Temat för årets språkvårdsdag var ”Med svenskan på väg – språkbruk, språkvård och språkutveckling”. Många talare fokuserade på hur den svenska språkvården och synen på språkbruket utvecklats fram till i dag. Det står klart att utvecklingen har gått från en mer svartvit syn på språket till en mer pluralistisk och diskuterande hållning där kontexten är avgörande för vad som är lämpligt och vad som är mindre lämpligt.

Det står klart att utvecklingen har gått från en mer svartvit syn på språket till en mer pluralistisk och diskuterande hållning.

Språkutvecklingen i sig berördes också under dagen. Flera talare poängterade att det svenska skriftspråket på många sätt närmar sig talspråket, exempelvis genom olika slag av chattspråk. Samtidigt har också talspråket på vissa sätt närmat sig skriftspråket, exempelvis genom ljudböcker och videosnuttar på nätet. Även likheter och skillnader mellan Finland och Sverige var ett återkommande tema, som särskilt belystes genom dagens gästande talare från Sverige.

Språkvårdsdagen ordnas som ett samarbete mellan Hugo Bergroth-sällskapet, Institutet för de inhemska språken och Hanaholmen.

Språkrekommendationer är en färskvara

Anna Maria Gustafsson, ledande språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken, talade om den moderna finlandssvenska språkvårdens historia. Gustafsson framhöll bland annat att målet för den finlandssvenska språkvården fortsättningsvis är att finlandssvenskan i bergrothsk anda ska förbli en varietet av standardsvenskan och att avvikelserna mellan finlandssvenskan och standardsvenskan inte ska bli för stora. Hon påpekade också att språkliga rekommendationer ska ses som en färskvara. Hon sammanfattade den finlandssvenska språkvårdens situation med att framhålla de många faktorer som påverkar den: förhållandet mellan svenskan och finskan, mellan standardspråket och dialekterna, mellan finlandssvenskan och sverigesvenskan – samt engelskans allt större direkta och indirekta påverkan på alla dessa.

Interaktiv och tillfällig skrift

Därefter talade Björn Melander, professor i svenska språket vid Uppsala universitet, under rubriken ”Språkriktighet i dagens samhälle – vad kan det innebära?”. Melander byggde delvis upp sitt anförande kring den nya boken Språkrådet rekommenderar som nyss utgivits av svenska Språkrådet och som han och Maria Bylin varit redaktörer för. Melander framhöll bland annat att skriftlandskapet har förändrats i riktning mot alltmer interaktiv och tillfällig skrift och skrift som ersätter tal, samt att nya normkällor uppstått exempelvis genom teknologijättarnas språkteknologiska verktyg. Samtidigt som språkpolitiken etablerats i Sverige har det offentliga samhället också blivit alltmer heterogent. Melander konstaterade att det visserligen är svårt för språkvården att normera ett standardspråk i ett heterogent samhälle med stor språklig variation, men att standardsvenskan ändå utgör gemensamt språk i Sverige och att det finns ett värde i normerat standardspråk.

Språkvård ska bygga på språkvetenskap, men det är viktigt att inse att språkvård inte är språkvetenskap.

Melander redogjorde vidare för hur synen på språkvård förändrats mot en mer ”demokratisk” språkvård, som går ut på att förklara snarare än förbjuda och som tenderar ge rekommendationer av typen ”båda går bra” och ”bruket avgör”. Melander avslutade med att betona att språkvård ska bygga på språkvetenskap, men att det är viktigt att inse att språkvård inte är språkvetenskap – språkvården är till sin natur preskriptiv och innefattar värderingar.

Språkvård på svenska i Finland och på finska i Sverige

Efter detta talade Maria Fremer, språkvårdare vid svenska Institutet för språk och folkminnen, under rubriken ”Språkvård på svenska i Sverige och Finland”. Fremer har bakgrund som språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken och kunde därför bjuda på en unik jämförelse mellan den statliga svenska språkvården i Finland och i Sverige. Den svenska språkvården följer visserligen samma normer i de båda länderna, men skiljer sig i praktiken åt betydligt i och med svenskans minoritetsställning i förhållande till finskan i Finland. Detta tar sig tydligast uttryck i att den svenska språkvården i Sverige uttryckligen inte svarar på översättningsfrågor, medan den svenska språkvården i Finland svarar på översättningsfrågor dagligen.

Den svenska språkvården i Sverige svarar inte på översättningsfrågor, medan den svenska språkvården i Finland svarar på översättningsfrågor dagligen.

Tarja Larsson, språkvårdare i finska vid Institutet för språk och folkminnen, talade om språkvård i finska i Sverige. Åhörarna bjöds alltså här på en inblick i en situation och ett språkvårdsarbete som har mycket gemensamt med det finlandssvenska. Larsson lyfte bland annat fram att sverigefinskan – på motsvarande sätt som finlandssvenskan i förhållande till sverigesvenskan – inte utgör ett eget språk, utan en varietet av finskan. Det sverigefinska språkvårdsarbetet innebär också – liksom det finlandssvenska språkvårdsarbetet – mycket terminologiskt arbete, med översättning av sverigesvenska termer till finska.

Översättare som dansar balett i en plåtburk

Katarina Petrell, chef för svenska språkenheten vid statsrådets kansli, talade om finlandssvensk författningsöversättning under rubriken ”Dansa balett i en plåtburk – att översätta författningstexter från finska till svenska”. Hon lyfte fram att det vid författningsöversättning finns ovanligt många faktorer som påverkar textens form. Det är inte alltid enkelt eller ens möjligt att skriva enligt klarspråksidealet eftersom en författning framför allt måste vara exakt och inte öppen för tolkning. Petrell betonade att textens mottagare inte nödvändigtvis i första hand är den enskilda individen, utan snarare de som ska tillämpa lagen. Petrell avslutade med att ta de nyligen översatta Nato-texterna som exempel, och påpekade att Finlands författningsöversättare med sin långa översättningstradition här kunnat bistå sina svenska kolleger.

Minna Levälahti, språkvårdare och doktorand vid Helsingfors universitet, presenterade sin pågående forskning om språket i Svenska Yles poddar. De allra flesta av de intervjuade uppger att de talar något slags standardsvenska i poddarna, eventuellt med regionala drag, och använder dialektord, slanguttryck och finska och engelska inslag som medvetna stildrag.

1800-talets förhärskande syn på finlandssvenskan var att den var en alldeles för platt, ful och torftig varietet att spela teater på.

Dagens sista enskilda talare var skådespelaren Riko Eklundh, som på tio minuter tog publiken på en både underhållande och upplysande resa genom det svenska scenspråkets historia i Finland, under rubriken ”’Finlandssvenskan bär inte på själens alla dallringar’”. Rubrikens citat exemplifierar 1800-talets förhärskande syn på finlandssvenskan som en alldeles för platt, ful och torftig varietet att spela teater på: det dröjde till 1900-talet innan finlandssvenskan etablerat sig som ett alternativ till sverigesvenskan på teaterscenerna.

Prisutdelning och spekulationer om framtiden

Projektet Skrivsäker presenterades i diskussionsform. Skrivsäker är en interaktiv språkriktighetsresurs riktad främst till högstadieelever och elever på andra stadiet. I diskussionen deltog Mia Falk, myndighetsspråkvårdare vid Institutet för de inhemska språken, projektets initiativtagare Michaela Örnmark, modersmålslärare vid Tölö gymnasium, och Jonas Munter, projektets innehållsplanerare vid Institutet för de inhemska språken.

Årets Hugo Bergroth-pris tilldelades projektet Skrivande skola och årets Språksporre gick till fotbollsspelaren och tränaren Tim Sparv.

Det är viktigt att det finns ett standardspråk och en norm att förhålla sig till och att alla medborgare ges möjligheter att tillägna sig dessa.

Dagen avslutades med en paneldiskussion modererad av Jonas Jungar. I diskussionen deltog Laila Andersson, rektor för yrkesinstitutet Prakticum, Annette Kronholm, projektledare för Skrivande skola, Maria Fremer och Minna Levälahti. I diskussionen betonades bland annat det som framkommit flera gånger tidigare under dagen: att det är viktigt att det finns ett standardspråk och en norm att förhålla sig till och att alla medborgare ges möjligheter att tillägna sig dessa. Avslutningsvis berördes även framtiden och paneldeltagarna konstaterade att denna i och med den gryende AI-revolutionen redan är här. Hur den ska hanteras är en öppen fråga, som det säkerligen kommer att bli skäl att återkomma till vid framtida språkvårdsdagar.

Kasper Sundström

Skribenten är sommarpraktikant vid Institutet för de inhemska språken.