För många är rasism synonymt med att ha och uttrycka rasistiska åsikter. Inom forskning om rasism ser definitionen ofta annorlunda ut. Rasism betraktas som något strukturellt som inte nödvändigtvis måste sammanfalla med öppet rasistiska åsikter.

Att rasism är strukturellt innebär enkelt uttryckt att det är en uppsättning idéer och praktiker som uppträder på olika nivåer i samhället – arbets- och bostadsmarknader, skolväsende, lagstiftning, språkbruk – och får negativa konsekvenser för människor som på olika sätt kategoriseras som avvikande från det som betraktas som normen, till exempel att vara svensk.

Språket återspeglar och formar

I grunden handlar rasism om två fenomen, särskiljande och hierarkisering, som bygger på föreställningar om att människor har en biologisk, kulturell, etnisk eller religiös essens och att de värderas olika utifrån detta. Grunden i det rasistiska tänkandet är därmed att människors egenskaper och plats i världen bestäms och kan förklaras av deras hudfärg, religion eller härkomst, och att människor värderas olika utifrån de föreställda skillnaderna.

I min avhandling, Språk och rasism: privilegiering och diskriminering i offentlig, medierad interaktion, har jag undersökt hur rasism reproduceras språkligt i debatter och diskussioner mellan människor. En viktig utgångspunkt har varit att de förhållanden som råder i samhället både återspeglas och formas av vårt sätt att prata om dem och att språket kan befästa rasistiska uppdelningar, hierarkier och fördomar oavsett talarens intention.

Skillnadsskapande och hierarkisering

Det finns flera språkliga resurser för att beskriva världen och människorna omkring oss, bland annat kategoriseringar. Att kategorisera är en grundläggande funktion i språket. För att förstå vår omvärld behöver vi sortera både människor och objekt, tillskriva dem igenkännbara tecken och skapa logiska kopplingar mellan dem. Men grunderna för kategoriseringarna är inte givna och ofta beskrivs och grupperas människor utifrån djupt rotade värderingar och fördomar.

I min avhandling har jag analyserat kommentarsfält på internet där bland annat migration och islam diskuteras. Ett återkommande mönster är att kategorin svensk formas i kontrast till sådana kategorier som framställs som icke-svenska, till exempel muslimer och invandrare. Kategorierna särskiljs genom att beskrivas som olika i relation till varandra, samtidigt som människor inom en viss kategori framställs som inbördes lika. Följande exempel återfinns i ett av kommentarsfälten:

”Svenskar tror att exempelvis muslimer har samma förhållande till Koranen som svenska kristna har till Bibeln; att man kan välja vad man tror på. […] Svenskar är blinda och kan inte se hur det går till när dessa människor väljer att göra våld på sig själva genom att välja ofrihet, genom att stanna kvar i förtryck och till och med se det som sin identitet.”

I citatet generaliseras svenskar och muslimer när de tillskrivs vissa egenskaper: att vara ofri och förtryckt eller att kunna välja vad man tror på. Detta bidrar till att särskilja och skapa kontraster mellan svenskar och muslimer. Dessutom skapas en hierarki då det svenska uppvärderas genom positiva egenskaper och det muslimska nedvärderas genom negativa. Religion framställs som en påtvingad identitet för muslimer, men som ett val för svenska kristna som framställs som sekulariserade och självständiga i sin tro. Sådana generaliseringar knyter an till en lång historia av fördomar mot islam och till en etablerad bild av vad som är svenskt.

Språkligt rättfärdigande

Språket kan också bidra till att rättfärdiga rasistiskt skillnadsskapande. En språklig strategi som rättfärdigar nedvärderande framställningar av muslimer är att beskriva dem som ett hot mot samhället. Om det finns ett hot, är de negativa framställningarna berättigade.  

I en kommentar skriver en person om muslimska migranter att ”våra yrkespolitiker” snart kommer att vara ”utkonkurrerade av religiösa fanatiker” och att ”vårt svenska samhälle med tolerans och modell för trygghet” snart är ”ett minne blott”. Sverige konstrueras som tryggt och tolerant, och dessa positiva ”svenska” egenskaper upplevs stå under hot från islam. Sådana framställningar är inget unikt för den här kontexten. Vi ser det också i politisk retorik, bland annat från Sverigedemokraterna, men även från Donald Trump i USA och Marine Le Pen i Frankrike.

En annan strategi för rättfärdigande är att först förneka att man är rasist för att sedan göra generaliserande påståenden om t.ex. invandring, vilket vi ser i följande exempel:

Jag är inte rasist, jag bor i ett land med 95 % muslimer och jag tycker generellt mycket om folket här. Men invandringen förstör Sverige.

Citatet illustrerar också en annan vanlig strategi, nämligen att framställa sina åsikter som fakta genom att formulera dem som faktapåståenden. Vi ser det i det omodifierade påståendet att invandringen förstör Sverige. Om detta påstående hade försetts med markörer för subjektiv modalitet (ord eller fraser som signalerar en personlig inställning) hade yttrandet tolkats annorlunda. Hade det exempelvis stått ”Jag tror att invandringen förstör Sverige” skulle vi troligtvis ha läst det som en personlig åsikt. Istället befäster den här typen av objektiva påståenden vissa perspektiv som allmängiltiga, utan att språkligt lämna utrymme för andra tolkningar. Det gör att de som deltar i de här diskussionerna skapar sig en viss uppfattning om vad som är sant, och alternativa fakta kan etableras och föras vidare i samhällsdebatten.

Det oavsiktliga skillnadsskapandet

Språket upprätthåller inte bara skillnadsskapandet i yttranden som är öppet kritiska till migration. Det kan även ske när det inte finns någon avsikt att göra det, till och med när avsikten tvärtom är att vara öppen och tolerant. Detta illustrerar hur språket präglas av djupt rotade normer och föreställningar som vi alla ibland, oavsiktligt, befäster när vi talar.

I min studie av partiledardebatter inför svenska riksdagsvalet 2014 framkom att majoriteten av politikerna (med undantag för Sverigedemokraterna) gjorde positiva bedömningar både av Sverige och av migranter och migration. Sverige framställs som ”fantastiskt”, ”öppet” och ”en humanitär stormakt”. Migranter sägs ”bidra” till det svenska samhället och migration ”bygger Sverige starkt”. En tydlig skillnad görs här mellan oss och dem. Svenskar konstrueras som ett tolerant och godhjärtat vi, medan immigranter och flyktingar blir de andra, de som ska tolereras.

Bedömningarna av Sverige förstärker en positiv nationell självbild. Men även bedömningarna av migranter ställer Sverige i fokus då de bygger på den nytta, inte minst ekonomiskt, som migranter bidrar med till det svenska samhället. Migranter bidrar också genom att vara de som Sverige kan vara öppna mot, vilket gör att den positiva självbilden kan behållas. Detta skulle inte vara möjligt om inte grupperna svenskar och migranter först särskildes från varandra.

Samtidigt hade inte de positiva bedömningarna av migration kunnat göras utan att migranter först särskildes. Det visar hur språket ibland kan vara något av en snara eftersom språket i sig bär på de här indelningarna.

Uppdelningen och värderingarna av ”vi” och ”dem” finns kvar sedan kolonialismen och har genom ständiga upprepningar etablerats som självklarheter. När vi använder språket och när vi väljer att beskriva människor på ett visst sätt så riskerar vi att föra vidare fördomar och diskriminerande tankefigurer, oavsett våra intentioner.

En slutsats är därmed att det har betydelse hur vi använder språket, vad vi säger och på vilket sätt, eftersom språket är knutet till sociala roller och relationer och bidrar till att forma samhällsstrukturer. Men glädjande nog är varken samhällsstrukturer eller språket oföränderliga. Tvärtom kan strukturer och språklig betydelse bara upprätthållas så länge vi, alla människor, fortsätter att upprepa dem. Språket spelar därmed en viktig roll både för att upprätthålla rasistiska strukturer, föreställningar och fördomar och för att ifrågasätta, utmana och på sikt förändra dem.