Den femtonde sammankomsten för konferensen Svenskan i Finland hölls vid Tammerfors universitet 8–9 maj. Temat för konferensen var Svenskan i dagens samhälle, ett ämne som behandlades både i plenarföredrag och i paneldebatt samt i många sektionsföredrag.

I sitt inledningsanförande sade Tammerfors universitets vice rektor Harri Melin att tvåspråkigheten haft stor betydelse för Finlands framgång, den har påverkat vår politiska kultur och har lärt oss multikulturalism. Finlands tvåspråkighet har även påverkat de skandinaviska länderna. Melin sammanfattade sitt anförande med att Finland behöver vara tvåspråkigt även i fortsättningen.

Plenarföredraget med rubriken Bilder från det finländska språklandskapet hölls av sociologen Kjell Herberts. Publiken bjöds på många bilder på skyltar, som illustrerade olika grader av flerspråkighet. Herberts påpekade det ologiska i att trots att Europa blir allt mer gränslöst, talar man fortfarande om minoriteter och majoriteter ur nationalstatssynvinkel. Vi ser t.ex. på katalanskan som ett minoritetsspråk, trots att det finns 7,2 miljoner katalaner. Det är fler än de som talar majoritetsspråket finska. Det mesta i plenarföredraget handlade om språkets ställning i samhället, men ett par ord talade han om finlandssvensk språkvård också, vilken han sade behövs för att inte mista kontakten med den svenska som talas i Sverige.

Under konferensen diskuterades i en paneldebatt konferensens tema med svenskläraren Sisko Harkoma, journalisten Henrik Othman, professor Åsa Palviainen, professor Nina Pilke, och statvetaren Pasi Saukkonen i panelen.

Saukkonen menade att det finns en klyfta mellan teori och verklighet i den finländska språkpolitiken. Systemet är bra, men måste diskuteras bättre och grundligare. Den modell vi har är inte den enda möjliga. Den kommande riksdagsdebatten om medborgarinitiativet om svenskan i de finska skolorna borde därför behandla språkpolitiken som helhet och inte bara den obligatoriska skolsvenskan.

Sisko Harkoma, ”purfinne från Tavastland”, sade att vårt samhälle behöver språkkunskaper, också i svenska, även om alla inte behöver kunna allt. Vi behöver tänka mer på vilka språkkunskaper vårt samhälle behöver. Även konsekvenserna av frivillig undervisning behöver identifieras. Harkoma sade att ganska många elever läser andra språk än engelska, men en mycket stor del av dem läser bara en gymnasiekurs och slutar när det börjar bli svårt. På en kurs hinner man inte lära sig mycket. Detta fenomen är inte bra för ett land som Finland som lever på sin export. Skolorna behöver satsa på undervisning som väcker lusten att lära sig, både svenska och andra språk.

Åsa Palviainen efterlyste nytänkande och varnade för att vi fastnar i fraser som blir ”sanningar”. Sådana är t.ex. ”språket är en rikedom”, ”ju tidigare man lär sig ett språk desto bättre lär man sig det” och ordet ”pakkoruotsi”. Detta är påståenden som är vanliga i den politiska diskussionen men som borde granskas.

Enligt Nina Nina Pilke talar vi mycket om språk och språkpolitik men säger egentligen ganska lite. Vi behöver mer konkretion, och vi behöver definiera vad vi egentligen talar om. Ett exempel är begreppet tvåspråkig skola, som debattörer definierar olika beroende på utgångspunkt.

Henrik Othman sade sig ha svårt att förstå varför språkpolitik är så laddat i Finland, och ofta handlar om konflikt. Både finsk- och svenskspråkiga behöver lyssna mer på varandra, och de moderata åsikterna bör få större synlighet än de (alltför) radikala. Radikala åsikter finns för övrigt på vardera sidan om språkgränsen, underströk Othman.

Resten av konferensens program bestod av 38 sektionsföredrag på 20 minuter var, samt en workshop. Sektionsföredragen representerade många ämnen och forskningsinriktningar, men språkhistorian lyste med sin frånvaro. Det äldsta materialet som forskas i, om man tittar på abstrakten, är från 1960-talet. Men kanske forskningen trots allt inte är så ohistorisk som man skulle kunna tro. Konferensen sammanföll nämligen med konferensen Svenska språkets historia 13, som hölls i Umeå. Det var där många av våra språkhistoriker höll till denna gång.