I den första artikeln i det allra första numret av Språkbruk (1/1981) skriver Mikael Reuter om finlandssvenska och finlandismer. Den första artikeln blev nästan som en programförklaring för innehållet i tidskriften, i synnerhet under de första cirka 20 åren. Det här kommer fram i min genomgång av de artiklar om finlandssvenska och finlandismer som har ingått i Språkbruk under de nästan 40 år som har gått sedan Språkbruk började utkomma. Reuter skriver bland annat om den finlandssvenska språkvårdens uppdrag, språkvårdens syn på finlandismer och finlandssvenskans förhållande till sverigesvenskan:

”Vi menar att det främsta målet för språkvården är att språket fungerar som ett smidigt och effektivt kommunikationsmedel. Det vi främst skall motarbeta är alltså ett styvt och illa fungerande språk …”

Reuter förespråkar inte att alla finlandismer ska fördömas, men betonar samtidigt att mönstret för finlandssvenskan är det svenska riksspråket:

”Det är livsviktigt att klyftan mellan språkbruket i Finland och språkbruket i Sverige inte tillåts växa för bred.”

Normering och finlandssvenskans ställning

Temat finlandismer och finlandssvenska förblev mycket riktigt det mest omskrivna ämnet i Språkbruk i många år, och artiklarna om finlandssvenska fick ofta många sidor till sitt förfogande. Under 1980-talet handlade diskussionen i hög grad om vad normering innebär och vad finlandssvenska egentligen är. Vilka finlandismer kan man acceptera och tillåta, vilka ska motarbetas eller bannlysas? Ordböcker efterlystes, både mellan finska och svenska och en finlandssvensk ordbok. Dessutom kunde man skönja en oro för finlandssvenskans framtid i många av artiklarna.

Under 1980-talet handlade diskussionen i hög grad om vad normering innebär och vad finlandssvenska egentligen är.

Under 1980-talet gjordes några större forskningsprojekt om finlandssvenskan, och de presenterades utförligt i Språkbruk. Birger Liljestrand beskriver det finlandssvenska tidningsspråket i en 13 sidor lång artikel i 2/1983. Liljestrand går igenom de ord och uttryck han har hittat i artiklar i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Jakobstads tidning, och analyserar dem. I inledningen diskuterar han problemet med att avgöra vad finlandssvenska är och också att det inte finns någon systematisk, kvantitativ undersökning av finlandssvenskt språkbruk. I samma tidning skriver chefredaktören Mikael Reuter sin ledare under rubriken ”Hur skall det gå för finlandssvenskan?”. Han tar avstamp i bland annat Liljestrands artikel och skriver att det är oroväckande att sådant som tidigare har betraktats som tillfälliga fel nu förekommer allt mer frekvent i bland annat tidningstexter. Det blir en ond cirkel eftersom de här texterna för många finlandssvenskar är det enda mönstret för hur de själva ska skriva. Därav frågan: ”Hur skall det gå för finlandssvenskan?”

Vad är finlandssvenska?

Under 1980-talet kan man också se en efterlysning av forskning i finlandssvenska av finlandssvenskar. Många av de undersökningar som presenteras är gjorda av sverigesvenskar eller finlandssvenskar bosatta i Sverige, och bland annat Christina Melin som själv är sverigesvensk efterlyser i 2/1986 finlandssvenska forskare som tar sig an sin egen språkvarietet. I samma tidning fortsätter också diskussionen om vad finlandssvenska är i Christer Lauréns artikel om finlandssvenskans ställning i förhållande till andra minoritetsspråk, bland annat flamländska-belgiska.

Under de kommande åren gör olika skribenter sitt bästa för att reda ut vad finlandssvenska egentligen är och vilken ställning finlandismerna ska ha. Mikael Reuter skriver bland annat en artikel i 1/1987 med rubriken ”Vad är finlandssvenska?”. Han hänvisar bland annat till en livlig debatt som hade pågått i de finlandssvenska dagstidningarna under tiden innan Språkbruk 1/1987 utkom, och till tidigare forskning. Reuter påpekar att det är svårt att diskutera finlandssvenska för att det inte finns någon enhetlig kodifierad språkvarietet som kan kallas finlandssvenska. Han går igenom en lång rad finlandssvenska särdrag och diskuterar finlandismer på olika nivåer, från officiella ord och uttryck till vardagliga uttryck och slang samt tillfälliga fel. Han avslutar med att diskutera frågan om det finns behov av en finlandssvensk språknorm och konstaterar att det i praktiken finns en norm men att den ser olika ut beroende på olika uppfattningar och olika sammanhang.

Oro och hotbilder

Oron för den vacklande språkkänslan bland finlandssvenskar fortsätter uppmärksammas i 1/1988. Bo Stenström, redaktör på och ledarskribent i Hufvudstadsbladet, uttrycker oro för att språkkänslan bland journalister och finlandssvenskar i allmänhet blir sämre. Även Stenström ser ett hot mot finlandssvenskan: ”Den enda fasta grund en finlandssvensk journalist har är språkkänslan och den hotas varje dag.”

Mikael Reuter beskriver medierna som viktiga språkliga förebilder.

Också Mikael Reuter uttrycker farhågor om det finlandssvenska mediespråket i samma nummer av Språkbruk. Han beskriver medierna som viktiga språkliga förebilder och beskriver en ”tredubbel fara” med att mediespråket i Finland i hög grad blir ett översättningsspråk: svenskan upplevs som fattig och uttryckslös, konstruktionerna påverkas av finskan och som följd av översättningsspråket uppstår en allmän språklig osäkerhet och luckor i uttrycksförmågan.

Klar linje trots farhågor

Under 1980- och 1990-talen kan man sammanfattningsvis säga att mycket av diskussionen om finlandssvenskan i Språkbruk för det första handlade om norm. Vilken norm ska vi följa? Åt vilket håll ska finlandssvenskan utvecklas? Är finlandssvenskan ett eget språk? Språkbruks redaktion gav rum för olika åsikter, men tidningens och den finlandssvenska språkvårdens linje var hela tiden kristallklar: finlandssvenskan är inte ett eget språk utan en variant av svenska. Det förekommer regionala avvikelser och det är helt naturligt, men de måste hållas i schack för att finlandssvenskan inte ska börja spreta för vilt och fjärma sig från sverigesvenskan. I diskussionen ingick också frågan om finlandismerna och deras acceptabilitet och användning.

För det andra kan man se att oron för finlandssvenskan och dess framtid var påtaglig i artiklar och ledare i tidningen. Farhågorna handlade bland annat om språket i medierna och i skolan, och faran med översättning påtalades också. Bland de hotbilder som nämndes fanns bland annat att mediespråket inte höll tillräckligt hög standard och att den språkliga osäkerhet som förmedlades via språket i medierna skulle bidra till en allt mer vacklande språkkänsla hos allmänheten. För skolvärlden uttrycktes farhågor om att det finska inslaget skulle bli allt större i de finlandssvenska skolorna och att det skulle påverka undervisningen och det svenska språket negativt.

Ljusare tongångar

Någonstans omkring millennieskiftet började diskussionen bli mer optimistisk. En orsak till det här var kanske att flera av de ordböcker och satsningar som efterlystes under 1980-talet vid den här tiden hade blivit verklighet: Stora finsk-svenska ordboken utkom 1996 och Finlandssvensk ordbok utkom 2000. Även mediespråkvården ökade efterhand i omfattning under 1980- och 1990-talen och 2003 startade projektet Språkörat, då två heltidsanställda språkvårdare började jobba med språket i dagstidningarna och på Rundradion. Språkbadsundervisningen kom igång redan i slutet av 1980-talet. Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken fick fler anställda och kunde jobba bredare på flera områden. Fortfarande uttrycktes oro i vissa artiklar, till exempel för studenternas språk (1/2002) och för skolundervisningen. Men skillnaden är tydlig.

Vidgat perspektiv

Ungefär vid samma tidpunkt började också artiklarna och ämnena ändra karaktär. Om betoningen tidigare hade legat på forskning, normering och språkdebatt om främst finlandssvenska vidgades nu både genreutbudet och ämnena. Språkbruk började till exempel publicera intervjuer och från 2009 notiser, krönikor och andra kortare texter. Det ingick artiklar om bland annat slang, flerspråkighet, ordkonst, myndighetsspråk, teckenspråk, engelskt inflytande i svenskan, dialekter, översättning, språket på nätet och så vidare. Finlandssvenskan var naturligtvis fortfarande närvarande, men den upptog inte en lika stor del av Språkbruk. Charlotta af Hällström-Reijonen, som efterträdde Mikael Reuter som chefredaktör 2009, skriver i några av sina ledare om finlandismer och frågan om finlandssvenskan som ett eget språk. af Hällström-Reijonen disputerade 2012 på en avhandling om finlandismer och med den som utgångspunkt skriver hon ett par artiklar i Språkbruk. Men artiklar som de här är trots allt snarare undantag än regel åtminstone från och med 2010-talet.

Beskrivande i stället för normerande

Från att ha varit debatterade och normerande, blir artiklarna om finlandssvenska allt mer beskrivande, liksom artiklarna i Språkbruk överlag. Skillnaden mellan språkvårdens relation till privat språk och offentligt språk kommer också fram tydligare. I ledaren i 1/2014 skriver Charlotta af Hällström-Reijonen bland annat att språkvårdens uppgift inte är att ta ställning till folks privata språkbruk. Sammanhanget betonas tydligare än tidigare: om en finlandism är lämplig eller inte beror på sammanhanget.

Språkvårdens uppgift inte är att ta ställning till folks privata språkbruk.

Sedan 3/2018 är det främsta finlandssvenska inslaget i Språkbruk Charlotta af Hällström-Reijonens artiklar under vinjetten Perspektiv på finlandismer. I en artikel per nummer redogör hon för en finlandism, dess ursprung och användning. Fyra av artiklarna i serien är skrivna i samarbete med Harriet Eriksson, tidigare redaktör på Ordbok över Finlands svenska folkmål. Artiklarna är beskrivande till sin karaktär, och också lättlästa och populära. Finlandssvenska och finlandismer är fortfarande viktiga för Språkbruk och för den finlandssvenska språkvården, men de har fått sällskap av ett brett spektrum av andra ämnen, och sättet att närma sig dem är helt annorlunda än det var för 40 år sedan.