Svensk samtalsgrammatik
4/2008

Niklas Norén

Svensk samtalsgrammatik

Jan Lindströms bok Tur och ordning har länge varit emotsedd av forskare som intresserar sig för svensk samtalsgrammatik.

Boken erbjuder den första sammanfattningen av forskning om grammatik i svenska samtal inom interaktionell lingvistik, som ju är ett förhållandevis nytt forskningsområde. I sin helhet visar boken på ett övertygande och tillgängligt sätt hur yttranden i samtal fortlöpande byggs upp av deltagare i samspel sinsemellan och med den omgivande samtalskontexten. Författaren kartlägger de olika språkliga resurser som är relevanta för att beskriva just samtalsspråket mot bakgrund av en mer skrift­baserad grammatisk tradition. Här kan nämnas välkända resurser som ord, fraser och satser, men även prosodiska enheter och diskurspartiklar, där de sistnämnda ges ett helt eget kapitel och därmed en helt annan tyngd än i en skriftbaserad grammatik. Författaren lyfter även fram olika metoder som deltagare använder för att redigera och bygga ut enskilda yttranden. Detta kan göras av en och samma talare som modifierar turens språkliga form eller innehåll, t.ex. via reparerande inskott, eller förlänger en tur efter ett möjligt avslut, men också av en annan talare som bygger vidare på den föregående turen.

Introduktion till ett nytt fält

Men även om boken på flera sätt utgör ett väsentligt bidrag till forskningen, introducerar den även forskningsområdet för en bredare publik, t.ex. lärare och studenter på universitet och högskolor. Boken har därför disponerats så att den knyter an till ett mer traditionellt sätt att skriva grammatikböcker. Många kan känna igen sig i den inledande presentationen av de grundläggande enheter som används av samtalare när de bygger upp yttranden, såsom ord och ordklasser, samt hur dessa bygger konstruktioner, t.ex. fraser och satser. Denna genomgång, som ju i första hand tar sitt avstamp i vad som är relevant i ett samtalssammanhang, är inte avsedd att vara heltäckande och bygger vidare på sådant som samtalsgrammatiken har gemensamt med skriftspråksgrammatiken, t.ex. deklarativa satsers interna organisation. Det bör dock lyftas fram att denna genomgång inleds och avslutas med samtalsstrukturella enheter snarare än analytiska grammatiska enheter, såsom yttrandet, turen, turkonstruktionsenheten, yttrandefasen, handlingssekvensen, och den prosodiska enheten. Detta grepp bör betraktas som en markering av att samtalsgrammatikens centrala enheter inte enbart utgörs av den traditionella grammatikens enheter, utan att de senare måste betraktas som delar av interaktionellt definierade enheter inom vilka de fungerar och görs meningsfulla.

Det interaktionella perspektivet

Ett av bokens allra mest centrala teman är redo­görelsen för hur man inom samtalsgrammatiken har skiftat fokus från ett ensidigt perspektiv på yttranden som isolerade grammatiska enheter, till att belysa de återkommande och systematiskt organiserade processer genom vilka yttranden blir till och hur de används som resurser för sociala handlingar. Lindström lyfter genomgående fram hur språkliga resurser, och de yttranden de används för att konstruera, hela tiden måste sättas i relation till omedelbart omgivande yttranden, de sociala handlingar som talaren utför med yttrandet, samt yttrandets (handlingens) position i en längre sekvens av sociala handlingar, för att yttrandets form, funktion och mening för deltagarna själva ska kunna förklaras.

Efter kapitlen om samtalets grundenheter följer de båda kapitel som presenterar det interaktionella grundperspektivet i boken närmare. Det samtalsgrammatiska projektet i allmänhet och Lindströms bok i synnerhet bygger på att det är inom ramen för det ordnade samspelet mellan deltagare (organi­serandet av interaktionen, kap 5) som talets enheter och diskursmarkörer länkas samman till meningsskapande yttranden och yttrandesekvens­er. För den oinvigde presenteras därför här inledningsvis de grundläggande praktiker som samtalsdeltagare använder för att organisera fördelningen av turer mellan sig (turtagning). Här presenteras även samtalsanalytiska begrepp och fenomen som sekvensstruktur, preferensstruktur, metoder för att redigera, modifiera och korrigera yttranden under loppet av deras produktion (reparationsstrategier).

Nämnas bör särskilt Lindströms utmärkta typologi över olika turmönster (kap 6.1), dvs. en indelning av olika typer av turer efter dess funktionella status eller utformning. En central strukturell skillnad görs mellan enledade och flerledade turer, dvs. turer som å ena sidan består av en enda tur konstruktionsenhet eller turer som byggs upp av flera. Andra turer är mer underordnade i relation till kringliggande tal då de mer stödjer vad som sagts eller ska sägas; företal, uppbackningar och ifyllnader. Ytterligare andra fungerar mer som tillägg till moderturer, antingen efteråt i form av ett tillägg, eller mitt i som inskjutna parenteser.

Processperspektivet

I en samtalsgrammatik måste man alltså redogöra för de systematiska relationerna mellan yttrandets form och den omgivande interaktionsstrukturen. I boken kallas denna relation för yttrandets yttre syntax, något som tidigare inte har beretts plats i vår tradition av grammatikskrivande. En följd av yttrandets beroende av föregående, samtidiga och efterföljande handlingar och yttranden, som ju träder fram successivt i tid, är att även beskrivningen av yttrandets interna produktion och organisation (yttrandets inre syntax) måste ske utifrån ett processperspektiv. I bokens avslutande huvudkapitel (kap 6.2) beskrivs hur yttranden byggs upp och byggs ut bit för bit. Detta fenomen beskrivs i bokens orienterande del som en inkrementell konstruktionsprocess, och ett funktionellt avtryck av denna inkrementella process är att yttranden kan delas in i olika turfaser som följer på varandra och i vilka talaren utför olika handlingar.

En turkonstruktionsenhet (eller tur om det är en enledad tur) inleds ofta med språkliga och verbala element som kopplar tillbaka till föregående tur och placerar den begynnande turen i relation till pågående aktivitet. Denna fas kallas i boken initial kontextualisering. Turen byggs sedan ut vidare med det huvudsakliga bidraget till samtalet, kontributionen. Därefter byggs yttrandet ut med element som länkar till kommande bidrag eller där talaren kommenterar det egna bidraget. Denna fas kallas i boken final kontextualisering.

En del av perspektivskiftet som nämndes ovan är att flytta blicken från turens mitt (kontributionsfasen) till dess finala fas och samtidigt även till nästa turs initiala fas. Dessa sistnämnda faser bildar tillsammans ett övergångområde, och det blir enligt Lindström intressant att titta närmare på vad som händer i detta område eftersom det interaktionella och grammatiska här samspelar på ett sätt som inte är lika tydligt i turens kontributionsfas. Just i detta område där en tur är på väg att avslutas och där nästa är på väg att påbörjas placeras ett antal olika praktiker och grammatiska mönster, t.ex. partiklar och markörer av olika slag, som på olika sätt kontextualiserar det slutande respektive begynnande yttrandet.

Diskursmarkörer

Även om bokens huvudfokus är ägnat åt att presentera och förklara processperspektivet inom samtalsgrammatiken (hur yttranden avslutas, påbörjas och utvecklas över tid), bör det nämnas att kapitlet om diskursmarkörer utgör ett tungt vägande nyskapande bidrag till den rådande forskningen. För det första gör Lindström en stor insats bara genom den grundläggande kategoriseringen i två huvudkategorier, primära och sekundära markörer, och dess underkategorier. Primära markörer (diskurspartiklar) är sådana språkliga resurser vars huvudfunktion är diskursreglerande eller diskursmodifierande, t.ex. ’ja’, ’vetdu’, ’liksom’ och ’ju’. Sekundära diskursmarkörer är resurser som även används till annat, t.ex. adverb (’i varje fall’) eller pronomen (’du’). Även om åtskillnaden mellan primära och sekundära markörer kan tyckas väl analytisk i sammanhanget, är grunden för indelningen av primära markörer i underkategorier funktionellt väl motiverad, på grundval av markörernas position inom en vidare talenhet. En första grupp kan utgöra egna självständiga bidrag i dialogen och reglera den sekventiella organisationen. En andra grupp knyts till ett moderyttrande i dess början eller slut och kontextualiserar det enskilda yttrandet. En tredje grupp är rörliga inom yttrandet och fokuserar och modifierar enskilda led i yttrandet. Och en fjärde grupp integreras i satsen som en slags satsadverbial och tillför en modal dimension till yttrandet, t.ex. beträffande talarens bedömning av yttrandets sanningshalt.

Den grundläggande kategoriseringen av diskursmarkörer är delvis inspirerad av den finska akademigrammatiken ISK (2004). Många av de partiklar och markörer som presenteras har dock inte beskrivits förut i samtalsgrammatiska sammanhang och utgör därför värdefulla bidrag till samtalsgrammatiken, och inte minst till en vitalisering av forskningen kring de fenomen som lite slentrianmässigt brukar hänföras till ordklassen interjektioner.

Diskussion

Tur och ordning har en mängd förtjänster som jag hoppas jag har förmedlat ovan, och det sammanlagda intrycket är att Jan Lindström har lyckats i sin föresats att erbjuda ett alternativ till den produktsyntax som i övrigt råder inom grammatikskrivningen och i stället rekonstruera de praktiker, processer och faser som leder fram till slutprodukten. Men på vissa punkter kunde dispositionen av texten tydliggjort både det interaktionella perspektivet och det processyntaktiska perspektivet, t.ex. genom att låta presentationen av interaktionens organisation (kap. 5) föregå presentationen av talets enheter (kap. 3) och diskursmarkörerna (kap. 4). Att avsluta med turmönster och tursegmentering fungerar dock utmärkt.

En annan sak som kan diskuteras är den ihärdighet med vilken Lindström upprepar att en lyssnares identifikation av ett syntaktiskt projicerbart slut av en tur utgör förutsättningen för smidiga talarbyten, dvs. att lyssnaren väntar passivt till dess att talaren inleder avslut av sitt yttrande innan lyssnaren inleder sitt bidrag. Detta är visserligen en tes som drivits ända sedan samtalsanalysen var i sin linda och förstås inte något Lindström har hittat på själv, men det borde vara dags nu att modifiera denna ståndpunkt och också tillskriva lyssnaren (dvs. den blivande näste talaren) möjligheter att aktivt påverka när ett övergångsområde kan inledas, t.ex. via visuella eller kroppsliga aktiviteter som blick, ansiktsuttryck eller att luta sig framåt, eller via bruket av inandningar, läppljud och initiala kontextualiseringsmarkörer. Sådana aktiviteter kan förmå talaren att inleda avslut av sin tur, kanske delvis för att undvika längre överlappande partier, men också för att den andres respons faktiskt intresserar. Mitt i det samtalsgrammatiska projektet, vars ambition enligt Lindström bland annat är att kunna ge rättvisa åt samspelet mellan syntaktiska, pragmatiska, prosodiska och visuella kommunikativa resurser (s. 50) finns alltså en form av interaktionell brist i analysen av pågående yttrandekonstruktion eftersom samtidigt pågående lyssnaraktiviteter med vilka talaren interagerar har glömts bort eller ansetts oviktiga.

Detta är dock inget som påverkar det allmänna intrycket av att detta är en synnerligen välformulerad, genomarbetad och pedagogiskt konstruerad presentation av svensk samtalsgrammatik, som varmt rekommenderas till både forskare inom området, och till lärare och studenter som vill ta del av ett annorlunda och nydanande sätt att närma sig svensk grammatik.

Jan Lindström: Tur och ordning. Introduktion till svensk samtalsgrammatik. Nordstedts akademiska förlag 2008. 309 sidor.

Niklas Norén