Språkkontakt på högvarv – kreoler, blandspråk och regiolekter
1/2020

Martin Persson

Språkkontakt på högvarv – kreoler, blandspråk och regiolekter

Språk förändras hela tiden, och i förändringen uppstår olika slags språkliga fenomen, bland annat kreoler, blandspråk och regiolekter.

Språkförändring pågår ständigt. Ord ändrar sin betydelse, böjningsformer blir föråldrade, meningar omstruktureras, uttal modifieras. Det kan röra sig om små glidningar som knappt märks, men efter några generationer kan de ge större utslag – och i slutändan ge upphov till nya dialekter och språk. Men varför uppstår dessa glidningar?

Uttalet varierar i det oändliga

När det gäller uttal hänger det ihop med att det finns ett teoretiskt oändligt antal punkter mellan två språkljud som till exempel i och e. När vi uttalar ett i finns det rikliga möjligheter för vokalen (eller kanske rättare sagt tungan) att flytta sig en liten bit jämfört med förra gången vi producerade ljudet. Den här förflyttningsdriften kan sägas vara inbyggd i språket. Det är lite som med entropin i fysiken: Finns det elva väteatomer i ett kärl sprider de ut sig som främlingar i en metrovagn. Inte för att atomerna vill det, utan för att inget tvingar dem att samlas på ett ställe. Det finns oändligt många möjligheter att placera ut atomerna; av dessa möjligheter innebär blott en försvinnande bråkdel att de samlar sig till en klump. På samma sätt är det med vårt i. Det finns myriader tänkbara tungställningar, och om du i detta nu säger i är sannolikheten i princip noll att du säger det exakt likadant som om du säger i nu.

Sociala faktorer styr språkförändringen

Men, frågar sig ovän av oordning, om det är på detta sätt borde ju språket raskt förvandlas till ett sammelsurium av strukturlöst nonsens! Ja, frågan är kanske inte varför språket förändras utan varför språket inte förändras. Svaret finns i vad som kan beskrivas som en tröghet orsakad av socialt tryck. Ett samhälle bygger på kommunikation, och kommunikation bygger på ömsesidig språklig begriplighet, varför samhället gärna drar i bromsen när det varsnar en knoppande, potentiellt begriplighetshindrande, språkförändring. Även i en så gott som homogen talargemenskap finns det alltid grogrund för språkförändring, och hur mycket denna tillåts slå igenom styrs av sociala faktorer som ålder, kön, maktstruktur, boendetäthet, skola, massmedier, läskunnighet, nätverk och mobilitet. Sådana sociala faktorer gör att somliga individer har sådan status att de, om de låter sitt i sjunka till ett e, drar med sig andra talare i detta nya mode. Kanske är det en övergående fluga, måhända bevaras förändringen till eftervärlden. Vi kan av detta sluta oss till att den som en gång började säga fesk i Västsverige var mäktig, tuff eller hygglig nog att tas efter på denna punkt. Om någon sagt fesk i Stockholm har denna talare uppenbarligen ansetts lite för obetydlig, mesig eller otrevlig för att fungera som språklig förebild. (På liknande sätt var det tydligen i urgermansk tid lockande att låta sig påverkas av dem som lät det indoeuropeiska p övergå till ett f-liknande ljud, vilket givit oss bland annat fiskur, Fisch, fish och vis. Detta slog inte igenom bland våra italiska, sedermera romanska, grannar, där det i stället heter poisson, pesce, pește, pez, peixe och liknande.)

Med tiden har alltså dialekter och språk uppstått och börjat delta i språkkontakt. I normalfallet kan resultatet av sådana möten beskrivas som slumpmässiga ordlån (som när svenskans fisk lånats in i finsk slang i formen fisu), grammatiska detaljer (som när dialekten i österbottniska Karleby påverkad av finskan avskaffat genussystemet) och uttalsvanor (som att vi hittar y- och ö-ljud i ett bälte från bretonska och franska över tyska och skandinaviska till finskan och dess släktspråk). Exakt vilka drag som förmedlas vid ”normal” språkkontakt är inte förutsägbart, och de inblandade språken lever kvar i mer eller mindre igenkännlig form.

I meningen ”Miro ta miros dad bessjar ta mattjar” är ändelserna hämtade från svenskan och vokabulären från romani. Den här varianten av romani heter svensk romani eller resanderomani och är exempel på ett blandspråk. Meningen betyder ”Jag och min pappa sitter och fiskar.”

I meningen ”Miro ta miros dad bessjar ta mattjar” är ändelserna hämtade från svenskan och vokabulären från romani. Den här varianten av romani heter svensk romani eller resanderomani och är exempel på ett blandspråk. Meningen betyder ”Jag och min pappa sitter och fiskar.”

Kuva: Pixabay

Kreoler uppstår ur slavarbete

Det finns dock ett antal specialfall där språkkontakten gått så att säga på högvarv och lett till något nytt: kreoler, blandspråk och regiolekter.

Kreoler har typiskt uppstått på platser där människor med olika modersmål tvingats till slavarbete. Här har lejonparten av ordförrådet, och därmed på köpet en ofta avskalad fonologi, hämtats från slavdrivarnas språk, vilka brukar kallas lexifierarspråk. Kommunikationen mellan slavarna och deras plågoandar höll sig till vad som krävdes för att upprätthålla eftersträvad arbetstakt, varför den språkliga inputen inte var tillräcklig för att lexifierarspråkets grammatik skulle kunna överföras tillsammans med vokabulären. Vad gör man då med ett ordförråd, men utan en grammatik? Utan grammatik har man inget språk, så då skapar man sig helt sonika ett genom att bygga en grammatik från grunden.

Kreoler har typiskt uppstått på platser där människor med olika modersmål tvingats till slavarbete.

En förutsättning för att en kreol ska kunna uppstå verkar vara att olycksbröderna och olyckssystrarna på plantagen talar olika språk. Hade de haft ett gemensamt språk hade det inte funnits någon anledning att ge sig in på ett så besvärligt projekt som att tråckla ihop ett nytt. Somliga ser på kreolisering som ett försök att faktiskt tillägna sig franska, engelska, portugisiska eller vilket språk det nu har rört sig om. Andra kreolister avfärdar detta som en missuppfattning av processen. I stället ser detta läger på tillkomsten av kreoler som skapandet av ett helt nytt språk, där man passar på att återanvända vad som finns till hands. Till den senare gruppen ansluter jag mig.

Ett exempel från den surinamesiska kreolen ndyuka: Dii mati fu ẽ be de de ’tre av hans vänner var där’. Orden kommer från engelskan (three, mate, for, him, been, there, there), grammatiken gör det inte alls. (Fisk heter för övrigt fisi.)

Den spretiga blandspråkskategorin

Blandspråk är en lite spretig kategori. Bland vad vi kan kalla egentliga blandspråk är michif, talat på ömse sidor om den kanadensisk-amerikanska gränsen, det mest berömda exemplet. Den historiska bakgrunden är att fransktalande män slog sig ihop med creetalande kvinnor. Efterhand smälte deras två språk ihop till ett, efter ett spännande mönster. Det råder inte helt vattentäta skott, men den överväldigande majoriteten av substantiven kommer från franskan, medan verben nästan alltid kommer från cree. Även kreoler kan förstås plocka ord från mer än ett enda språk, men knappast på ett så konsekvent sätt som här. Dessutom utmärker sig michif i det att en mängd grammatik från ursprungsspråken har överlevt. Exempelvis har man bevarat franskans grammatiska genus i li pwasoñ ’fisken’ och la fiy ’flickan’, i enlighet med franskans le poisson och la fille. Den i våra ögon delvis exotiska creeverbböjningen (som bland annat innehåller obviativ, ”fjärde person”) har också i stor utsträckning överförts till michif. Sådana grammatiska arv är inget vi finner i kreoler.

Det finns inte särskilt många språk av den typen av blandspråk, men på denna sida Atlanten finns det gott om språk av den typ som brukar kallas para-romani, bland annat svensk romani, anglo-romani och helleno-romani. Romani (utan något förled) är ett indo-ariskt språk (som det fortfarande faktiskt heter), släkt med hindi/urdu. När romernas förfäder en gång lämnade Indien tog de med sig sitt språk, som i olika stor utsträckning påverkades av språken i de nya omgivningarna. Ibland tog sig kontakten så starkt uttryck att man kan tala om att det uppstått blandspråk. I Sverige är det ett sådant vi möter hos resanderomerna. Där så att säga ”vanlig” romani har bevarat mycket av ursprunglig såväl vokabulär som grammatik, har resanderomani/svensk romani endast behållit vokabulären, medan grammatiken är hämtad från svenskan. Så här ser det ut i en lärobok som publicerades 2007: ”Ninna hunkar nevoniljal. Kam hunkar tattro. Tjirkloarna giar an rukket. Miro ta miros dad bessjar ta mattjar.” (’Här är vår. Solen är varm. Fåglarna sjunger i trädet. Jag och min pappa sitter och fiskar.’) De fetstilta böjningsändelserna känns igen från svenskan. Likaså är ordföljden modellerad efter svensk syntax. Däremot är ordskatten tydligt fristående. En strikt strukturellt inriktad lingvist skulle nog analysera detta som vanlig svenska med specialvokabulär, men språk är mer än böjningsmönster och ordföljd; tar vi med en psykologisk aspekt på svensk romani är det rimliga kanske att beskriva det som ett blandspråk, om än av annan karaktär än michif. (Sedan har svensk romani bidragit med ord som tjej och jycke till svenskan, vilket får räknas till ”vanlig” språkkontakt.)

Regiolekter – språkförändring inom ett språk

Och så kommer vi slutligen till regiolekterna, vilket jag använder som en sammanfattande term för utjämnade dialekter och regionalt standardspråk. Den process som leder fram till dessa regiolekter kallar jag dialekterosion, ett tillstånd där standardvarieteten under ett antal generationer utövar ett så starkt tryck på dialekterna att dessa kan sägas förlora sin autonomi och övergår till att vara varianter av standardspråket. Denna dialekterosion kan ses som en mindre drastisk form av språkdöd; det går inte att komma ifrån att den gamla skogsfinskan är utdöd i Värmland, men skånskan får väl sägas leva vidare, ehuru i avsevärt mer ”svensk” form.

Fonemen likriktas

Dialekterosionen slår mot hela språksystemet, även mot grammatik och ordförråd, men vi ska här koncentrera oss på ljudläran. Avgörande för dialekterosionen är den abstrakta ljudkategorin fonem. Den vanligaste definitionen av ett fonem lyder ungefär ”språkets minsta betydelseskiljande enhet”; i ett minimalt par som bank/pank är det utbytandet av det första ljudet som är betydelseskiljande. En regel för dialekterosionen skulle lyda: En regiolekt måste ha samma fonem som standardsvenskan!

Ett belysande exempel är ruta, som i standardsvenskan i Mälardalen uttalas [ˈɹʉ̟ːta], och dess traditionella motsvarighet i skånskan: [ˈʁøʉ̟da]).  Inledningsvis finner vi ett r-ljud. Sådana kan uttalas på en oherrans massa olika sätt – och ibland inte alls – men den stora skillnaden mellan Mälardalen och Skåne härvidlag är att stockholmaren har ett främre [ɹ] medan skåningen föredrar ett bakre, ”skorrande”, [ʁ]. Sedan följer vokalen u. Där standardsvenskan har ett relativt rakt [ʉ̟ː] är skånskan känd för att i olika utsträckning diftongera sina långa vokaler; denna diftong kan transkriberas [øʉ̟] (jfr finskans pöydän ’bordets’). På nästa plats hittar vi i centralsvenskan ett tonlöst [t], där gammal skånska har ett tonande [d]. Till slut har vi ett [a], som inte erbjuder några större skillnader.

Så vad hände i Skåne under 1900-talet? En teoretiskt möjlig utveckling gåve [ˈɹʉ̟ːda], men så säger förmodligen ingen. De flesta skåningar av idag säger i stället [ˈʁøʉ̟ta].

”Tillräckligt lika”

Varför? En fysiker skulle nog inte påstå att [ʁ] och [ɹ] är speciellt lika, men det tycker talarna, i alla fall tillräckligt mycket för att gå med på att de i någon mening är ”samma” ljud – tillhör samma fonem – och de påverkas därför inte av dialekterosionen. Samma sak gäller för [øʉ̟] och [ʉ̟ː]. De är olika men ändå lika, och lämnas utan åtgärd. Klusilerna [d] och [t] är en annan femma. Ett [d] och ett [t] är två skilda mentala enheter, varför talargemenskapen under loppet av 1900-talet bytt ut alla icke-standardmässiga [d] mot [t]. Det redan standardlika [a] berörs inte. Där är det ju redan både ”rätt” fonem och uttal.

På samma sätt byts det ”felaktiga” fonemet i fesk i göteborgskan ut mot ett i.

Olika standarder

Nu kan man förledas att tro att dialekterosionen snarare styrs av bokstäver än av fonem. Betänk då de delar av Nyland där den traditionella dialekten har ett bokstavstroget uttal av skägg och kyrka, liksom uppländskan i varg. Om texten styrde hela processen borde dessa arkaiska uttal haft alla utsikter att överleva, men fonologin övertrumfar här skriftbilden, varför skägg hos majoriteten har fått sje-ljud, kyrka tje-ljud och varg j-ljud.

Det finns förvisso inte bara en form av standardsvenska. Vi har ju standardsverigesvenska och standardfinlandssvenska att laborera med. Varken i Helsingfors eller i traditionell stockholmska görs någon skillnad i uttalet av rev och räv. Då detta innebär fonemisk diskrepans i förhållande till standardsverigesvenskan gör dagens stockholmska ungdom i allra högsta grad skillnad mellan de två vokalljuden. I Finland, däremot, tillåter standarden fonemsammanfallet, och det finns därför heller inget tryck på dialekterna att göra något åt saken.

Martin Persson
Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet. Foto: Mia Myrkheimr