Deltagarna i Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag hälsades välkomna av
Anna-Maija Marttinen, direktör på Hana­hol­­­­mens kulturcentrum och Sten Palmgren, ordförande för Hugo Bergroth-sällskapet. Sten Palmgren, själv lagstiftningsråd, konstaterade att EU har tagit över en betydande del av lagstiftningsmakten och därmed också fått makt att påverka vårt språk. Sett ur finlandssvensk synpunkt behöver detta i och för sig inte betyda en försämring. För att tala med Hugo Bergroth, leder brist på kontakt mellan två språkområden till att språklig splittring mellan områdena uppkommer. EU ger betydande nya kontaktytor mellan finlands­svenskt och sverigesvenskt lagspråk, och den kontakten kan fungera som ett välbehövligt stöd för finlandssvenskan. Den verkliga ödesfrågan blir snarare frågan om vilken kvalitet EU-texterna håller – är texterna så dåliga att de som ska läsa dem hellre väljer att läsa på originalspråket så förpassas svenskan ytterligare ett steg på vägen mot ett språk som enbart är ett hemspråk.

EU som språklig påverkare

Docent Björn Melander från Uppsala universitet inledde sitt föredrag Krångelsvenska, översättningssvenska och undantagssvenska. Om EU som språklig påverkare med konstaterandet att det är ganska klart att språket påverkas av ett inträde i EU, och att påverkan antagligen blir störst för de numerärt sett små språkens del. Orsakerna till att många upplever EU:s inverkan på svenskan som ett hot, kan enligt Melander sammanfattas under rubrikerna krångelsvenska, översättningssvenska och undantags­svenska.

Mycket har gjorts för att förbättra den offentliga svenskan, ”krångelsvenskan”, och det finns en rädsla för att den otydlighet och komplexitet som präglar många av originaltexterna i EU ska överföras på de svenska översättningarna. Rädslan är kanske välgrundad, med tanke på punktregeln som tillämpas i EU-översättningar (där en mening i originaltexten ska motsvaras av en mening i översättningen, för att göra hänvisningar och jämförelser mellan språkversionerna lättare).

Många värjer sig också mot översättnings­svenska där originalspråkets struktur och kon­struktioner färgar av sig på svenskan. Melander påpekade att Finland var bättre förberett än Sverige på den typen av problem vid inträdet i EU, eftersom det finns en lång tradition av att översätta i Finland. Påverkan från främmande språk är i och för sig inte något nytt fenomen, och Melander framhöll att det kanske i alla fall är bättre med svengelska än engelska.

Den domän­förlust som svenskan är utsatt för, och som EU förstärker, kan på sikt leda till det som Melander kallade undantagssvenska. I takt med att utbildning och administration i allt högre grad försiggår på andra språk än svenska, blir det allt svårare att över huvud taget tala om vissa ämnen eftersom de tillhörande svenska termerna aldrig används. Melander påminde dock om att EU också har inneburit en domänutvidgning för svenskan, i och med att svenskan uppträder på nya arenor inom unionen. Ett bevis på domänutvidgningen är t.ex. de ca 200 000 sidor text som översätts till svenska inom EU varje år. I texterna som översätts behandlas saker som man kanske aldrig tidigare talat om på svenska och då skapas nya svenska termer.

Melander hade undersökt hur flitigt de svenska tjänstemännen och politikerna inom EU använder svenska, och kunde visa att det talas ganska mycket svenska i parlamentet, medan tjänstemännen ofta använder engelska i stället för svenska. Merparten av alla de tillfrågade sade dock att de helst jobbar på svenska, och Melander drog slutsatsen att alla möjligheter att tala svenska i EU-sammanhang kanske inte utnyttjas.

En intressant iakttagelse är att svenskan står sig ganska bra i inofficiella sammanhang tack vare de täta kontakterna mellan nordiska politiker och tjänstemän i EU.

Termbanken Eurodicautom

Terminolog Åsa Holmér från Tekniska nomenklaturcentralen i Sverige presenterade termbanken Eurodicautom under rubriken 140 000 svenska termer i EU-bank. En rikedom för översättare. Euro­dicautom är med sina 5,5 miljoner uppslagsord troligen världens största termbank, och utgör en ovärderlig hjälp för alla som kommer i kontakt med termer inom t.ex. EU:s lagstiftning. Termbanken innehåller termer från områden som teknik, industri, rättsvetenskap, jordbruk, medicin, naturvetenskaper, telekommunikation m.m. Termi­nologerna på Tek­niska nomenklaturcen­tralen samarbetar med specialister på de olika ämnesområdena för att utöka de svenska termerna, som i dagens läge uppgår till ca 140 000 ord. Vissa termer vållar dock huvudbry, kunde Holmér berätta – på svenska har det inte funnits behov för någon term som motsvarar engelskans espresso wrist, så i det fallet stannade termino­logerna för en beskrivande översättning på svenska: ’smärtor i handleden vid yrkesmässig användning av es­pressomaskiner’. Roliga yrkesbeteckningar som kommit till i termarbetet är t.ex. champagne­flasksuppkorkare och filthattsträformstill­verkare. Eurodic­autom är tillgänglig för allmänheten på webbadressen <http://eurodic.ip.lu>.

Holmér presenterade också kort Efcot (European Forum for Computer Technology), vars mål är att skapa nya dataterminologi­grupper i Europa enligt modell av Svenska datatermgruppen (se Språkbruk 2/1999 för en presentation). Arbetet med att skapa gångbara svenska datatermer har redan fått pendanger i Finland, Norge och Grekland. Efcot på webben finns på <http://www.efcot.org>.

Översättningska men inte finska – finsk språkvård i Bryssel

Finsk språkvård i Bryssel var temat för det föredrag som EU-språkvårdaren Aino Piehl från Forskningscentralen för de inhemska språken höll. Piehls uppgift som EU-språkvårdare är bland annat att ge råd till översättare som arbetar med EU-relaterade texter, och ge en finsk synvinkel på hur översättningen kan tänkas fungera. Piehls grundtanke är att texterna måste vara språkligt acceptabla i Finland, där de ska användas. För att texterna ska bli så bra som möjligt krävs alltså ett gott samarbete mellan skribenten som kan innehållet i texten och språk­vårdaren som vet vilken effekt den språkliga utformningen får. Piehl berättade att hon har tillbringat tre månader i Bryssel för att också få den utländska synvinkeln på översättningsarbetet och kunna arbeta så helhetsmässigt som möjligt.

Piehl hade utfört en enkätundersökning om vilken uppfattning anställda på ministerierna i Finland har om översatta EU-texter som de läser i sitt arbete. Siffrorna var talande: hela 80 % av de tillfrågade tyckte att översättningarna var svårlästa. Enkätsvaren nämnde speciellt en mer invecklad meningsbyggnad, främmande uttryck och främmande ordföljd som orsaker till att EU-översättningarna känns svåra. ”Översättningska men inte finska” löd en kommentar om språket i översättningarna. Piehl påpekade att vi har rätt att ställa krav på texterna eftersom de inte stannar i Bryssel utan i slutändan påverkar andra texter som skrivs i Finland och som t.o.m. når gräsrotsnivån. Översättaren måste alltså inte bara översätta texten utan också förankra den lokalt i den verklighet där texten ska läsas, konkluderade Piehl.

 

Vad är Hugo Bergroth-sällskapet?

 Stiftades den 18 maj 1992 i syfte att främja och vårda det svenska språket i Finland. Sällskapet har 18 medlemmar, varken mer eller mindre, men kan därutöver kalla hedersmedlemmar och korresponderande medlemmar.

Antalet 18 är förstår en lätt studentikos anspelning på De aderton i en annan vitter försam­­­ling, men att sällskapet är stiftat den 18 maj och arrangerar sin språkvårdsdag så nära detta datum som möjligt beror på att det är Hugo Bergroths födelsedag. Bergroth, som levde 1866–1937, är mest känd för sin bok Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Som lektor i svenska vid Helsingfors universitet och medlem av Svenska Teaterns styrelse hade han ett stort inflytande på finlandssvenskans utveckling –  ett inflytande som märks ännu i dag.

Hugo Bergroth-sällskapet har förutom språkvårdsdagarna arrangerat kurser och diskussioner och deltagit i språkvårdsprojekt av olika slag. Sällskapet arbetar i nära samarbete med språkvårdarna vid Forskningscentralen för de inhemska språken.

Den som vill veta mer om Hugo Bergroth-sällskapet kan läsa Marika Tandefelts artikel i Språkbruk 3/1993.

Den gamle gode Väinämöinen

Eftermiddagens föredrag inleddes av Lars Huldén som under rubriken Högt bland Kalevalas moar berättade om översättningsarbetet av national­eposet Kalevala. Huldén ombads översätta eposet inför Kalevalas 150-årsjubileum 1999 och hade två år på sig att översätta verket. Initiativet kom från Finska litteratursällskapet (Suomalaisen kirjallisuuden seura). Han insåg snabbt att tiden var alldeles för knapp för att han ensam skulle hinna klara översättningen, och han be­slutade sig för att samarbeta med sin son Mats Huldén. Resultatet av det fruktbara samarbetet är att av Kalevalas 50 verser har Mats Huldén översatt 15 och Lars Huldén 35 verser.

Varför ville man då ha en ny översättning av Kalevala till svenska? En bidragande orsak är naturligtvis det ålderdomliga språket i Björn Collinders översättning; här härskar bl.a. fortfarande verbens pluralformer. Collinders syfte hade varit ett arkaiserande språk, och detta innebar att man hade en förklarande ordlista i slutet av boken, vilket kunde bli en smula arbetsamt för läsaren. Men att bara stryka pluralformerna räcker inte för att modernisera språket och skulle dess­utom förstöra rytmen i Collinders översättning av Kalevala, påpekade Huldén.

Huldén berättade också om de olika momenten i översättningsarbetet; bl.a. om arbetet med att hitta den rätta formen och den rätta rytmen. Rytmen hör till det centrala i Kalevala, och översättarna har försökt få en varierande rytm i översättningen så den inte blir enformig. Inledningen till eposet fick en särskilt stor betydelse i arbetet. Raderna har åtta stavelser, och hela åttio procent av verserna har allitteration. När det gällde valet av formen drog den traditionella kalevalaversen det längsta strået. Och parallellismerna är i översättningen, liksom i originalet, ett genomgående och viktigt drag, ”en lek med ord”, som Huldén beskrev det. Ett medvetet stildrag är också indragen som markerar och understryker parallellismerna.

Huldén insåg redan från början att Kalevala måste översättas på det svenska språkets villkor, målsättningen var att få en ”Kalevala på svenska”. Eftersom eposet beskriver östfinska och karelska förhållanden avspeglas detta naturligt nog i översättningen och den urfinska grundtonen går inte förlorad trots att eposet fått en svensk språk­dräkt.

Huldén menade också att den överdrivna högtidlighet som drabbat Kalevala inte riktigt är motiverad. Och det har han alldeles rätt i. Tack vare den nya översättningen är Kalevala någonting som lever än i dag. Som avslutning bidrog Lars Huldén med uppläsning ur sin egen översättning. Och plötsligt befann sig publiken högt bland Kalevalas moar.

Svenskan i Bryssel

Kenneth Larsson, språklig samordnare i Bryssel med ansvar för det svenska språket, berättade i sitt föredrag Svenskan i Bryssel i dag och i morgon att det översätts enorma mängder text inom EU: ca 1 100 000 sidor om året. Han medgav att översättningarna har ett dåligt rykte, och medgav också att det finns många dåliga översättningar. Men han menade ändå att det görs stora ansträngningar för att åstadkomma bra översättningar inom gemenskapen. Tillgänglighet och öppenhet ska vara honnörsord inom EU, sade Larsson, och berättade om utvecklingen mot ett öppnare, mer lättillgängligt och framförallt klarare språk. Bland annat har man nu ändrat kabinett till det mer moderna kansli. Men nya saker och företeelser kräver naturligtvis nya ord, och sådana uppstår det ofta i EU-översättningarna.

Antalet översättare kommer att skäras ned inom EU, frågan är bara hur det ska gå till i praktiken. Eventuellt kan det här göras genom ett mindre antal översättningar. Men kortare kan man inte göra översättningarna, menade Larsson. Ett kompletterande alternativ är maskinöversättningar när det gäller exempelvis vissa slag av rutin­handling­ar. Andra hjälpmedel kunde vara diktering för datorn som skriver ut den dikterade texten. Dess­utom framhöll Larsson att man kunde bygga ut frilansöversättandet till att utgöra en fjärdedel av samtliga översättningar.

Samarbetet institutionerna emellan har ut­ökats genom åren. Det har bildats en grupp för det svenska språket inom EU där de berörda institutionerna är representerade.

Finlandssvenskan och EU

Kari Raunio berättade om sitt arbete som översättare vid Europeiska kommissionens representation i Helsingfors. Vissa EU-texter måste ”översättas till finlandssvenska”, dvs. man måste anpassa texterna efter finländska förhållanden. Framför allt handlar det om broschyrer av olika slag som produceras för finländska förhållanden och som översätts för en finlandssvensk publik. Men trots allt är skillnaderna mycket små mellan finlandssvenska och sverigesvenska texter. Det handlar mer om enstaka ord, som att det heter punktskatt i Sverige och accis i Finland.  

Alec Aalto, statssekreterare för EU-ärenden vid statsrådets kansli, frågade hur det går för språken när EU växer. Han ställde också motfrågan, dvs. hur det går för EU när antalet språk växer och översättnings- och tolkningsfunktionen sväller ut ytterligare. Den troliga utvecklingen blir att man i allt fler sammanhang måste hålla sig till ett begränsat antal arbetsspråk (närmast engelska och franska), medan t.ex. regelverket självfallet också i fortsättningen bör översättas till samtliga medlemsländers språk.

Språkvårdsdagen avslutades traditionsenligt med en diskussion där deltagarna fritt kunde diskutera dagens teman. Angående stora och små språk, och hur de mindre språken måste anpassa sig efter de stora språken, framhölls bland annat effektivitetsaspekten: man är alltid klokare och effektivare på sitt modersmål.