Standardiserade stavningssätt
 gör skrivandet tyngre men läsningen lätt
 medan standardiserade stilgrepp förvisst
 gör skrivandet enkelt men läsningen trist.

C.

Se där, i versifierat sammandrag, ett raison d’être för allehanda praktiska språkböcker. Epigrammet, av författarinnans egen hand, är hämtat ur en av dem som skall behandlas i denna artikel, Catharina Grünbaums Språkbladet. Genren tycks fylla ett behov. Bara de två senaste åren har ett närmare ett dussin titlar utkommit. De har en hel del gemensamt men också mycket som skiljer dem åt: i avsikt, inriktning, läsartilltal.

På senare år har insikten spritt sig att svenska språket kan vara hotat, men på ett annat sätt än vad kanske de flesta föreställt sig. Nyckelbegrepp som vi nyligen fått lära oss är ”statusvård” och ”domänförlust”.  Statusvård står i motsats till ”korpusvård”, som är språkvårdens traditionella uppgift: att vårda språkets ”kropp”: ordförråd, grammatik, välfungerande uttryckssätt. Statusvården gäller språkets ställning: att bevara svenskan som ett komplett och samhällsbärande språk, lika användbart på arbetsplatsen, inom forskningen, i massmedierna osv. som i hemmet och umgängeskretsen. Språksociologer kallar sammanhang som dessa ”domäner”, och om språket inte fungerar inom en domän har det gjort en domänförlust.

Naturvetenskaplig forskning brukar nämnas som den domän där svenskan är mest hotad.

Ställd inför detta hot tillsatte den svenska kulturministern, Marita Ulvskog, år 2000 en parlamentarisk kommitté, som nyligen lämnat sitt slutbetänkande Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27). Det innehåller en lång rad förslag hur svenskan skall kunna stärkas i olika domäner utan att det går ut över vare sig engelskan, minoritetsspråken i Sverige eller invandrarnas modersmål. Däremot avfärdar utredningen på några få sidor föreställningen att svenskan skulle vara hotad inifrån. Avsnittsrubriker som ”Ett språk i gott skick” och ”Inget allmänt språkförfall” är talande. I förslaget till ny organisation för den statligt finansierade språkvården föreslås Svenska språknämndens nuvarande resurser för korpusvård förbli på nuvarande nivå, medan nya skulle avsättas till statusvården (och den ideella föreningen Svenska språknämnden omvandlas till myndigheten Sveriges språkråd).

Statusvården obehandlad i böckerna

Hur förhåller sig den nyutkomna litteraturen till denna språkvårdens nya och viktiga uppgift? Sanningen att säga, knappast alls. Frågan berörs i ett par artiklar av Margareta Westman som ingår i en av Svenska språknämnden ombesörjd artikelsamling, Språkets myller (recenserad i Språkbruk 1/2002(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)). Det är allt. Detta är inte sagt som kritik utan visar bara att statusfrågorna ännu inte trängt ner till den för en bredare publik avsedda språklitteraturen. Däremot har de tagits upp i tidningarnas språkspalter, och eftersom många språkböcker är samlingar av sådana spalter lär vi nog få läsa om statusvård också i bokform vad det lider.

Jag har ovan med avsiktlig imprecision använt ordet språkböcker. Sådana som riktar sig till en bred publik – inga andra är i fråga i denna artikel – finns av i huvudsak två slag: böcker om språket som fenomen och handböcker i språkriktighet. Typerna är sällan helt renodlade, men den ena eller andra huvudinriktningen brukar dominera. Språkriktighetsböckerna är ofta hållna i en kåserande, humoristisk ton, som gör att de även fungerar som nöjesläsning. Och böcker om språket som fenomen innehåller för det mesta någon diskussion om rätt och fel, vackert och fult i språket, alltså typiska språkvårdsfrågor. Den humoristiska ådran är för övrigt framträdande hos de flesta författare av språkhandböcker. Den kan iakttas redan hos Erik Wellander (Riktig svenska, 1939), även om hans bistra skämtlynne oftast gick ut på att dra löje över språkligt oförstånd.

Margareta Westmans intelligenta nyfikenhet

Uppmärksammade böcker om språket som fenomen från senare år är bl.a. Tore Jansons Språken och historien (1997), Jan Svartviks Augustprisbelönade Engelska – öspråk, världsspråk, trendspråk (1999) och Margareta Westmans flera gånger omtryckta Språkets lustgård och djungel (1995). Den senare är en i ordets bästa mening populär bok. Margareta Westman delar med sig av sina djupa kunskaper om och starka kärlek till språket till en läsekrets som inte avkrävs några förkunskaper. Margareta gick bort alldeles för tidigt, år 2000, ett halvår innan hon skulle ha pensionerats som föreståndare för Svenska språknämnden. För att hedra hennes minne har Språknämnden låtit ge ut ett urval av hennes artiklar under titeln Språkets myller (Norstedts Ordbok, 2001; recenserad i Språkbruk 1/2002(siirryt toiseen palveluun)). Här samsas inlägg i tidskrifter som Språkvård med ett antal vetenskapliga uppsatser. En lingvistiskt oskolad läsare som charmades av Språkets lustgård och djungel får kanske svårigheter med att tillgodogöra sig det tyngre stoffet i dessa uppsatser, men har man lite språkliga baskunskaper är det väl värt mödan. Det kanske främsta draget hos språkforskaren Margareta Westman var hennes intelligenta nyfikenhet. När hon behandlar t.ex. företeelsen dubbelt supinum (’hon hade kunnat gjort’ i stället för ’hon hade kunnat göra’) frågar hon sig varför denna av språkvårdare i generationer utdömda konstruktion lever friskt vidare, åtminstone i talspråket. Den fyller kanske en funktion? Varför inte som aspektmarkör? Jämför ”Jag hade kunnat göra det i åtminstone två timmar” (imperfektiv aspekt) och ”Jag hade kunnat gjort det på två timmar” (perfektiv aspekt).

Moderna språkvårdare anklagas inte sällan för släpphänthet: ”De tillåter ju allting.” Det är inte alls sant. De handböcker som behandlas i det följande avvisar dubbelt supinum, ’vare sig’ i stället för ’varken’ och adjektiv på -e i konstruktioner som ”det unge vittnet” för att inte tala om ”27-årige Barbro”. Det gör de förstås helt rätt i. För de är påfallande uttryckssätt som man av erfarenhet vet stör många läsare och därigenom drar uppmärksamheten från innehållet till formen. I kretsen av språkvårdare var nog Margareta Westman något av en avvikare i sin olust att utfärda eftertryckliga rekommendationer i fall som dessa. ’Vare sig’ i stället för varken ger nästan aldrig upphov till missförstånd, menar hon, och inför exempel som ”den gullige babyn” vädrar hon visserligen sin personliga ovilja men ser på fenomenet med forskarens oväld.

I sin vetenskapliga gärning var Margareta Westman främst textforskare och en svensk pionjär inom studiet av texters begriplighet. Uppsatsen ”Att misslyckas med att begripa lagtext” företräder den sidan hos henne. Även här visar hon sin förmåga att vända på invanda frågeställningar. I stället för att utgå från lagtexten och visa hur den kan förstås och missförstås skapar hon ett schema där en tänkt läsare söker vägledning i en viss situation och visar på ett antal olika sätt för läsaren att misslyckas på: hittar inte, hittar fel, förstår inte, missförstår, drar fel slutsatser, kan inte applicera på verkligheten. Vart och ett av dessa misslyckanden appliceras sedan på verklig lagtext med analys av var felet i texten ligger. Denna artikel borde vara obligatorisk läsning för skribenter av författningstext.

En mer lekfull sida hos Margareta Westman visas i två artiklar på slutet, en om Strindberg som översättare av H.C. Andersen och en om korsordens implicita lingvistik.

Grünbaums omsorg om ordens valörer

Catharina Grünbaum, språkvårdare på Sveriges ledande morgontidning Dagens Nyheter, har fått ställning som Sveriges mest auktoritativa enskilda skribent i språkfrågor. Men hon har inte i första hand sin position att tacka, utan sina djupa kunskaper, sin litterära orientering och sin briljanta stilkonst, egenskaper som hon demonstrerat senast i ”lättboken” I sällskap med språket (2000). Där samsas kåserier, notiser och dagsverser i en oemotståndlig blandning. Den nu aktuella boken Språkbladet (Bokförlaget DN, 2:a upplagan 2001) är av annat, mer handfast slag, men ändå omisskännligen en produkt av samma kynne. Här har Catharina Grünbaum samlat de ”språkbrev” och rekommendationer som hon skickat ut till redaktionen. Under årens lopp har det blivit ett stort antal, och sammanställda och ordnade bildar de en rätt heltäckande språkhjälpreda, som kompletterar Svenska skrivregler i frågor om grammatik och ordval. Utrymmet för stilistisk briljans blir naturligt nog mindre, men Grünbaum griper tillfället när det erbjuder sig: ”Fotnot heter i pluralis fotnoter. ’Fotnötter’ är en skämtsam form. Med åren har den uppenbarligen förlorat sitt underhållningsvärde eftersom folk använder den på rena rama allvaret.” Hon kunde ha tillagt att detsamma gäller ”följetänger”, som förlett till singularformen ”följetång”. Den är dessvärre inte alldeles ovanlig.

Catharina Grünbaums särmärke som språkvårdare är omsorgen om ordens valörer. Använder man vardagliga ord som ”trilla” och ”ramla” i stället för normalprosans ”falla” förlorar alla tre orden sin gamla pregnans. Detsamma menar hon händer när alla människor ”pratar” i stället för att ”tala” och ”fikar” i stället för att ”dricka kaffe”. Allvarlig på gränsen till sträng kan hon bli inför det som hon i en språkspalt kallat ”nutte-dutte-dagisspråket”, tendensen att använda barnsliga eller smeksamma uttryck som om de vore normalord: ”Dagisfröknar vill omnämnas med den riktiga benämningen förskollärare, något som bör respekteras när det handlar om förskolan.” Det kan man ju hålla med om. Modeord som ”fokusera” hör också till det som Grünbaum riktar sin pekpinne mot. Det betyder inte att hon alltid skulle vara mot nyheter. ”Mejl” för e-post får godkänt, ”kredd” (engelskans cred av credibility) tar hon rentav till sitt hjärta. I sällskap med Catharina Grünbaum har man aldrig tråkigt. Vinjetterna, av den oefterhärmlige tecknaren Ulf Lundkvist, förhöjer läsglädjen.

Inte heller med Gösta Åberg och hans Handbok i svenska (Wahlström & Widstrand, 2001; recenserad i Språkbruk 1/2002(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)) behöver man långledas. Utöver att vara just det titeln anger innehåller den också lite språkhistoria och en elementär grammatik. Skrivregler och språkriktighetsfrågor är ungefär desamma som i Svenska skrivregler och Språkbladet, vilket visar den breda samsyn som finns i dessa frågor. Gösta Åberg är nämligen inte professionell språkvårdare utan bokförläggare och en erfaren förlagsredaktör. Boken är omfångsrikare än de tidigare nämnda. Det beror dels på att Åberg hellre skriver en sammanhängande berättelse än radar upp punkter som behandlas var och en för sig, dels på att boken har en avdelning med mer omfattande skrivråd: om att komma igång, om att berätta en historia, om att skriva uppsatser och rapporter m.fl. Boken innehåller också ett nyttigt kapitel om att hålla tal, fast jag undrar om avsnittet om högtidstal är avsett att tas på blodigt allvar. Detsamma gäller det avsnitt i kapitlet om vers som ger anvisningar om hur man skriver en limerick samt jul- och födelsedagsrim. Gösta Åberg citerar vällustigt Falstaff, fakir, och hela avsnittet visar valfrändskap med Fakirens ”Julen, dess orsaker och verkningar”.

Middagskonversationer om ord

Viveka Adelswärd är professor i samtalsforskning vid Linköpings universitet och skriver språkspalter i Svenska Dagbladet och Östgöta-Correspondenten. Hon skriver gärna om ord: nya ord, ord med nya betydelser, missuppfattade ord, ord på fel plats osv. Ord på glid (Brombergs, 2001) är en bearbetad samling artiklar om ord. Professorn är för det mesta långt borta när Adelswärd skriver för en bredare publik. Tvärtom utstrålar hon en smittsam, nästan naiv förtjusning över sina upptäckter. Texten är tämligen egocentrerad, på kåsörers traditionella maner. Utgångspunkten är ofta en egen, verbal eller extralingvistisk, upplevelse: ”Jag har länge vetat att man kan få en fet chans […] och också att man kan åka på en fet smäll om man inte passar sig. Men nu har jag också insett att man kan glädjas åt en fet film eller en fet bok.”

Ord på glid hamnar rätt tydligt i kategorin böcker om språk som fenomen. Den språkvårdande aspekten är rätt nedtonad. Viveka Adelswärd berättar om ord som ‘upplägg’, ‘bimbo’, ‘sunkig’, ‘kvadd’, att känna sig ‘komfortabel’, men hon ger sällan några råd om ordens användning eller uttrycker egna åsikter. Ett undantag är när hon, försjunken i 1700-talet på Linnés Råshult, får syn på en skylt med ordet ‘fikaplats’: ”Ordet briserade som en verbal bomb. Bort tidlöshet och 1700-tal! Åter nutid!” Adelswärd har torrt på fötterna (för att använda ett uttryck hon behandlar) i det hon skriver; hon hänvisar ofta till vetenskapliga auktoriteter. Och läsningen är nöjsam. Ändå dröjer intrycket kvar av en oförpliktande konversation vid en kultiverad middagsbjudning. Vilka slutsatser ska vi dra av de fenomen hon beskriver? Vill Viveka Adelswärd egentligen något mer än att underhålla?

Smakprov som inte stillar aptiten

År 2001 var proklamerat som EU:s språkår. Bland de många aktiviteter som språkåret gav upphov till hörde en serie treminuters föredrag i Sveriges Radio till de mer uppmärksammade. Det var forskare vid Stockholms universitet och vid Svenska språknämnden som berättade om något språkligt fenomen. För lyssnaren var det spännande att höra vad som kunde berättas på tre minuter om Strindberg och franskan eller om huruvida ryskan är ett svårt språk eller om språkets roll i näringslivet eller om heraldikens språk. Det var en liten njutning för stunden; man blev sällan besviken, men föredragen lämnade i allmänhet inga djupare spår. Nu har de små föredragen samlats till en bok, Språkbitar (red. Jane Nystedt, Svenska Förlaget, 2001). Och intrycket blir ett annat. I bokform känns de flesta texterna alldeles otillräckliga. Som en kopplad hund hinner läsaren bara börja nosa på något intressant innan det rycker i kopplet och man tvingas vidare. Visst finns det många bra enskildheter, men de kommer inte till sin rätt i den här kontexten. Den nästan identiska längden på alla bidragen, två boksidor, bidrar till att göra läsandet monotont. Om texterna nu skulle publiceras borde man ha tagit fasta på den ursprungliga formen och t.ex. tryckt dem en och en i en dagstidning.

Återtågets hjältar

Behovet av språkvård och språkhandböcker blir aldrig mättat. För det sörjer språket självt, det evigt föränderliga. Nyheter inom ordförråd, grammatik etc. tarvar sakkunnig bedömning. Låt mig avsluta med ett exempel. ”Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas, / där avgörs finska härens återtåg” skaldar Runeberg i Fänrik Ståls sägner. I en rubrik i Dagens Nyheter häromdagen kunde man läsa: ”Leksands [ishockeylags] återtåg har nått sin slutstation.” Betydde det, som hos Runeberg, att Leksands kräftgång nu var fullbordad, degradering och misär? Nej, alldeles tvärtom. Vad rubriken förkunnade var Leksands återkomst till ishockeyns högsta serie. Vad ska språkvården tycka om denna nya, diametralt motsatta betydelse hos ordet? Hur ska ordboksförfattarna ställa sig? Vad en praktiskt inriktad språkvårdare som Catharina Grünbaum, med sin känsla för ords traditionella valörer, anser framgår av hennes språkspalt i DN 20/4 2002 (”I dagspressen bör vi därför se till att återtåg används om rätt riktning.”) men om vi försöker tänka som Margareta Westman? Fyller den nya betydelsen en funktion? Kan den ha med aktionsart att göra? ”Återkomst” har terminativ aktionsart, betonar målet, resultatet, medan ”återtåg” i den nya betydelsen (och i den gamla) har durativ aktionsart, betonar den mödosamma vägen tillbaka till ärans höjder. Sedd så kan vi förstå den nya betydelsen; pragmatiska skäl torde göra de flesta av oss benägna att förkasta den, ännu så länge. Språkvårdens dialektik i ett nötskal.