Svenska Akademiens språklära
1/2004

Ingegerd Nyström

Svenska Akademiens språklära

När Gustaf III år 1786 vid instiftandet av Svenska Akademien ålade denna att utarbeta bl.a. en Gramatica kunde han föga ana att detta var det mål som Akademien kanske skulle få svårast att uppnå. De första grammatiska ansträngningarna resulterade i Leopolds Stavningslära 1801. Sommaren 1836, till Akademiens 50-årsjubileum, utkom Svensk språklära utgifven av Svenska Akademien, som trots sitt imponerande omfång på 500 sidor var ett föga självständigt arbete med många brister och tydligen inte ens motsvarade samtidens krav på en god språklära för allmänheten. Sedan följde över 150 år då Akademien, trots vissa ansatser, inte lyckades ge ut någon grammatik. Det skulle faktiskt dröja ända till 1999 innan Svenska Akademiens grammatik (SAG) kom ut. Detta omfattande verk på fyra band fyller de krav man kan ställa på en modern deskriptiv svensk grammatik, men är kanske ändå inte den bok för en större allmänhet som Gustaf III tänkt sig. Det har också hela tiden under arbetet med SAG stått klart att den stora deskriptiva standardgrammatiken skulle kompletteras med en mera lättillgänglig bok för en större läsekrets. Uppdraget att skriva den gick till professor Tor G. Hultman och hösten 2003 utkom Svenska Akademiens språklära. Det är en språklära som utgör stimulerande läsning både för lekmannen och för den mer grammatiskt bevandrade.

Språkläran är i stort sett traditionellt uppbyggd, på några punkter mer traditionellt än SAG. Å andra sidan följer språkläran nyorienteringen i SAG där det är pragmatiskt motiverat och klart i överensstämmelse med dagens grammatiksyn. Sålunda förs t.ex. participen till adjektiven i enlighet med sin funktion, men återfinns nog också under verben för den som söker dem där. Detta gör att även den som endast har skolgrammatiken som stöd lätt kan orientera sig i språkläran och att den nya klassificeringen snarare ger ökad insikt än förvirrar. Det som skiljer Språkläran från SAG och från andra aktuella grammatikor är att Tor Hultman i enlighet med sitt uppdrag även för en normativ diskussion. Många av de frågor om rätt och fel i språket som intresserade språkbrukare ställs inför får här en förklaring och en rekommendation. Det är också i de normativa kommentarerna den mer erfarne grammatikern hittar de flesta pärlorna.

En första blick i språklärans digra innehållsförteckning kan verka avskräckande på en vanlig läsare. Förteckningen ger lätt intrycket av att boken skulle vara alltför teoretiskt och litet småpetigt upplagd, men i själva texten möter läsaren ingenting av detta. Texten löper smidigt och lätt, svårare termer förklaras och språkriktighetsfrågor lyfts fram i alla avsnitt. Den finfördelade innehållsförteckningen visar sig också vara väldigt nyttig. Den fungerar utmärkt som register för den läsare som kan tillräckligt mycket grammatik för att precisera sitt språkproblem i grammatiska termer. Även det egentliga registret är väl utarbetat och upptar förutom grammatiska hänvisningar även hänvisningar till enskilda ord och uttryck som diskuterats. Det är alltså lätt att hitta fram i språkläran.

Språkläran är uppdelad i tre stora avsnitt nämligen ord- och formlära, fraslära och satslära. Ord- och formläran inleds med en kort genomgång av det svenska ljudsystemet och den svenska prosodin. Huvudvikten i avsnittet ligger dock på ord, ordbildning och framför allt på ordklasserna. Presentationerna av ordklasserna är dels beskrivande med presentationer av ordbildning och böjningsmönster, dels normativ med kommentarer om språkbruk och språkriktighet. Sålunda diskuteras för substantivens del i ordbildningsavsnittet inte bara möjligheten att bilda verbalsubstantiv på ‑ande utan också svårigheten att i praktiskt språkbruk komma ihåg att utrumorden, t.ex. ordförande, saknar pluraländelse, medan de neutrala orden i pluralis får ändelsen ‑n, såsom t.ex. yttranden.

Ett annat exempel på den praktiskt pedagogiska syn som präglar boken är diskussionen om den vacklande kasusböjningen av pronomen t.ex. framför relativ bisats, t.ex. ”Av de/dem som arbetar är...”. I detta fall förespråkar Hultman den grammatiskt korrekta formen dem eftersom användningen av objektsformen inte stöter någon språkbrukare, men tillägger att den moderna uppfattningen inom språkvården är att ingendera formen kan betraktas som felaktig.

Även frasläran är en stimulerande läsning. Varje frasbeskrivning utgår från frasens funktion och uppbyggnad, vilket gör det lätt även för en läsare för vilken frasbegreppet inte är bekant att förstå hur språket fungerar på frasnivå. I beskrivningen av nominalfrasen kan vi t.ex. inhämta att den för många finlandssvenskars språkkänsla främmande användningen av adjektivattribut i superlativ i obestämd nominalfras i vissa fall väl kan användas i skrift. Sålunda kan man skriva: ”Norge är ett av de länder som ger störst frivilligt bidrag till WHO.” eller ”Stockholm utmärker sig för att starta flest nya företag.

Satsläran erbjuder förutom en genomgång av de olika satsleden och satstyperna även en nyttig diskussion kring satsmönster och ordföljd. Bland de normerande kommentarerna kan noteras att möjligheten att använda huvudsatsformade att-satser som objekt framför allt vid anföringsverb tas upp. Huvudsatserna diskuteras både ur ett grammatiskt perspektiv och ur ett informationsperspektiv. Satsbasens eller fundamentets funktion i en huvudsats illustreras åskådligt och också andra sätt att smidigt variera ordföljden i huvudsatser belyses. Dessa variationsmöjligheter speglas mot ledens informativa funktion och mot deras inbördes tyngdförhållanden.

Sammanfattningsvis kan man säga att i Svenska Akademiens satsläran paras en modern, men ändå tryggt traditionell grammatiksyn med en gedigen pedagogisk erfarenhet. Detta har resulterat i lättläst och överskådlig, men ändå grundlig basgrammatik som samtidigt är en insiktsfull handbok i språkriktighet. Boken öppnar läsarens blick för de naturliga variationer som finns i språkbruket och lotsar samtidigt den normsökande in på trygga vatten. Språkläran visar hur språket är uppbyggt, vilka variationsmöjligheter det erbjuder och hur en normativ grammatik kan fungera.

 

Tor G. Hultman: Svenska Akademiens språklära. Utgiven av Svenska Akademien, Stockholm 2003. Distr.: Norstedts Ordbok. 342 s. ISBN 91-7227-351-8.

Ingegerd Nyström