Svensson och svenskan. Med sinnen känsliga för språk. Festskrift till Jan Svensson 22 januari 2010. Redaktörer: Gunilla Byrman, Anna Gustafsson, Henrik Rahm. Lund 2010. 387 sidor.

När fröken Stéphanie Hamilton och greve Carl von Platen förlovade sig 1876 satte de in en annons i tidningen. Detta var något nytt; praxis i den svenska societeten var att sända sina visitkort i gemensamt kuvert till släkten och också gå på presentationsvisit. I artikeln ”Med havet som vittne” undersöker Gunilla Byrman hur förlovningsannonserna i svenska tidningar förändrats sedan de på 1880-talet blev vanliga. Länge var det mannens namn som stod först i annonsen. Hemort och titel eller yrke var vanliga inslag. Från 1970-talet märks nya trender, till exempel att endast förnamnen anges. Små kommentarer som ”Äntligen!” dyker också upp i annonserna. I ett större perspektiv ser Byrman de svenska förlovningsannonserna som ett exempel på den informalisering som efter hand suddat ut ”gränsen mellan den offentliga och privata sfären”.

Gunilla Byrmans granskning av förlovningsannonser är en av sammanlagt 34 artiklar som ingår i Svensson och svenskan, en festskrift till professor Jan Svensson vid Lunds universitet på hans 60-årsdag. Innehållet i boken är varierat, med redaktörernas ord rör sig artiklarna inom områden som Jan Svensson själv utforskat: mediespråk, kommunikationshistoria, samhällsteori, grammatik och språkhistoria.

Några smakprov: Johan Brandtler och Lars-Olof Delsing studerar hur räkneordet ”en” i fornsvenska texter så småningom fick funktion av obestämd artikel. Ulf Teleman frågar sig om de tyska lånorden som kom in i svenskan på medeltiden de facto spred sig till hela landet först på 1800-talet i och med de intensivare språkkontakterna mellan stad och landsbygd som uppstod tack vare urbanisering och bättre kommunikationer.

David Håkansson och Gunlög Josefsson har gjort en uppföljning till en tjugo år gammal undersökning av Jan Svensson och konstaterar att svenska läroböcker fortfarande påfallande ofta inte lyckas förklara att bisatsen är en del av huvudsatsen.

I ett annat kritiskt inlägg konstaterar Fredrik Hansson att gymnasieelever är dåliga på att använda språkvetenskapliga begrepp. Hans exempel kommer från lektioner i samhällskunskap där eleverna visserligen har många åsikter och anknyter till egna erfarenheter, men inte utnyttjar textanalysverktygen från svenskundervisningen.

Om svenskundervisningen på gymnasienivå inte upplevs som relevant med tanke på språkanvändningen utanför klassrummet är det inte förvånande att också högskolestudenter har bekymmer med skrivandet. Henrik Rosenkvist kommenterar i sin artikel den kategori texter som både undviker rena språkfel och klarar av den akademiska stilen, men som ändå är dåliga.

Verkligt tankeväckande är Anna-Malin Karlssons bidrag ”I textanalysens utmarker?”. Det är en självklarhet att ta hänsyn till kontexten, sammanhanget, när man analyserar en text. Men, frågar sig Karlsson, är det så att texten faktiskt alltid står i centrum av sin kontext?

Lena Ekberg undersöker hur modeuttrycket ”jag kan tycka att …” används. En betydelse är ”nedtoning av den egna åsikten, där talaren signalerar att det finns andra uppfattningar än hans/hennes”. En annan betydelse handlar om distansering, där ”talaren, mer eller mindre motvilligt, medger att hon har den uppfattning som hon ger uttryck för”.

Anna Gustafsson och Henrik Rahm jämför hur privatpersoner och myndigheter använder mikrobloggen Twitter där utrymmet är begränsat till 140 tecken. Medelsvenssons inlägg ”har tydligt karaktären av samtal”, både genom de rent talspråkliga dragen och genom att vara kommentarer till andras inlägg. När svenska myndigheter twittrar ser det helt annorlunda ut. Deras vanligaste bidrag är monologiskt: ”rubriken till en nyhetstext på myndigheternas hemsidor”.

Den pågående tabloidiseringen av svensk press kommenteras av Per Rydén. Med mindre utrymme finns det plats för färre genrer i tidningen. Följetongen, 1800-talets stora genre, har för länge sedan flyttat över till teven. I dag är det sådant som dagsvers, kåserier och skämtteckningar som är på tillbakagång. Över lag blir texterna i tab­loiderna naturligtvis kortare, men den tydligaste effekten är ändå den markanta polariseringen mellan några riktigt långa artiklar och notismaterialet. Andelen bilder har på samma gång ökat – som exempel tar Rydén Sydsvenskans kultursida ”där layouten utformas för att locka engångsläsare med stort uppslagna illustrationer snarare än ingående utläggningar”.

Förutom att Svensson och svenskan innehåller många läsvärda artiklar har festskriften en annan trevlig egenskap, nämligen att den finns tillgänglig i elektronisk form. Gå bara in på www.lu.se/forskning(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) och sök bland forskningspublikationerna.