Det händer ofta att innehåll och samband inte uttrycks explicit i texter utan att läsaren måste utnyttja sin kunskap om verkligheten för att förstå sammanhanget. Det handlar om att tolka, att ”läsa mellan raderna”. Jag ska ta ett enkelt exempel: 

Kalle har flyttat till Helsingfors. Den nya lägenheten är ett fynd. Utsikten är inte av denna världen.

De flesta som läser de här meningarna tolkar dem antagligen så att det är Kalle som bor i den nya lägenheten, att lägenheten finns i Helsingfors och att den utsikt det talas om är utsikten från lägenheten i fråga. Inget av allt detta sägs rent ut, men texten innehåller vissa ledtrådar som stöd för tolkningen: ordet nya kan knytas till det faktum att Kalle har flyttat, och orden lägenheten och utsikten står i bestämd form vilket tyder på att de har någon anknytning till det tidigare sagda. För att förstå texten måste läsaren också veta att idiomet inte av denna världen betyder ’enastående’. Med hjälp av ledtrådar i texten och med hjälp av vår kunskap om språket och verkligheten gör vi som läsare tolkningar för att förstå sammanhanget.

Vi är alltid i viss mån tvungna att göra tolkningar när vi läser en text. Allting kan inte vara explicit utsagt, och språket är fullt av metaforer och idiomatiska uttryck. Ändå går de flesta texter utmärkt att läsa. Som läsare är vi i princip inställda på att texter ska ha mening och hänga ihop, och därför konstruerar vi automatiskt samband och innehåll under läsningens gång. Hur skickligt vi gör detta beror naturligtvis på vår läsvana och kunskap om verkligheten. Därför måste den som skriver en text ta hänsyn till de tilltänkta läsarnas, målgruppens, förmåga att göra tolkningar. I det följande ska jag ta exempel ur texter som ställer onödigt stora krav på läsarnas tolkningsförmåga.

Överhoppade tankeled

I mitt arbete med att språkgranska läromedel stöter jag ibland på texter där författaren har hoppat över tankeled. Jag ska ta ett exempel ur en lärobok som har lästs redan i årskurs tre. I texten talas det om vad havet har betytt för människan genom tiderna. Det sägs att havet har gett människan mat genom fiske och jakt och att människan har upptäckt nya världsdelar genom att färdas över världshaven. Så fortsätter texten: För människor som bor på avlägsna öar har havet gett skydd mot fiender under oroliga tider. Här kan det vara svårt för en lågstadieelev att förstå att vad det betyder att havet har gett skydd mot fiender.

Tanken är naturligtvis att havet har gett skydd på det sättet att fienderna har haft svårt att ta sig till de avlägsna öarna, men detta tankeled har inte skrivits ut. Läsaren förutsätts här läsa mellan raderna, inferera, men det kan vara svårt för de nio- eller tioåringar som texten är avsedd för. Ju yngre läsarna är, desto mer explicit måste en text vara.

Också det följande exemplet härstammar från en text för mycket unga elever:

Det sägs att Kleopatra lät sina tjänare bära in en korg med giftormar och att hon sedan satte sin hand i korgen och dog.

Här förutsätts eleverna dra slutsatser om varför Kleopatra dog när hon stack handen i korgen. Det överhoppade tankeledet kan formuleras med några få ord:

Det sägs att Kleopatra lät sina tjänare bära in en korg med giftormar och att hon sedan stack sin hand i korgen, blev biten av en orm och dog.

Ytterligare ett exempel, denna gång ur en text för årskurserna 7–9:

Genom att titta på vägskyltar och gatunamn kan man räkna ut om en ort är en- eller tvåspråkig, och dessutom kan man få reda på vilket språk som är i majoritet.

I den första satsen är det underförstått att vägskyltarna på enspråkiga orter är skrivna bara på ett språk, medan de är skrivna på två språk på tvåspråkiga orter. Denna information kommer explicit senare i texten. I den andra satsen är åtminstone två tankeled outsagda, nämligen att satsen gäller bara tvåspråkiga orter och att man vet vilket språk som är i majoritet genom att namnet på det språket står först. Detta förklaras inte heller senare i texten. Utsagan skulle kunna lyda så här:

Genom att titta på vägskyltar och gatunamn kan man räkna ut om en ort är en- eller tvåspråkig. Om det är en tvåspråkig ort kan man få reda på vilket språk som är i majoritet, eftersom namnet på det språket står först.

Stoffträngsel och korta huvudsatser

Vissa läromedelstexter är svårlästa på grund av något som forskaren Monica Reichenberg har kallat för stoffträngsel, det vill säga att man har försökt få med så mycket text som möjligt på ett så litet utrymme som möjligt. Det blir en uppräkning av fakta utan plats för förklaringar och utan förtydligande sambandsord. Ofta består en sådan text av korta huvudsatser radade efter varandra som fristående meningar.

Förr trodde man att texter med korta meningar var lättlästa, men numera vet man att en text med variation mellan långa och korta meningar och mellan huvudsatser och bisatser är lättare att läsa än en text med enbart korta huvudsatser. Följande exempel består av två fristående korta huvudsatser utan markerat samband:

Den ekologiska mjölken homogeniseras inte. Förpackningen ska skakas före användning.

Den här utsagan blir lättare att läsa och förstå om man binder ihop satserna med sambandsordet och samt lägger till ett förklarande därför:

Den ekologiska mjölken homogeniseras inte, och förpackningen ska därför skakas före användning.

Abstrakt språk

I exemplen ovan handlar behovet av tolkningar från läsarens sida om att texten är alltför komprimerad. Det kan också finnas andra drag i en text som gör att läsaren måste tolka och dra slutsatser om textens innehåll. Texten kan till exempel innehålla abstrakta ord och uttryck och svårgenomträngligt bildspråk. I mitt arbete med läromedel stöter jag ibland på texter med alltför många svåra ord, oftast skrivna för äldre elever. Ett exempel ur en text för gymnasiet:

Det var en kraftig markering av hotet mot det traditionella maktblockets positioner.

Här finns det abstrakta ord och uttryck som markering, det traditionella maktblocket och positioner, som inte nödvändigtvis öppnar sig för dagens gymnasister. Det är klart att läromedlen ska introducera nya ord och berika elevernas ordförråd, men om en text innehåller alltför många svåra ord och uttryck kan det hända att eleverna helt enkelt låter bli att läsa dem – också i gymnasiet.

Ett exempel till ur en gymnasiebok: 

Det blev allt tydligare att stormaktstävlingen även var relaterad till imperialistiska ambitioner.

Det är troligen få gymnasister som på rak arm förstår uttrycket imperialistiska ambitioner.

Ibland kan en text innehålla utpräglat bildspråk som gör den svårläst:

Efter de första intensiva månaderna kom kriget allt mera att handla om att idka skrämseltaktik och spänna musklerna vid relativt stillastående frontavsnitt. Då trädde det diplomatiska rävspelet allt tydligare i förgrunden.

En text av detta slag ligger mycket långt ifrån det språk som är naturligt för de flesta skolelever. Det är antagligen många som inte får klart för sig vad som här menas med att spänna musklerna och det diplomatiska rävspelet. Eleverna ställs inför uppgiften att ”översätta” texten till begripligt språk och försöka urskilja konkreta gripbara fakta i ordsvallet – en process som är så krävande att många säkert inte orkar ta itu med den. Ett sådant språk kan passa i en essä, men inte i ett läromedel. Det gäller att minnas att läromedel är brukstexter som i allmänhet bör vara skrivna på sakprosa.             

För att budskapet i en skriven text ska nå fram måste den som skriver ständigt vara medveten om de tilltänkta läsarnas, målgruppens, förmåga att tolka och förstå texten. Visserligen måste varje läsare av varje text i någon mån göra ifyllnader och tolkningar för att förstå texten, men om det krävs tolkningar som i alltför hög grad överstiger läsarens förmåga blir texten omöjlig att läsa. Detta borde i synnerhet läromedelsförfattare vara medvetna om.