Ståupplingvistik
1/2012

Robin Valtiala

Ståupplingvistik

Lars Melin & Martin Melin: Dom bara pratar. Telegram bokförlag 2011. 191 sidor.

Svenska journalister ställer mer kritiska frågor än finländska, eftersom det inte är lika lätt som här för politiker att snäsa ”jag kommenterar inte”, utan att de drar ett löjets skimmer över sig själva eller blottar sin svaghet. Det svenska mediespråket har en talang för att bre på tjockt. Det här är i alla fall mitt allmänna intryck. Det är med stora förväntningar jag öppnar Lars Melins & Martin Melins bok Dom bara pratar, om svenskan som den används i politiken. En bok för den som ”undrar varför politikerna låter som de gör.”

Lars Melin är docent i svenska, Martin Melin är informationskonsult. Deras kanske viktigaste tes i boken är att varje fråga är en språkfråga. Det finns inga sakfrågor. Vad de bortser från är kanske hur mycket av beslutsfattandet som numera sker genom lobbande, där det väl i hög grand handlar om sak- och intressefrågor som allmänheten aldrig tar del av.

Författarna vet mycket om de politiska strategierna, och man får nyckeln till många medie­fenomen som man inser existerar även här i Finland. Ett exempel är vad man kallar Folkpartiets 80/20-strategi, som går ut på att fiska röster av 80 % av väljarna samtidigt som man retar upp den övriga 20 %, som sedan protesterar högljutt vilket ger upphov till rubriker.

”Bara politiker med en enda princip kan klara sig.” När jag läser den meningen förstår jag varför kandidater som bara sitter och upprepar samma banala mening ofta är de som vinner valen, trots att man medan man följde med debatten tänkte att de kommer att falla just på sin oförmåga att argumentera. Det är enligt boken just politiker som ger sig in på argumentation som klarar sig dåligt.

Avsnittet i slutet om olika partiledares bruk av anafor, det vill säga att man inleder flera meningar med samma ord eller uttryck, är ett av de intressantaste i boken.

Jag får lära mig många nya ord och det tycker jag om. Ett av dem är ”nättroll”, som är en nyare och mer oroväckande variant av tidningarnas insändarkverulanter. Och ”slidkrans”, som en del vill ska ersätta ”mödomshinna” för att det senare ordet bl.a. är kopplat till den muslimska hederskulturen och avspeglar en gammaldags kvinnosyn. De återgivna svadorna från politiker är på sina ställen ren komik. Ett par praktuttryck är ”evidensbaserade förslag” och ”empiritung politik”. Och ”finansförstärkningar”, som alltså betyder skattehöjningar. ”Branschpenetration”, som verkar lyckas med vad inte ens de surrealistiska poeterna klarar av, en sexleksak ihopbyggd av statistik.

De här uttrycken som står för sig själva är roligare än författarnas eget vitsande som jag ganska snart får nog av. Deras fiktiva exempel på nyheter och vilka uttalanden dessa leder till, och de rubriker uttalandena får i pressen etc., tycks inte kunna bestämma sig för om de är instrument för analyser, eller kåserier.

En slängig stil som den här kan, hur kritisk den än är, leda till att språket tappar sina nyanser. Ändå är ju syftet med boken att pejla just dessa. Det låter till exempel bitande när man konstaterar att CEO – chief executive officer – vid en fri översättning blir ”chefen chefen chefen. Snacka om att vara chef.” Författarna stannar vid detta, det vill säga vid den retorik de själva vill sticka hål på. De funderar inte över de intressanta skillnaderna mellan uttrycken, som t.ex. den biton av något militärt som finns i ”officer”.

I ordmassorna, författarnas egna och de som citeras, dyker det upp många detaljer som, om författarna fördjupade sig i dem, kunde ge upphov till intressantare slutledningar än de man ofta nu kommer fram till. Jag fastnar för avsnittet om sjukvård modell moderaterna respektive socialdemokraterna (s. 25–26): enligt båda modellerna ska invånarna oberoende av betalningsförmåga, bostadsort, kön, ålder och etnicitet ha rätt till samma vård. I socialdemokraternas modell tillkommer två ord: bostadsort och språkkunskaper.

Analyserna av hur begrepp används blir ofta förenklade. Som exempel på ett intressant fenomen man kunde säga mera om är uttrycket ”fa­scist”, så som det användes av många vänstermänniskor på 1960- och 70-talet, även om någon som röstade på ett borgerligt mittenparti. Ett ord som antagligen tog över ”borgarbracka/-jävel” när det blev för svagt. Använt så här kan ”fascist” tyckas lite löjligt, eller ärekränkande.  Så länge man betraktar det konkret.

Men om man ser ”fascist” som en metafor? Om man tar bort dess ursprungliga konnotationer Mussolinis Italien, koncentrationsläger osv. och låter det få betydelsen av ”vem som helst som anser att det ska finnas skillnader mellan människor, och vars politik går ut på att samhället ska vara format enligt dessa skillnader”. Då har man skapat ett till hälften nytt begrepp, som fungerar på egna villkor i en viss situation.

När det gäller ”solidaritet”, som ofta numera får ett löjligt skimmer över sig, blir slutsatsen att det är ungefär lika retoriskt (hycklat) oberoende av vilket parti som använder det. Jag tror knappast det finns en politiker eller människa överhuvudtaget som aldrig åtminstone till en del går sina egna ärenden. Men det betyder inte att det inte finns debatter där den ena parten har lite större grund för att tala om sin politik som solidarisk (t.ex. i betydelsen inriktad på en starkare välfärdsstat), än vad den andra har.

M&M:s udd är riktad mot alla, både de ”röda” och de ”blå” politikerna, och mot väljarna. Boken tycks vilja visa hur alla på ett eller annat sätt är lite skenheliga. Själva kan författarna stå utanför/över detta eftersom det knappast förekommer några antydningar om egna åsikter i boken. På det här sättet liknar de två författarna ståuppartister. Den sortens komik går ju allmänt ut på att kritisera och irritera alla ungefär lika mycket, så att ingen direkt känner sig utpekad utan alla känner att det hela på sätt och vis är lek. Den här boken är ju ändå inte främst menad som underhållning, och försöker man vara så här allmänt kritisk att det gränsar till ett försök att framstå som objektiv, blir resultatet urvattnat.  Ett djup saknas, det som gör att läsaren kunde relatera analyserna till författarnas egen världsbild, och i sin tur fundera över hur långt den stämmer överens med den egna.

Samtidigt som författarna inte på något sätt bekänner egen färg är tonfallet pedagogiskt. Redan i inledningen har jag en känsla av skolbok: ”Det är inte en bok om språk, så vill du veta mer och subjekt och predikat finns annan litteratur.” Som läsare känner jag mig som om det hela tiden finns en hand bakom mitt huvud som vill ta mig i örat när jag läser. Varje gång jag håller med eller inte håller med om en åsikt som återges, påpekar bäraren av handen att det är precis lika rätt eller fel att tänka motsatsen. I vilket fall som helst ska jag inte söka några åsikter i boken utan se den som en bok om språk. Men när jag försöker läsa den som den lingvist jag är blir jag förvirrad av piruetterna, varpå personen bakom mig säger ”har du ingen humor?”

Robin Valtiala
Skribenten är författare och kritiker. 

I denna tidskrift: 1/2012