Språkets schibboletfunktion – fallet finlandssvenska och rikssvenska
2/2011

Seija Tiisala

Språkets schibboletfunktion – fallet finlandssvenska och rikssvenska

Mikko Kuronen och Kari Leinonen: Historiska och nya perspektiv på svenskan i Finland. Tampereen Yliopistopaino 2011. 149 sidor.

Mikko Kuronen och Kari Leinonen, två erfarna universitetslärare, båda doktorer i fonetik, har gett ut den på många sätt intressanta boken Historiska och nya perspektiv på svenskan i Finland (2011). Genremässigt är boken svår att placera, för den är dels en pedagogisk presentation av författarnas forskarrön om svenskt uttal (del I), dels en översikt över den historiska utveckling, som lett till varianten finlandssvenska (del I och II) och över den terminologi som används om medborgarna i Finland (del II), dels ett personligt ställningstagande till de argument som före­kommit i debatten om svenskundervisningen i Finland (del III). Varje del har sin egen innehållsförteckning och bibliografi, vilket gör det svårt att snabbt få en överblick över helheten. Fokus i boken ligger enligt författarna på fonetik och uttalsfrågor (Kuronen och Leinonen har också gett ut en uttalsordbok, som recenseras i detta nummer av Språkbruk) och följande synpunkter gäller framför allt frågor som direkt ansluter sig till temat. 

Språkfrågor får ofta i flerspråkiga länder en stark värdeladdning och väcker emotionella reaktioneraktioner, och det kommer tydligt fram, inte bara i den nu pågående språkdebatten, utan också i slutpläderingen i Kuronens och Leinonens bok. Där bekänner de att de har ”ett närmast passionerat förhållande till svenska språket”(s. 145).  Före­målet för passionen är inte i främsta rummet finlandssvenska, något som framgår mera indirekt, t.ex. genom val av termer och citat, i de två första delarna av boken, och direkt i del III.

Boken är avsedd för undervisning på universitetsnivå men också för intresserade läsare både i Sverige och i Finland. Därför skulle det ha varit bättre om författarna hade redovisat för sin inställning i början av boken, så att studerande och läsare skulle ha haft lättare att orientera sig bland de argument som framförs. Som det nu är blir gränsen mellan vetenskaplig opartiskhet och personliga ställningstaganden suddig.  Men det kanske ligger en pedagogisk tanke bakom detta: läsa­ren får själv upptäcka mot vilket mål författarna rör sig.

Del I sammanhålls av temat talat språk, och där ges en historisk bakgrund till utvecklingen av ett finlandssvenskt talspråk, med stor vikt lagd på det finska inflytandet. Författarna kommer till följande slutsats i inledningskapitlet (s. 6–3):  fonetiskt är finlandssvenskan ett från sverigesvenskan separat språk, fonologiskt är den relativt lik rikssvenskan; talad finlandssvenska måste betraktas som ett eget språk, medan det finlandssvenska skriftspråket är en variant av rikssvenska trots många lexikala, morfologiska och syntaktiska särdrag. Trots skillnaderna fungerar kommunikationen mellan dessa två språk, varför finlandssvenskan kan betraktas som en variant av rikssvenska. (s. 12–13).

I diskussionen om fonetiska förändringar av typen utifrån kommande intryck via språkliga kontakter (s. 38) förekommer två teser som författarna ofta återkommer till, nämligen följande: i det finlandssvenska standarduttalet finns ”tydliga finska influenser” och ”drag som är typiska för ett inlärt språk ”(s. 38). Dessa drag förorsakas av att ”en stor mängd finskspråkiga talare från 1200-talet till våra dagar försökt lära sig svenska och tagit med sig i svenskan förutom finska influenser även många typiska uttalsdrag för ett inlärt språk” (s. 38. På s. 45 ges konkreta exempel på begreppet generella uttalsdrag i ett inlärt språk, nämligen hackighet och tydlighet, och på s. 61 konstaterar författarna att begreppet inlärt inte kan appliceras på uttal av enskilda segment lika lätt som på prosodin.). Menar författarna verkligen, att en språkgemenskap som upptagit icke-modersmålstalande medlemmar för all framtid ska få sitt språk betraktat som ett inlärt språk?  Språksociologiskt sett vore det ytterst ovanligt att ett språk i kulturellt underläge såsom finskan var på 1200-talet och en tid framåt skulle ha kunnat ha märkbart inflytande på ett högstatusspråk som svenskan var på den tiden.

Den slutats som författarna drar av sin redovisning för skillnaderna mellan finlandssvenskt standarduttal och rikssvenskt uttal (s. 39–61) är, att rikssvenskt uttal vore att föredra i svensk­undervisningen i finska skolor (s. 61), i synnerhet om syftet med studierna inte i främsta rummet är att använda  språket i Finland (s. 63). Argumentationen kan sammanfattas så här:

• finlandssvenskan är ett inlärt, starkt finsk­influerat språk, och har varit det i århundraden (s. 36, 38, 39, 46) i och med att den svensktalande ’överklassen’ fick nya, ursprungligen finsktalande medlemmar

• finlandssvenskt uttal väcker negativa reaktioner hos rikssvenskar, visar att talaren är en utomstående, m a o fungerar som schibbolet (s. 65: ”Om man talar finlandssvenska som finne placeras man i Sverige automatiskt och alltid i korgen ’Finland och finne’. Detta gäller ju även finlandssvenskarna ‑--”)

• det är lättare att förstå norska och danska om man har ett rikssvenskt uttal, och lika­så är det lättare för norrmän och danskar att förstå finnar som har rikssvenskt uttal (s. 66)

• finskspråkiga elever skulle vara mera moti­verade att lära sig rikssvenskt uttal som ”öppnar portarna mot Sverige och Norden” (s. 66)

Författarna är inte helt emot finlandssvenskt uttal heller, utan medger att många argument talar för det också (s. 67). De accepterar också kompromisser, som t.ex. rikssvensk satsrytm, men ingen grav accent (s. 67).

Rikssvenskt uttal i svenskundervisningen är ju inte förbjudet, t.ex. övningar på rikssvenska i hörförståelse är vanliga, och en lärare som talar rikssvenska använder den i sin undervisning, på samma sätt som en engelsklärare som har valt att tala amerikanska måste få göra det också i klassen. Men ett allmänt normbyte är inte enkelt att genomföra av både ideologiska och praktiska skäl. Argumenteringen ovan kan på goda grunder diskuteras; t.ex. argumentet att finlandssvenskt uttal väcker negativa reaktioner hos de infödda talarna är svagt underbyggt, likaså bedömningen om finlandssvenskans användbarhet i nordiska kontakt­er. (Dahlbäcks attitydundersökning som citeras på s. 64 är gjord bland sydsvenska ungdomar år 1988, och mycket kan ha skett sedan dess. Marika Tandefelts undersökning om rikssvenskarnas reaktioner på finlandssvenskt uttal är ett viktigt initiativ; uppdatering av våra kunskaper om dagens läge behövs.)

Ett eventuellt normbyte skulle knappast vara ens möjligt att genomföra inom överskådlig framtid, redan på grund av bristande kompetens hos lärarna, av vilka de flesta lärt sig finlandssvenskt uttal. Att lära sig någon korrekt variant av rikssvenskt uttal sker inte på en sommarkurs. Om svenskundervisningen började mycket tidigare än nu vore det lättare för elever att lära sig vilka uttal som helst, men det är en annan sak att ha uttalsundervisning för tonåriga, dessutom i ett ämne vars impopularitet har hamrats in med en effektivitet som få skolämnen skulle överleva. Ett starkt sakligt argument, som också författarna accepterar är att det är lättare för finskspråkiga att lära sig finlandssvenskt uttal någorlunda perfekt och att resultatet är fullt förståeligt också för sverigesvenskar.

Uttalsfrågorna intar över huvud taget en alltför framskjuten plats i språk­diskussioner. Vore det inte på tiden att infödda talare i denna de nya folkvandringarnas tid lärde sig att acceptera ett uttal som inte är perfekt men tillräckligt tydligt för att vara förståeligt? Såsom författarna påpekar (s. 67) är målet naturligtvis perfekt uttal, men man måste ofta nöja sig med en tillfredsställande mellanetapp. I skolundervisningen med dess alltför få timmar i sven­ska borde vikten mera läggas vid andra kommunikativa färdig­heter: ordförrådet, språkets struktur, viljan att öppna munnen, att göra sig förstådd, inte vid att försöka åstadkomma ett uttal som i alla fall, också när det är som bäst, avslöjar att man inte hör till gruppen. Det finns ingen anledning att skämmas för att den svenska som man talar är inlärd. Varför skulle man över huvud taget vilja dölja sitt ursprung, det faktum att man kommer från Finland och talar det ena av landets nationalspråk, mer eller mindre perfekt?

Boken ger nyttiga fakta om uttalsskillnaderna och den historiska bakgrunden till språksituationen i landet samt mycket stoff till fortsatta diskussioner om den. Här har jag tagit upp bara uttalsaspekten, men det finns mycket annat i texten som vore värt att diskutera: argumenten för och emot obligatorisk svenska, och svenskundervisningens framtid till exempel. Det skulle ha varit till fördel för bokens användbarhet i universitetsundervisning om författarna bättre hade kunnat hålla i sär sina egna åsikter och faktabakgrund­en. Det mest störande i argumentationen är val av uttryck som dels inte är väl definierade och dels verkar vara använda i polemiskt syfte (”överklass”,   som förekommer tiotals gånger i boken i betydelsen ’icke-allmoge’; ”ett inlärt språk”, för att ta ett par exempel). Språkdebatten är tillräckligt hätsk som den nu är, och universitetsfolket borde ytterst noggrant överväga sitt ordval, oberoende av vilken sida de väljer.

Seija Tiisala
Skribenten är universitetslektor emeritus.

I denna tidskrift: 2/2011