetens namn skulle det vara väldigt skönt att bara åka uppåt i rulltrappan ett tag. Att bara få vila i språket.

Men. Gnäll är inte särskilt konstruktivt och har lätt en förlamande inverkan. Språk är roligt, oberoende av vilket språk det handlar om. I det här numret av Språkbruk berättar Daniel Andersson om den språkglädje ordspråken tillför ett språk och den prisbelönta översättaren Janina Orlov berättar om sin passionerade inställning till sitt arbete och om hur hon blir en annan person beroende på vilket språk hon översätter ifrån.

Häromdagen blev vi kontaktade av språkvetarna Therese Lindström Tiedemann och Sina Tezel från Språkvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet som berättade att de skulle arrangera en språkworkshop för allmänheten i Uppsala, och de ville gärna erbjuda en Språkbrukprenumeration som pris i en tävling. Workshoppen hade devisen ”språk är spännande, roligt och viktigt”. Rubriken för workshoppen var ”Välkommen att fundera kring språk och flerspråkighet!” Dagen präglades av sprudlande och kreativ språkglädje, och i nästa nummer av Språkbruk berättar arrangörerna om konceptet kring workshoppen som de tänkt fortsätta med.

Alla språk är givetvis lika mycket värda. I dag lever vi i en flerspråkig och mångkulturell värld och vi ska och får inte bygga murar omkring oss, men att få tala sitt modersmål är inte ett privilegium, det är en rättighet.