Språkvårdsdagen synade det goda språket
2/2014

Bianca Holmberg

Språkvårdsdagen synade det goda språket

Ett gott språk lönar sig – oavsett om man vill övertyga massorna, göra sig förstådd som myndighet eller få goda betyg i studentskrivningarna. Men ett gott språk är inte likadant i alla situationer. På Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag synades språket ur många vinklar.

Professorn i retorik Orla Vigsø från Södertörns högskola tog avstamp i temat för språkvårdsdagen som var ”Gott språk lönar sig, dåligt språk blir dyrt”, då han inledde årets språkvårdsdag. ”Om något ska löna sig, måste det finnas ett mål. Att övertyga andra är att nå målet”, sade Vigsø om det goda språkets roll inom retoriken.

Vad är då ett gott språk? Inom retoriken är synen på ett gott språk pragmatisk, i motsats till den normativa syn som till exempel Franska akademien representerar. Problemet med en normativ syn på språket är att den norm som anses vara den enda rätta automatiskt favoriserar en viss grupps språk – ålders- och könsmässigt eller geografiskt, till exempel. För en retoriker kan språkets kvalitet bara mätas i relation till den kommunikativa funktionen. Eller med andra ord: Om budskapet går hem och talaren väcker välvilja hos mottagarna är språket gott för situationen.

Anpassning är A och O

Vigsø betonade hur viktigt det är att anpassa sig till publiken och den rådande situationen. Ett gott språk skapar inga oönskade uppfattningar om avsändaren och kränker inte mottagaren. ”Fel blir inte fel genom att man bryter mot en norm utan bryter mot mottagarens förväntningar”, sade han. Den som ska tala gör klokt i att tänka sig in i publikens situation och försöka förutse hur lyssnarna kan tänkas reagera på olika formuleringar och utsagor. Eftersom allt inte går att förutse behöver talaren vara lyhörd och beredd på att variera sig.

Vigsø passade även på att kommentera de negativa associationer som förekommer i samband med ordet retorik. Retorik är inte motsatsen till sanning och saknar inte heller moral och etik. ”Målet är att nå fram till publiken på ett sätt som gör att publiken även vill lyssna senare. Man ska inte bränna sina broar”, sade Vigsø och talade om retorikens kommunikativa etik. Han svarade också på en fråga om vuxna och ungdomsspråk: ”Det viktigaste är att skapa förtroende. Hur gör man det? Jo, man är den man utger sig för att vara. Försök inte vara ungdomlig!”, sade han på sitt humoristiska sätt som för övrigt karakteriserade hela hans föredrag.

Ska man då bara anpassa sig till situationen och strunta i språkvården? Nej, Vigsø menar att språkvården behövs inom retoriken för att ett gott språk helt enkelt tjänar sitt syfte: det skrämmer inte bort publiken och skapar förtroende för talaren. ”Det finns fortfarande något att sträva efter, även om det inte är Franska akademiens regler”, sade Vigsø.

Gayer efterlyste klarspråkskampanj

Gunborg Gayer, rektor för Helsingfors Arbis, tog i egenskap av tidigare modersmålslärare och censor i studentexamensnämnden starkt ställning för en fullödig lärarutbildning i södra Finland. ”Den finlandssvenska skolan saknar berättigande om språket inte står på mycket god grund”, sade hon och uttryckte sin oro över att resultaten i studentprovet i modersmål försämrades då antalet obligatoriska kurser drogs ner i gymnasiet och att abiturienternas språk enligt censorerna därefter har blivit sämre och sämre.

Gayer kritiserade även språket inom Helsingfors stad, där hon ”som fullblodsbyråkrat varje dag läser handlingar som har föga att göra med ett gott språk”. Staden har gått ut med att all information ska vara öppen och tillgänglig för alla, men öppenheten fungerar inte om allmänheten inte kan ta till sig informationen på grund av att språket är dåligt, menade Gayer och efterlyste en klarspråkskampanj inom Helsingfors stad.

Slutligen tog hon även ställning för undervisningen i främmande språk i skolorna. ”Samhället kan bara vinna på att lära ut flera språk. Språk lönar sig”, avslutade Gayer.

Klarspråk kräver struktur

Eivor Sommardahl och Aino Piehl från Institutet för de inhemska språken presenterade arbetet med klarspråk, både hur arbetet började och vad som händer just nu, samt vilken roll översättaren ska spela i klarspråksarbetet.

År 2009 bildades en arbetsgrupp för att ta fram ett handlingsprogram för klarspråk i myndighetstexter och den 30 januari i år överräckte gruppen sitt handlingsprogram till undervisningsminister Krista Kiuru. I år inleder arbetsgruppen en kampanj för att göra handlingsprogrammet känt inom olika myndigheter och stödja och inspirera dem till att skriva bättre texter.

Målet med handlingsprogrammet är att ett bra myndighetsspråk ska bli en del av det normala arbetet inom myndigheten. Eftersom alla som jobbar på en myndighet skriver och läser mycket är ett gott språk en enorm fördel. För att det här ska fungera måste varje myndighet skapa en struktur för att kunna skriva klarspråk på alla nivåer, från den offentliga förvaltningen till enskilda tjänstemän. ”Goda strukturer rinner neråt”, som Eivor Sommardahl uttryckte det.

Sommardahl påpekade att klarspråk till stor del handlar om attityd.

”I dag har vi inte råd med obegripliga texter. Allt fler ärenden ska skötas på nätet och det kräver begripliga texter”, sade Sommardahl.

Besvärliga termer

Aino Piehl underströk att det inte är översättarna som ensamma ska sköta arbetet med klarspråk på en enskild myndighet. Det är högsta ledningens ansvar att ta tag i saken eftersom de har makten att förändra strukturerna.

”En utsedd arbetsgrupp är något annat än spontana kommentarer från enskilda personer”, sade Piehl.

Sommardahl och Piehl passade även på att framföra ett önskemål om att de myndigheter som skapar nya termer då samhället förändras konsulterar språkexperter i arbetet med de nya termerna.

”De senaste årens stora bekymmer har varit att det skapas nya termer och begrepp hela tiden. Översättarna får texten när lagen redan är skriven”, sade Sommardahl och tog problemen med ”ELY-centralerna” och ”Sote-reformen” som exempel på hur översättningen av nya begrepp skapar svårigheter.

Olika kanaler, olika funktioner

Veera Jokirinne, generalsekreterare för Sverigefinska ungdomsförbundet, gav publiken en inblick i sverigefinnarnas situation och berättade hur hon och hennes kollegor jobbar för att stärka den sverigefinska identiteten och bevaka sverigefinnarnas rättigheter. Hennes tema var ”Vad ska vi skriva och hur – att nå sin målgrupp över webben”. Förbundet använder olika kanaler på olika sätt – Facebook för att nå de ”redan frälsta”, alltså de aktiva medlemmarna, Twitter för att skapa debatt och snabbt komma ut med information och Instagram för att nå nya och ha roligt. Hon gav ett råd till den som vill marknadsföra sig via webben:

”Vad vill du få ut och till vilket pris? Hur mycket tid är du villig att lägga ner?”, frågade Jokirinne retoriskt och påminde om att det tar tid att bygga upp en profil på sociala medier och att den dessutom måste upprätthållas kontinuerligt, annars faller hela systemet.

Även i år fick två personer hålla föredrag enligt modellen pecha kucha, vilket betyder att presentationen består av 20 bilder som föredragshållaren talar om i 20 sekunder var. Jenny Stenberg-Sirén, doktorand vid Helsingfors universitet, presenterade sin pågående forskning kring språket i finlandssvenska radionyheter 1970–2010 och Språkbruks chefredaktör Charlotta af Hällström-Reijonen talade om språket på Twitter i en mera lättsam pecha kucha.

Rävdiska och skynka

Birgitta Agazzi, pensionerad språkvårdare från Sverige, gav publiken anledningar till att vara stolta över det svenska språket i sin presentation ”Svenskan – rikare än du tror”. Och ett språk som har ord som fåk, förveten och rumpetroll i sina dialekter och som uppfinner nyord i stil med rävdiska, pudla och skynka måste ju vara både rikt och uppfinningsrikt.

”Att älska sitt modersmål betyder inte att man måste hata andra språk. Visa kärleken i ord och gärning: vårda och förnya språket. Om du inte värnar språket gör ingen annan det heller”, sade Agazzi.

Regissören och skådespelaren Frank Skog från Unga Teatern fick avrunda dagen med sitt föredrag om hur en pjäs blir till. Skog berättade också om skillnaderna mellan att jobba på finska och svenska inom teatervärlden.

”Finsk teater är mycket fysisk. Finskan är ett mer fysiskt språk, man måste jobba mer med kroppen och käften. Finlandssvenskarna dricker kaffe och funderar på vad en rollfigur tänker när den gör på ett visst sätt i pjäsen”, sade han om förarbetet inför en pjäs. Publiken fick även ett smakprov på hans skådespelartalang då han läste upp ett stycke ur sin pjäs om Vincent van Gogh.

Under Språkvårdsdagen delade Hugo Bergroth-sällskapet även ut Språkpriset och Språksporren. I år gick Språkpriset till journalisten och utrikeskorrespondenten Anna-Lena Laurén och Språksporren till Helsingin Sanomat.

fåk: snöstorm (öländska)
förveten: nyfiken (västgötska)
pudla: göra en pudel
rumpetroll: grodyngel (västgötska)
rävdiska: diska extra långsamt och noga för att få lite tid för sig själv, som småbarnsförälder
skynka: visa sin åsikt genom att hänga ut ett skynke i en viss färg

Bianca Holmberg
Skribenten är praktikant på Institutet för de inhemska språken.