Svenska folkets frågor
2/2007

Charlotta af Hällström-Reijonen

Svenska folkets frågor

Det populära radioprogrammet Språket har funnits snart i tio år i etern (i Sveriges radio P1). Programmets producent och programledare heter Anna Lena Ringarp och ständig expertmedverkande är professorn i modern svenska vid Göteborgs universitet, Lars-Gunnar Andersson. Programmet har fått nästan 40 000 lyssnarfrågor, och nu finns drygt 400 av dem samlade i en bok, som liksom radioprogrammet har det lakoniska namnet Språket.

Boken är underhållande, liksom säkert också programmet, för den som tycker om att fundera på det svenska språket. Många av frågeställarna har gjort intressanta iakttagelser. Vad sägs om en frågeställare som har noterat att sportreportrar om duktiga skidåkare säger ”Hon åker bra! Det går fort!” medan reportrar om inte fullt så duktiga skidåkare säger ”Hon åker riktigt bra! Det går riktigt fort!”?

En finlandssvensk kan lära sig många nya uttryck som används i modern svenska, vilket knappast kan skada. Själv lärde jag mig till exempel att dagens svenska barn kan gå i fotboll på samma sätt som de kan gå i skolan.

Prepositionerna upplevs som svåra av många svenskar, både sådana med svenska som modersmål och sådana med svenska som andraspråk. T.ex. ”Varför säger man ’gå på bio’, ’gå på ishockey’, ’gå på toaletten’ men ’gå till köket’, ’gå till golfbanan’, ’gå till affären’?” Genuina frågor, alltså. Men det finns också brev där frågeställaren mest bara uttrycker sin irritation. ”Är allt tillåtet?” eller ”Jag är så förbannat trött på pappandet och mammandet i våra medier.” Men att frågeställarna är irriterade kanske ingår i sakens natur. Det faller sig troligen mer naturligt att lägga märke till, och skriva om, något som irriterar en, än något som man tycker är helt normalt/rätt. I väldigt många fall är svaret liberalt och tillåtande, som det så ofta är när språkvetare svarar på frågor. Men att den liberala inställningen inte alla gånger uppskattas av allmänheten kan man läsa: ”Inga protester lär komma från språkvårdare” eller ”Ni borde vara mera kritiska och bestämt döma ut allt ’ogräs’ som tycks få frodas! Inte bara urskuldande säga: ’Numera säger så många på det viset så nu nödgas vi godta även sådant som inte tidigare accepterades’.”

Mycket trevligt är när frågor som författarna inte kan ge svar på besvaras av andra lyssnare i stället. Det kan t.ex. gälla dialektala drags geografiska utbredning. I de fallen bidrar boken till ny kunskap.

Även om formatet fråga-svar visserligen är naturligt i sammanhanget kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite enformigt om man som jag försöker läsa hela boken i ett sträck. Kanske man borde ta ett kapitel åt gången i stället för att få ut det största nöjet? Eller bläddra i registret och läsa bara det man själv är extra intresserad av. För visst är det ju ett nöje att läsa om sitt älskade språk. Sista meningen i boken visar på en sympatisk grundfilosofi: ”Nyfikenhet och ett levande intresse för språket hos så många som möjligt är den bästa tänkbara språkvården.”

 

Andersson, Lars-Gunnar och Anna-Lena Ringarp: Språket. Norstedts Akademiska förlag 2006. 297 sidor. ISBN 91-7227-490-5.

Charlotta af Hällström-Reijonen