Strindberg var nästan lika drastisk på franska
1/2016

Robin Valtiala

Strindberg var nästan lika drastisk på franska

August Strindberg skrev ett par av sina verk på franska, och ibland var hans uttryck så drastiska att översättaren förmildrade dem i den svenska översättningen.

August Strindbergs eld var den största i Sverige sa och säger man. Strindberg levde närmare det franska språket än någon annan nordisk författare på sin tid, och han skrev till och med flera av sina böcker på franska. Om den här genialiskt genomförda användningen av ett språk som inte var författarens modersmål har det skrivits enormt mycket, som jag inte har någon möjlighet att överblicka. Låt mig nu bara läsa Inferno på båda språken och se vilka skillnader jag uppfattar.

Frodig översättning

Inferno är den ena av två romaner, alternativt halvt fiktiva dagböcker, Strindberg skrev på franska. Den första var Le plaidoyer d’un fou (En dåres försvarstal), som kom till under 1887–1888 och som handlar om Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen. Inferno, som han skrev på bara några månader under år 1896, bygger på anteckningar från den period när han upplevde sitt livs svåraste kris. Det är kanske främst den här senare boken som har gjort att han ibland beskrivs som sinnessjuk. Här finns de ofta omtalade ”Makterna” och ”den osynliga handen”, som styr huvudpersonens vardag genom olika slags tecken och komplotter.

Eugène Fahlstedt, som har översatt boken till svenska, författarens modersmål, stod honom nära; översättningen med sin retoriska ton återger det frodiga uttryckssätt Strindberg har i de böcker han skrev på svenska. Hans glidande uttryck där flera motsatta betydelser krockar, behåller sina många element:

… et je commence à me réconcilier avec mon sort, louant le bon malheur qui m’a conduit sous ce toit béni.

… och jag börjar försona mig med mitt öde, i det jag prisar min goda otur, som förde mig under detta välsignade tak.

(alla kursiveringar mina)

Bisarra presensformer

Frågan om huruvida Strindberg när han skrev Inferno var psykotisk eller om hans fantasi bara var så stark att han kunde strukturera en text som ett psykotiskt tillstånd, är en fråga som troligtvis ingen kommer att kunna besvara uttömmande. När man koncentrerar sig på det litterära perspektivet, kan man notera hur han blir så ivrig att utveckla de ofta febriga resonemangen att han ibland glömmer (eller struntar i, eller med flit skapar kaos i) vilket tids- och rumsperspektiv han har utgått ifrån. Man kan notera en rolig (för någon kanske irriterande) inkoherens i användningen av tidsformerna

Strindberg älskade att använda historiskt presens, men inte nödvändigtvis i långa räckor utan här och där. Tidsformerna kan också inom ett stycke, eller en mening, växla på sätt som kanske speglar visionen av det Swedenborgska helvetet där tiden har stannat. Nyckeln till hur läsaren ska uppfatta vissa bisarra presensformer i boken, som är existentiella snarare än grammatiska, kanske man får på ett ställe i slutet av boken

Och ändå kan jag inte förneka faktum, det enda är att jag måste på följande nya sätt förklara de så kallade eviga straffen: vi befinna oss redan där nere!

Om evigheten är lika med just nu, kan tidsformerna inte annat än dansa vilt eller sväva som om de var tyngdlösa.

Olika tidsformer

Man kan bli förvirrad när man läser, och ännu mera så om man jämför de respektive versionerna där det i båda fallen kan hoppa, men inte alls på samma sätt:

Un matin, je m’éveillai avec un vague désir de faire une excursion à la campagne, ce qui était contraire à mes goûts et à mes habitudes. Arrivé sans préméditation à la gare Montparnasse, je pris le train pour Meudon. Je descends au village même …

En morgon vaknar jag med en obestämd lust att göra en utflykt till landet, något som stred mot min smak och mina vanor. Halvt på måfå kommer jag till Montparnasse-bangården och sätter mig på tåget till Meudon, stiger av vid själva småstaden, …

Den franska texten börjar med förfluten tid (passé simple, den form som traditionellt används i litterär stil för att föra en berättelse framåt), ända tills den når det ögonblick när författaren stiger av tåget. Det här ögonblicket är berättarmässigt bara ett steg till i redogörelsen för utflykten, men vid det här ögonblicket förändras stämningen; vi befinner oss på den plats där jaget ska göra en bisarr upptäckt. Den laddade delen av avsnittet börjar, och det markerar Strindberg nästan omärkligt med en presensform. Här är vi nu, mitt i. Att Strindberg gör så här konstaterar jag på flera andra ställen. Fahlstedt använder historiskt presens redan från början av avsnittet. Effekten blir mer traditionellt dramatiserande.

Översättaren hickar till

Strindberg förlitar sig, med rätta, på att både den värld han gestaltar och undertonen i hans språk är tillräckligt oroande för att alla maner ska bli överflödiga. För att berätta om ett våldsamt skeende kan andra behöva historiskt presens, inte han.

C’est alors que dans un accès de rage, je le frappai en pleine poitrine d’une manière brutale et lâche, si lâche que j’en souffris comme si j’avais commis un assassinat.

Översättaren får inte helt fram denna understatement;

I ett anfall av raseri slår jag honom rakt i bröstet, på ett brutalt och fegt sätt, så fegt att jag led därav som om jag begått ett lönnmord.

En presensform vars användning vid första anblicken är identisk med den historiska är den Strindberg använder när han återger ett imaginärt skeende. Något händer verkligen jaget, men det händer på det sätt något händer i en dröm:

Un soir, rentrant chez moi avec le ménechme du thérapeute américain, dans la pénombre de l’alcôve, je découvre un Zeus gigantesque qui repose sur mon lit.

En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en gigantisk Zeus vilande på min säng.

Någon gång får jag känslan att Fahlstedt hickar till och vill göra texten mindre drastisk. Här ställer jag mig frågan hur mycket Strindberg deltog i eller ens läste översättningen av sitt verk; neutraliserad var inte vad han brukade tycka om att bli. Om han inte såg en av sina många komplotter i sådana här översättningsstrategier, var det kanske för att Infernokrisen och verket vid det laget kändes som något avslutat för hans egen del:

… c’est trop ingénieux pour des mortels imbécils.

… det är alltför påhittigt för vanliga inskränkta dödliga.

”Pédérastes” blir också för mycket, det översätts mer allmänt med ”perversa herrar”.

Strindberg kanske hade samma inställning till översättningen som han hade till psykiatrernas uttalanden: de får göra vad de vill med sina resultat.

”Elak” är ett ord man sällan kallar sig själv. Det är ett ord som på ett olyckligt sätt brukar användas för att knäppa till barn med; som självkritik är det starkt men saknar alla nyanser av grandiositet. Men det här ordet använder författaren vid ett tillfälle om sig själv:

... et la haine me mord et me rend méchant.

Översättningen väljer ett mer grandiost uttryck, som visserligen är mycket vanligt hos Strindberg:

... och hatet stinger, förgiftar mig.

Franskan en tvångströja?

Strindbergs uttalande att franska språket är en tvångströja blir ofta citerat. Jag har brukat tänka att han syftade på den franska språkpolitiken; för att komma ut på franska förlag har författare traditionellt varit tvungna att skriva enligt en viss korrekt norm och i en mer eller mindre höglitterär stil. (Detta har på senare år börjat förändras, mycket tack vare författare från före detta kolonier som skriver på franska.

Men när jag läser Strindbergs Inferno på franska har jag mycket svårt att se något stelt och tvångsmässigt i språket. Tänk om han med tvångströja menar något alldeles motsatt: i det främmande språket kan han, som om han befann sig bakom murarna på ett mentalsjukhus av ett slag som fungerar enligt humana principer, uttrycka känslor ännu mer naket än på svenska? I ett sammanhang där man självklart får vara ”galen”, för att det ju är vad man blivit klassad som. Som människor ibland säger när de går i terapi på ett annat språk än sitt modersmål, att det går lättare att tala om vissa känslor och händelser för att de är på ett lagom stort avstånd.

En passage jag läser många gånger för att jag tycker den först verkar helt sakna logik, och som uttrycks analogt i båda versionerna, kanske talar om just en sådan intention hos författaren. Vilketdera dårhuset är det jaget vill vara i skydd för, det som kallas så eller det stora ute i världen?

Den förste påstår att jag lider av nevrasteni; den andre har klart för sig att det är angina pectoris; den tredje paranoia, således sinnessjukdom; den fjärde emfysem … Detta är till fyllest för att jag kan känna mig skyddad mot att inspärras på dårhus.

Hur kan man annars förstå hur just dessa diagnoser, av vilka en del men inte alla hänför sig till psyket, kan skydda mot inspärrandet?

Aldrig lagom

I sitt efterord till den franska upplagan talar C.G. Bjurström om att man har rättat till några ställen och i kommentarer förklarat vad Strindberg i själva verket måste ha menat, när han på franska uttryckte något på ett bakvänt sätt. Mitt intryck är att man i vissa fall, mindre än att språkgranska, har granskat författarens tankelogik. Men när man utsätter Strindberg, särskilt den Strindberg som skrev Inferno, för en sådan åtgärd kan man lätt tappa bort sig.

Storhets- och litenhetsvansinnet är viktiga teman i Strindbergs produktion. När han på ett ställe talar om att kulten av jaget inte är viktig, anser granskarna att han menar något annat men inte uttrycker det rätt:

La culture, non : le culte de ce Moi, s’affirme donc comme le but suprême et final de l’existence.

Väl inte kulten, men kultiverandet av detta jag framställer sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål.

Strindberg är nästan aldrig lagom. I den här svenska meningen låter han som en av de kulturdamer han avskydde. Det tycks än en gång visa sig att de största översättningsfelen uppstår när översättaren inte vill inse att det i texten står just det som det ser ut att stå.

Det här tänker jag när jag borrar länge i enskilda ställen. Som helhet är den svenska texten en bok av Strindberg som man kanske inte ens skulle tänka på är översatt om man inte redan visste det.

Robin Valtiala