Snacka skandinaviska
4/2012

Nina Martola

Snacka skandinaviska

Birgitta Lindgren & Anitha Havaas: Snacka skandinaviska. Prodicta 2012. 136 sidor.

Denna höst har det kommit ut en liten guide om de skandinaviska språkens inbördes förståelighet. Författarna är Birgitta Lindgren, mångårig språkvårdare på Språkrådet i Sverige och aktör i det nordiska språksamarbetet, och Anitha Havaas, försvenskad norsk översättare och författare (red. kommentar: Birgitta Lindgren intervjuas i detta nummer av Språkbruk).

Utgångspunkten i boken är svenska och svenskars utmaningar när det gäller att kommunicera med de nordiska grannarna. Grannspråken danska och norska jämförs med svenska på ett mycket pedagogiskt och lättillgängligt sätt. Ibland blir det rentav lite överdrivet lätt. Man får nästan en känsla av att det är till tolvåringar och inte till vuxna som texten vänder sig. I själva verket kunde boken antagligen med fördel användas i skolundervisningen.

Det ges översikter av de väsentligaste skillnaderna i uttal, grammatik och stavning mellan svenska och danska och svenska och norska och det pekas på likheterna mellan de två senare språken. Lexikala skillnader tas självfallet också upp. Boken innehåller flera nyttiga listor, dels över ord som svenskar kan ha svårt att förstå i danska och norska, dels över vilka svenska ord som kan vålla danskar och norrmän problem, de falska vännerna inte att förglömma. Meningen är inte att man ska plugga listorna utantill utan snarast att man ska kunna titta i dem vid behov.

Det framhålls också att svenska inte är så lätt som svenskar gärna tror, och att man som svensk i det nordiska umgänget helst ska undvika vardagliga ord och sträva efter att tala lite långsammare och tydligare än man normalt gör. Många av de svenska uttalsdrag som danskar och norrmän kan ha problem med gäller för övrigt inte finlandssvenskt uttal, som ju ligger betydligt närmare skriftbilden än sverigesvenskt. Många finlandssvenskar med erfarenhet av nordiskt samarbete har säkert fått kommentaren att deras finlandssvenska är lätt att förstå (då talar vi förstås om vårdad finlandssvenska).

Utöver beskrivningar av de rent språkliga skillnaderna och hur man ska underlätta förståelsen diskuteras också den historiska bakgrunden och de kulturella skillnaderna mellan de tre länderna. Boken innehåller därtill ett antal intervjuer med personer som har erfarenheter av att bo och arbeta i ett nordiskt grannland eller av att kommunicera med andra nordbor i sitt arbete. Alla intervjuade har eller har haft ganska täta kontakter. Det som saknas är en intervju med en person som bara då och då, exempelvis under möten, kommer i kontakt med andra nordbor. Sådana personer har ju det problemet att förmågan att förstå rostar mellan gångerna.

Författarna är – begripligt nog – starka förespråkare för kommunikation på skandinaviska. Ett av de argument de lyfter fram är hur lätt det är att lära sig umgås mer eller mindre obehindrat med andra skandinaver genom att var och en talar sitt språk, medan motsvarande kompetens i engelska kräver år av studier i skolan. Det argumentet håller kanske inte riktigt i våra dagar när många barn klarar av att kommunicera på engelska redan innan de ens börjat läsa språket i skolan. Det är rätt sannolikt att den generationen tycker det är enklare att snacka engelska med i all synnerhet danskar. Unga nordbor har ju dessutom en bred gemensam anglo-amerikansk plattform och de tycker det är ”coolt” med engelska. Men det behöver inte betyda att de aldrig kommer att upptäcka glädjen i det skandinaviska. Snacka skandinaviska kan vara till hjälp när de tar de första stegen på den vägen.

 

SB_sisalto_img_41.jpg


 

Nina Martola
Skribenten är föreståndare för Svenska avdelningen på Institutet för de inhemska språken.

I denna tidskrift: 4/2012