En sats som följer tema–rema-principen är i allmänhet lättare att läsa och förstå än en sats som inte gör det.

Växlingen mellan känd och ny information är viktig i en text. En allmän princip är att information som är känd från tidigare nämns först och ny information kommer senare. Detta kallas tema–rema-principen. Det bekanta stoffet i början av ett yttrande kallas tema, medan den nya information som följer senare kallas rema. Ett enkelt exempel:

Området var känt för sina sällsynta växter. Där fanns också många intressanta djur.

Här är det naturligt att den andra satsen inleds med ordet där som är tema, känd information, eftersom det syftar tillbaka på ordet området i den första satsen. Den nya informationen många intressanta djur kommer senare i satsen. En sats som följer tema–rema-principen är i allmänhet lättare att läsa och förstå än en sats som inte gör det.

Krav på exakthet

Jag har tidigare skrivit om att det inte alltid är lätt att tillämpa tema–rema-principen vid översättning från finska till svenska. I det följande ska jag diskutera två exempel ur ett speciellt slag av översatt text, nämligen lagtext. Exemplen har jag fått av lagstiftningsrådet Ann-Marie Malmsten.

Det är inte alltid lätt att tillämpa tema–rema-principen vid översättning från finska till svenska.

Lagtext är mycket formaliserad text. Kravet på exakthet och entydighet innebär att man som översättare är mer bunden av förlagan och har svårare att använda omskrivningar än i andra texter. Jag är inte någon expert på lagspråk, men jag närmar mig exemplen ur en allmänspråklig synvinkel och försöker visa att tema–rema-principen kan vara relevant även i lagtext. Jag pekar också på svårigheter som kan uppstå när det gäller informationsföljd vid översättning av lagtext från finska till svenska.

Lagar och andra författningar är uppbyggda av paragrafer som är indelade i moment. (I Sverige kallas momenten stycken.) Mina exempel består av två respektive tre moment ur två olika lagar, och jag diskuterar hur tema–rema-principen kan tillämpas när det gäller momentens förhållande till varandra.

Exempel 1

Exempel 1 utgörs av ett par moment ur lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010). Jag citerar först den finska originaltexten:

Asian vireilletulo
Rakennuksen suojelua koskeva asia tulee elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskuksessa vireille sille tehdystäesityksestä tai sen omasta aloitteesta.

Esityksen rakennuksen suojelemisesta saa tehdä omistaja, valtion viranomainen, kunta, jonka alueella rakennus sijaitsee, maakunnan liitto ja toimialueellaan sellainen rekisteröity yhteisö, jonka toimialaan kuuluu kulttuuriperinnön vaaliminen.

Här inleds det andra momentet med en böjningsform av ordet esitys. Detta ord kan betraktas som tema, känd information, eftersom det nämns i slutet av det föregående momentet (där det ingår i remat, den nya informationen). Det är därför naturligt att det står i början av det andra momentet. Att remat i en mening blir tema i följande mening kallas temaprogression.

Den svenska översättningen följer däremot inte tema–rema-principen:

Inledande av ett ärende
Ett ärende som gäller skyddande av en byggnad inleds vid närings-, trafik- och miljöcentralen på framställning eller på centralens eget initiativ.

Byggnadens ägare, en statlig myndighet, ett landskapsförbund, den kommun inom vilken byggnaden är belägen eller en sådan registrerad sammanslutning till vars verksamhetsfält det hör att värna om kulturarvet får, inom sitt verksamhetsområde, göra enframställningom skyddande av en byggnad.

Också här är ordet framställning tema, information som är känd från det första momentet, och det borde därför helst nämnas i början av det andra momentet liksom i den finska ursprungstexten, men i stället nämns det i slutet av det andra momentet. Den nya informationen, det vill säga vem som får göra framställningen, nämns däremot i början av det andra momentet, tvärt emot tema–rema-principen.

Att informationsföljden blivit som den blivit i den svenska översättningen beror möjligtvis på frasen toimialueellaan – inom sitt verksamhetsområde, som är svår att få att passa in i den svenska texten. Man har kanske tyckt att den valda ordningsföljden gör det lättare att placera frasen än en annan ordningsföljd, men om vi tittar närmare på texten ser vi att frasen de facto inte är entydigt placerad i den svenska texten som den nu ter sig. I den finska originaltexten hör toimialueellaan nämligen endast ihop med det sista ledet i uppräkningen av vilka som får göra en framställning, det vill säga rekisteröity yhteisö, medan frasen inom sitt verksamhetsområde i den svenska översättningen är placerad så att läsaren uppfattar att den syftar på alla led i uppräkningen, inte enbart på det sista ledet.

Om vi skrev om texten i enlighet med tema–rema-principen skulle det andra momentet lyda som följer, utan frasen inom sitt verksamhetsområde:

En framställning om skyddande av en byggnad får göras av byggnadens ägare, en statlig myndighet, ett landskapsförbund, den kommun inom vilken byggnaden är belägen eller en sådan registrerad sammanslutning till vars verksamhetsfält det hör att värna om kulturarvet.

Var skulle vi då kunna placera in den besvärliga frasen inom sitt verksamhetsområde? Det är svårt att hitta en lösning som är entydig men inte klumpig. Den enda möjlighet jag kommer på utan att ändra meningsindelningen är att upprepa prepositionen av för att skilja leden i uppräkningen från varandra och att placera in frasen sist i meningen efter ett kommatecken:

En framställning om skyddande av en byggnad får göras av byggnadens ägare, av en statlig myndighet, av ett landskapsförbund, av den kommun inom vilken byggnaden är belägen eller av en sådan registrerad sammanslutning till vars verksamhetsfält det hör att värna om kulturarvet, inom sammanslutningens verksamhetsområde.

Tyvärr är detta ingalunda någon optimal lösning när det gäller att placera in frasen inom sammanslutningens verksamhetsområde, vilket visar hur krävande lagöversättning ofta är. Denna version av texten följer dock tema–rema-principen.

Huvudverbet står här i passiv form (får göras). Översättare får ofta rådet att undvika passivkonstruktioner, eftersom passiva satser i svenska texter lätt blir vaga eller abstrakta. Det är möjligt att man i den aktuella paragrafen har velat undvika passiv och därför använt en typisk svensk sats med subjekt + predikat + objekt (byggnadens ägare … får göra en framställning). När det gäller informationsföljd kan passivering dock vara ett utmärkt sätt att möjliggöra att temat placeras i början av satsen.  Så har också skett i exemplet ovan, där framställning kunnat placeras på temaplats tack vare den passiva formen.

Exempel 2

Exempel 2 är ett utdrag ur gentekniklagen (ändrad genom lag 847/2004):

Yleinen ohjaus ja valvonta
Tämän lain ja sen nojalla annettujen säännösten noudattamista ohjaa ja valvontatoimintaa johtaayleisesti ja erityisesti ihmisen terveyteen liittyvissä kysymyksissä sosiaali- ja terveysministeriö.

Tämän lain ja sen nojalla annettujen säännösten noudattamista ohjaa ja valvontatoimintaa johtaamuuntogeenisten organismien käytöstä aiheutuvien ympäristöhaittojen ehkäisemisen ja torjumisen osalta ympäristöministeriö.

Lisäksi tämän lain ja sen nojalla annettujen säännösten noudattamista ohjaa ja valvontatoimintaa johtaamuuntogeenisiin organismeihin liittyvissä kysymyksissä maa-, metsä-, kala- ja riistatalouden alalla maa- ja metsätalousministeriö.

Här ser vi att varje moment i den finska paragrafen inleds på samma sätt och anknyts till rubriken. Detta är också ett sätt att följa tema–rema-principen. Temat, den kända informationen, kan vara ett ämne som är gemensamt för ett helt avsnitt och som därför tas upp först i varje mening eller stycke i avsnittet. Detta kallas temaupprepning. Den nya informationen, remat, följer senare i varje mening eller stycke. Principen har inte följts i den svenska versionen, som lyder så här:

Allmän styrning och tillsyn
Social- och hälsovårdsministeriet styr och leder tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser allmänt och särskilt i frågor som gäller människors hälsa.

Miljöministeriet styr och leder tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser när det gäller förebyggande och avvärjande av sådana negativa effekter för miljön som användningen av genetiskt modifierade organismer medför.

Vidare styr och leder jord- och skogsbruksministeriet tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser i frågor som gäller genetiskt modifierade organismer inom området för jord- och skogsbruk samt fiskeri- och vilthushållning.

I den svenska versionen kommer den nya (icke-gemensamma) informationen, remat, först i varje moment. Kanske man har tyckt att ordföljden blir tungrodd och byråkratisk om den följer den finska texten och därför i stället valt att använda den typiska svenska ordföljden subjekt + predikat + objekt. Informationsföljden kan ändras genom att det gemensamma stoffet nämns först och verben ställs i passiv:

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser styrs och leds av social- och hälsovårdsministeriet i allmänna frågor och särskilt i frågor som gäller människors hälsa.

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser styrs och leds av miljöministeriet när det gäller förebyggande och avvärjande av sådana negativa effekter för miljön som användningen av genetiskt modifierade organismer medför.

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser styrs och leds av jord- och skogbruksministeriet i frågor som gäller genetiskt modifierade organismer inom området för jord- och skogsbruk samt fiskeri- och vilthushållning.

Det är viktigt att informationsföljden är så klar som möjligt eftersom lagtext i övrigt kan vara ganska svårläst.

Denna svenska version följer tema–rema-principen med anknytning till rubriken, men den avviker från den finska texten genom att ministeriernas namn nämns före de långa adverbialen, inte sist som i finskan. Man kan argumentera för att ministeriernas namn är den tyngsta delen av remat, den nya informationen, och därför helst borde nämnas sist som i den finska ursprungstexten. Det skulle dock göra den svenska versionen mycket tungrodd och svårläst åtminstone när det gäller de två senare momenten där adverbialen är mycket långa. För att den svenska versionen ska fungera har jag också ersatt adverbet allmänt i det första momentet med i allmänna frågor.

Avslutningsvis kan sägas att lagtext ofta fungerar annorlunda än vanlig sakprosa. Momenten i en lagparagraf läses inte alltid i följd, och de behöver inte ens alltid ha ett direkt samband med varandra. I många fall, som i de två exemplen ovan, finns det dock ett tydligt samband mellan momenten. Då är det viktigt att informationsföljden är så klar som möjligt eftersom lagtext i övrigt kan vara ganska svårläst. Det är bra att vara medveten om tema–rema-principen vid översättning av lagtext.