Språkvården mitt i verkligheten
2/2006

Pia Westerberg

Peter Slotte

Språkvården mitt i verkligheten

Var står språkvården i dag? Vilka är förutsättningarna för dagens språkvård? Och vart är språkvården på väg? Bland annat dessa frågor diskuterades på årets språkvårdsdag.

Anne-Marie Londen, ordförande i Hugo Bergroth-sällskapet, kunde berätta att det är 140 år sedan Hugo Bergroth föddes och att det är 30 år sedan Forskningscentralen för de inhemska språken grundades. Hon konstaterade att det svenska språket diskuteras mycket just nu. Inte enbart i Finland,utan också i Sverige är språkdiskussionen livlig. En mångfald teman diskuteras; dialekter (t.ex. Svenska dialektmysterier på SVT), invandrarsvenskan, sms-språket, chattsvenskan etc.

Professor emeritus i nordiska språk Ulf Teleman tog oss med på en fascinerande och fängslande vandring i den svenska språkhistorien och talade om Språkvård och språkhistoria, den synliga och den osynliga handen. Den synliga handen består enligt Teleman av bland annat medveten språkplanering och språkvård, medan den osynliga handen, ”språkets ekologi” ofta har spelat en viktigare roll i svenskans utveckling än den synliga handen.

Ulf Teleman redogjorde för svenskans utveckling från fornsvenskan till slutet av 1800-talet och beskrev vilka faktorer som påverkat det svenska skriftspråket. Svenskan var påfallande enhetlig redan under fornsvensk tid, menade Teleman. Det dialektala inslaget var förvånansvärt litet, och Teleman diskuterade vad detta kunde bero på. En bidragande orsak var att byarna var små, och ungdomarna stod under föräldrarnas kontroll. Först senare, då byarna växte, bildades det ungdomskollektiv, en ny dynamik fick plats och dialekterna växte så småningom till att omfatta flera gårdar. Ulf Teleman menade att man förbluffas över enhetligheten i det svenska skriftspråket. Vad kan då detta bero på? Han pekade på möjliga orsaker: Skriftspråket avbildade elitens talspråk (kyrka, adel, hov ...), man följde den latinska ortografins regler och det fanns ett skrivet standardspråk redan under  medel­tiden. En bidragande orsak var den centraliserade administrationen i landet. Birgittas uppenbarelsebok var en central modell i sammanhanget.

När det gäller den språkvetenskapliga forskningen konstaterade Teleman att det lätt blir så att språkvetenskapens intresse vid en viss tidpunkt bestämmer vad forskarna får syn på.

Olle Josephson, sekretariatschef på Svenska språknämnden i Sverige talade om Språkriktighet och språknorm på 2000-talet. På 1970-talet skedde stora samhälleliga förändringar som påverkade det svenska språket: engelskan blev ett slags ”andraspråk” i Sverige, Sverige fick tusentals invandrare, skriftspråket visualiserades, en språklig intimisering tillträdde, och datorerna påverkade också språket en hel del, osv.

Josephson redogjorde för de faktorer som präglat svenska språket under 1900-talets senare hälft, och varför svenskan ser ut som den gör i dag. Han talade om språkriktighetens domäner, och hur villkoren för de olika domänerna ser ut i dag. Språket är i dag mer komplext än någonsin tidigare och påverkas av en mängd olika omständigheter.

Josephson, som är en av författarna till ”Språkriktighetsboken” berättade om hur den genomgick remissrundor hos olika språkvetare, och hur olika kommentarerna kunde vara, beroende på kommentator. Det som överraskade Josephson mest var det enorma intresse som fanns för boken men han är också en aning förbryllad över att den av vissa läsare uppfattas som väldigt ”liberal”. Josephson beskrev även innehållet i boken och kriterierna för innehållet i den. Det som dominerar är tolknings- och formuleringsproblemen.

Han jämförde också 1900-talets språkvårdsarbete med 2000-talets: mer och mer överlämnas till den enskilde språkbrukaren att ta ställning till. I dag producerar vi mer skriven text än någonsin tidigare och genrespridningen är mycket större; vi skriver allt från bloggar till doktorsavhandlingar.

Från den 1 juli i år får den svenska språkvården i Sverige myndighetsstatus när dess verksamhet blir en del av SOFI, Språk- och folkminnesinstitutet, berättade Olle Josephson.

Språkvårdsdagen fortsatte med en diskussion kring språknormer och principerna för svensk språkvård. Här var olika yrkesgrupper representerade. Den gemensamma nämnaren för deltagarna var att språket är centralt i paneldeltagarnas yrkesverksamma liv. Meningen var att de i tur och ordning, som underlag för diskussionen, skulle framföra sin syn på dagens språkvård, samt framföra önskningar och förhoppningar kring detta. I panelen ingick, förutom diskussionsledaren Pam­ela Granskog, översättaren Björn Eklund, författaren Monika Fagerholm, journalisten Susanna Ginman, fysikläraren Stefan Gustafsson, journalisten Katarina Koivisto och chefen för riksdagen svenska byrå, Anne-Marie Mattsson.

Tv- och radiojournalisten Susanna Ginman påpekade att det är viktigt att då och då fråga sig vems språk det är man talar som journalist. Hon menade också att det är en stor skillnad mellan tv- och radiojournalistik; radiojournalistiken är mer reflekterande och djuplodande än tv-journalistiken som i sin tur är mer kortfattad och dynamisk.

Björn Eklund, översättare inom den offentliga sektorn, framhöll att översättarna i dag i hög grad är självständigare än förut och sina egna språkvårdare. Översättararbetet har ändrats en hel del de senaste tio åren. Budskapet är i dag viktigare än formen, man översätter inte längre lika slaviskt ord för ord. Också formen har utvecklats och präglas i dag bland annat av en ökad intimisering. Björn Eklund tycker att språkvårdsarbetet burit frukt, och att ”Sverigefieringen” lyckats och att klyftan mellan sverigesvenskan och finlandssvenskan blivit allt mindre.

Anne-Marie Mattsson menade att lagspråket inte längre än tongivande i språkliga sammanhang, och att lagspråket ibland blir till och med litet väl mycket ”inside”. Hon efterlyste mer respons på lagspråket. Nya språklagen och nya grundlagen har fått bra respons, men lagtexter i övrigt kommenteras inte särkskilt mycket. Jurister har vanligen ingen språkutbildning, så Mattsson tyckte att juristerna gärna kunde försöka popularisera lagarna lite mer. Det kom fram hur viktigt det är att läsa olika slags texter – ja precis allt! – för att utveckla sitt språk. Anne-Marie Mattsson tyckte att var och en kunde ta en lag som kvällslektyr ibland ...

Fysikläraren Stefan Gustafsson menade att alla ämneslärare samtidigt fungerar som modersmålslärare, och att deras roll är oerhört viktig för elevernas språk.

Ekonomijournalisten på Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto berättade att språket blev ännu viktigare i Hbl sedan tidningen blev tabloid; det har blivit koncisare och mer komprimerat. Numera har Hbl en egen språkvårdare på heltid vilket tidningen har oerhört stor nytta av. Koivisto berättade hur språkvårdaren arbetar på tidningen.

Författaren Monika Fagerholm berättade hur hon som författare ser på språket. Skönlitteraturen bär på oerhörda krafter och har en förmåga att förändra världen, menade Fagerholm. Hon framhöll att hennes språk alltid blir olika från bok till bok, hon uppfinner språket på nytt i varje roman; språket blir en oförlöslig del av berättelsen. Det kan ta flera år att komma in i och fram till ett språk. Språk är upplevelser, erfarenheter, ett sätt att finnas till och bli till. I romanen ”Diva” uppfinner huvudpersonen ett eget språk och en egen syntax. Språket ger oss en plats i världen och makt att bli huvudpersonen i våra egna liv. Vi kan förändra språket, språket förändrar oss. Den språkliga lekfullheten ger oss tillträde till oss själva och utvidgar vår erfarenhet, sade Fagerholm

Efter en livlig diskussion knöt Mikael Reuter ihop dagen med att konstatera att det är viktigt för språkvårdarna att de befinner sig mitt i verklig­heten.

 

Språkpriset till Jan Granberg

Årets Hugo Bergroth-pris på 4 000 euro gick till redaktör Jan Granberg på Rund­radion. Årets språksporre på 1 000 euro gick till kultursekreteraren Nina Gran.

I motiveringen till språkpriset sägs att Jan Granberg är ett ypperligt exempel på att saklig och korrekt språkbehandling går att förena med en personlig och avspänd samtalston. Både som hallåman och som producent av högklassiga musikprogram är han en inspirerande språkmodell för sina kolleger på Rund­radion och för sina många lyssnare runtom i landet. Det var nu trettonde gången Hugo Bergroth-sällskapet delade ut sitt språkpris, som finansieras av Svenska kulturfonden.

Språksporren tilldelades Nina Gran för hennes idérika och outtröttliga arbete för att skapa svenska nätverk och svenska rum i huvudstaden och för att ge särskilt barn och unga möjligheter till kulturupplevelser och aktiviteter på svenska. Språksporren har tidigare utdelats sex gånger.

 

Hugo Bergroth-sällskapet stiftades 1992 för att främja och vårda det svenska språket i Finland. Sällskapet har 18 ledamöter. Den årligen återkommande språkvårdsdagen arrangeras i samarbete med Hanaholmens kulturcentrum på språkmannen Hugo Bergroths födelsedagen den 18 maj.

Pia Westerberg