null Sockenboöknamnen illustrerade känslan av ”vi och dom”

Artikel 28.10.2021

Sofia Ahläng

Sockenboöknamnen illustrerade känslan av ”vi och dom”

Många sockenboöknamn härstammar från byslagsmålen som förekom under 1800-talet, och de kunde vara både nedsättande och skämtsamma. Eller vad sägs om Hindärsby knåttan och Fladaflaskorna?

Rivaliteten mellan byar och socknar har gett upphov till många öknamn på invånarna i olika socknar i Finland. Enligt nylänningarna var österbottningarna till exempel pukojunkare, som använde kniv vid slagsmål. På bilden syns två Molpebor som ”drar langråmp”.

Bild: Folkmålskommissionen (FMK), samling 158

Sockenboöknamn är öknamn som invånarna i olika socknar förr i tiden har kallat varandra. I Ordbok över Finlands svenska folkmål dyker de upp lite här och var, och eftersom jag är en person på ständig jakt efter nya, kreativa glåpord väcktes mitt intresse direkt.

Jag har lyckats hitta öknamn för 55 av de 84 olika socknar som dialektordboken behandlar. I medeltal är västra Åboland överlägset, vad gäller mängden öknamn. Efter det följer östra Nyland och mellersta Österbotten. De enskilda socknar som ser ut att ha drabbats av allra flest öknamn är Vörå, Närpes, Houtskär och Borgå. Mest troligt beror det här på att personerna som har samlat in material till ordboken i de här trakterna helt enkelt har varit lite extra intresserade av just sockenboöknamnen.

Kråkor och kajor

Till att börja med har jag valt att dela in öknamnen i kategorier baserat på deras konkreta betydelse, till exempel fåglar. Oftast var det ändå inte den specifika fågeln man syftade på, utan snarare en egenskap man associerade till den. Men om vi trots det ser på några konkreta kategorier så har den allra största gruppen visat sig vara just fåglarna. Här är kråkan den absolut vanligaste, och den har använts för invånarna på elva olika orter. Dessutom är kråkan spridd över hela Svenskfinland, så den negativa innebörden verkar ha varit rätt allmän. Till exempel kan man ha menat att personen i fråga är högfärdig, illistig eller lat. En annan vanlig fågel är kajan. Den har gått under namnen kaja, knaka och kyrknacka. I Helsinge talade man till exempel om Körkby kna:kåna, och menade då invånarna i kyrkbyn. Även folk i Pyttis, Sagu och Södrik i Esbo har kallats kajor.

Rim om myggor

En annan stor grupp är insekterna, där myggan är överlägsen till antalet. Räknar man också knotten och krankarna till gruppen, så har de här fått beskriva invånarna på hela 21 orter. Till exempel var invånarna i Hindersby i Lappträsk Hindärsby knåttan, och om folk i Pensala i Munsala och Hankmo i Kvevlax fanns till och med ramsor. ”Änglands myddjin pila me på ryddjin, Pensal krankan ha: sama tankan”, och ”Hankmo krankan me nä:värbankan”. Direkt översatt skulle de vara ”Englands myggen pillade mig på ryggen, Pensalkrankarna har de samma tankarna”, och ”Hankmokrankarna med näverbankarna”.

Även fiskarna har varit populära i sockenboöknamnen. Mörten är den vanligaste, och den har folk i bland annat Pojo, Karis, Kyrkslätt och Vallgrund i Replot blivit uppkallade efter. Både gersen och norsen var också populära öknamn, men desto mindre populära som fiskar.

Argsinta personer kallades katt

Ser vi på övriga djur så finns det flest kalvar och katter bland öknamnen. Kalvarna fanns bland annat i Bromarv, Karvat i Oravais, Kasaböle i Sastmola och Lökholm i Nagu. Katterna går under namnen katta, kattunge, kissa och frass. Till exempel sade man Pedäsi kissona och Skaftong kattongan om Pedersöre och Skaftung i Sideby. Uttrycken kan visserligen låta gulliga, men man kan i själva verket ha syftat på argsinta personer, gärna kvinnor. Djur har också använts i sockenboöknamn på liknande sätt i Sverige.

Arstagarna tog sig i baken

Förutom de mer konkreta kategorierna har jag delat upp öknamnen i kategorier baserade på den egentliga betydelsen. En hel del skulle passa in under rubriken ”irriterande egenskaper”. Ma:laks donkapårran (dunkaporr), som betyder ’brännvinskagg’, om invånarna i Malax, Fladaflaskorna i Sideby och flaskskitarna i Kronoby kan alla tolkas som att de syftar på dåliga alkoholvanor. Även de tidigare nämnda kajorna kan passa hit. Enligt nylänningarna var österbottningarna pukojunkare, vilket indikerar att de använde kniv vid slagsmål. I Österbotten var det mer specifikt Nykarleby som drabbades av den fördomen. Bönderna i Snappertuna kallades adeln, eftersom de ansågs fina och högfärdiga. Av samma anledning kallades invånarna i Kronoby för Krombi högskådare. Invånarna i Liljendal var arstagare, eftersom de ständigt lär ha tagit sig i baken, och Strömforsborna var klosstövlar, eftersom de tydligen hade smutsiga skodon. Dessutom kunde en som bodde på Föglö anses vara en fjäsker eller tasker, och kallades därför fjutt.

Långa stänger, korta korvar

Förutom irriterande egenskaper skulle en hel del öknamn också passa in under rubriken ”ofördelaktigt utseende”. Till exempel kunde invånarna i Ingå kallas hummelstänger, vilket kan syfta på en lång och gänglig person. Också kräklorna i Norrnäs i Närpes lär ha haft samma egenskap. I motsats till dem var invånarna i Pargas korvar, vilket kan tolkas som en kort och tjock person. Här har så gott som hela Åboland, och även orter utanför, varit eniga.

Något som är genomgående för öknamnen är att de ofta är ljudhärmande och bygger på allitteration och assonans.

Något som är genomgående för öknamnen är att de ofta är ljudhärmande och bygger på allitteration och assonans. Vissa öknamn var alltså inte nödvändigtvis menade att generalisera en hel befolkning, utan har uppkommit för att de helt enkelt låter roliga. En del av dem är rätt förutsägbara, som kråkorna på Kråkö i Borgå, korparna i Korpo, hönsen i Hönsnäs i Houtskär och laxarna i Bolax i Hitis. Förutom dem har vi Hyömå hyökana ’hök’ i Högmo i Kimito, mossatramparna på Mosabacka i Helsinge och dömling[arna]​​​​​​​ ’dymling’, som kan betyda både dumhuvud och vresig person, på Kumlinge.

Roliga öknamn

Min sista kategori är de sockenboöknamn som jag tyckte var lite extra roliga. Vi har exempelvis lindansarna i Ingå, näckarna på Kökar, kvastarna i Rejpelt i Vörå, bonksleikare[n] i Solf, ’bunkslickare’, lodisvenskana ’ludensvensk’ i Strömfors och rensbrädena i Tenala. Förutom dem var invånarna i Purmo lodipormbo:a ’ludenpurmbo’, eller helt enkelt pormobåoan me lorvoskåoan (lurvogsko). Troligen syftade det här på en speciell sorts skor som purmoborna var kända för att använda. Lertuppen är något som man kallat folk på olika håll i Svenskfinland; exempelvis invånarna i Tjusterby i Pernå sågs som sådana. Spontant kan man tro att lertupp är en annan variant av lergök, eller varför inte en pik mot byns osedvanligt smutsiga fjäderfän. Efter en snabb sökning i ordboken ser man dock att det troligen rör sig om en dåligt murad spis.

Ursprung i byslagsmålen

Sockenboöknamnen illustrerade ”vi och dom”-känslan mellan socknar och byar, och kunde alltså vara både nedsättande och skämtsamma. De användes främst på ställen där folk från olika orter möttes, såsom marknader, auktioner och danser. Ofta uppkom namnen under de så kallade byslagsmålen. De här förekom fram till omkring 1920, när de fick ett naturligt slut i och med nykterhetsrörelsen. Byslagsmålen gick nämligen till så att pojkgängen i byarna söp, och for sedan till grannbyn för att slåss. Inte sällan berodde det här på att någon bypojke talat om en främmande bypojkes ”frieri”. Ibland meddelade man också om slagsmålet på förhand, så att grannbyns pojkgäng fick en chans att förbereda sig. Slagsmålen inleddes ofta med att man stod och ropade glåpord och svordomar till varandra, och det var här sockenboöknamnen kom in. För extra slagkraft använde man sig gärna av rim och ramsor. Den enda regeln i slagsmålen var att man inte fick använda kniv (vilket ger en än tydligare förklaring till öknamnet pukojunkare), men det var inte ovanligt att andra tillhyggen förekom. Trots att det många gånger var fråga om blodigt allvar, så fanns det sällan dåliga vinnare. Man var medveten om att den ena byn vann ibland, och ibland den andra. Om man förlorade kunde man dessutom passa på att slänga in hotelser inför nästa gång, innan man drog sig hemåt. Några direkta exempel på där socknar har tagit de öknamn de drabbats av och gjort dem till sina egna är Malax storätare och Sibbovargarna. Sedermera har det ena blivit namnet på en grill, och det andra har blivit en stolthet för hela kommunen.

Grannrivalitet

Slutligen har jag tagit mig friheten att göra egen efterforskning i mina bekantskapskretsar. Jag bad folk berätta var de har vuxit upp, och vilken ort som sågs som den största rivalen. Ett tydligt fall var rivaliteten mellan Vörå och Oravais. Här fanns ingen tvekan, varken i min eller mina föräldrars generation. Kvevlax och Kuni i Korsholm är också ett starkt par. Här har en person i min egen ålder vittnat om hur barn jagat bort varandra från sina respektive byar. ”Eget fel att int Kvevlax har nånstans ti sim”. Replot och Björkö verkar ha svårigheter på sitt håll, både sinsemellan och internt. Inte verkar de ha det lättare med dem på den andra sidan om Replotbron heller, för den delen. För dem som gått i Tölby-Vikby skola, också i Korsholm, är Solf den största rivalen. Det här ser ut att vara ömsesidigt. Förutom de här fick jag också berättat för mig om exempelvis Korsholmsbyarna Smedsby och Karperö, Vasa och Korsholm, Vasa och Seinäjoki, Yttermalax och Övermalax, Molpe i Korsnäs och övriga Korsnäs, och Västerby och Österby i Ekenäs. Ett intressant fenomen i Österbotten är Karleby. Här är det inte bara de närliggande orterna som tycks ha åsikter om staden, utan det verkar vara rätt allmänt.

För oss korsholmare är de alla stassfrassar, oavsett i vilken stad eller tätort de bor.

Än idag lever alltså den här känslan av ”vi och dom” tydligt kvar, även om de specifika sockenboöknamnen inte är lika vanliga. Själv minns jag tydligt den tidigare nämnda rivaliteten mellan oss i Tölby-Vikby skola och dem i Solf skola. I högstadiet övergick rivaliteten till oss i Korsholm och dem i Vasa. Ur ett ännu bredare perspektiv hittar man samma känsla mellan oss i Österbotten och dem i Nyland. Det är en rivalitet mellan glesbygd och tätort, landsbygd och stad – för oss korsholmare är de alla stassfrassar, oavsett i vilken stad eller tätort de bor.

De sockenboöknamn jag har tagit upp i den här texten är långtifrån alla som finns att upptäcka i Ordbok över Finlands svenska folkmål. Där finns många fler man kan hitta och, för min del, gärna återinföra. Dessutom uppdateras ordboken kontinuerligt, så om din socken ännu inte fått ett öknamn finns det fortfarande hopp.

Sofia Ahläng

Skribenten var sommarpraktikant på Institutet för de inhemska språken sommaren 2021.